Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Restaurangrecension | Tryffelveckor på Aubergine

Tryffelsäsongen är här! Eller i alla fall den vita, "Alba", och mest exklusiva. Jag hade äran att besöka kvarterskrogen Aubergine på premiärdagen för deras tryffelveckor som pågår under november månad. WOW.

Vi startade kvällen med ett glas mousserande och fortsatte sedan med rödtjut och flera fantastiska förrätter.

Eftersom vi var där för den kära tryffelns skull var det mest fokus på den, men vi beställde även in deras tonfisk som varm HIMMELSK. Den smälte i munnen. Ni ser även kroketter med tryffel, äggröra med tryffel och tryffelpizza bakom Claras arm. Vi var fyra fotogalna gäster som drog åt oss uppmärksamhet från några äldre herrar, det här med att fota maten på ett sådant ambitiöst sätt förstod de sig inte på, men vi gav dem något att skratta åt.

Sen var det dags för pastan. Oj i himlen. Jag valde den vita tryffelpastan, och den toppar faktiskt alla jag smakat. WOW. Tillsammans med ett gott, rekommenderat Pinot Noir var kvällen fulländad.

Vi kunde såklart inte helt nöja oss, så det blev en runda av efterrätter också. Jag som är galen i choklad föll för brownie med blåbärsglass och så tog mitt sällskap in munkar med äpple och kardemumma, ett perfekt avslut på kvällen.

Mitt betyg för Aubergine

På Aubergine fick jag förutom fantastiskt god mat känna mig som hemma, som man på en kvarterskrog, enligt mig, bör. Killarna här tog väl hand om oss, gav rekommenderationer, besvarade frågor och var väldigt trevliga trots att de var två på en nästan fullsatt restaurang. Här sitter man bekvämt och mysigt till, speciellt på hösten och vintern, vare sig man vill äta en god middag eller ta ett glas i bardelen. En absolut favorit, jag ser fram emot att komma tillbaka.

Mat: +++++
Miljö: +++++
Pris: ++++
Service: +++++

 

We are family

Vilket gäng va? Tänk vad härligt det är att få omringa sig av roliga, snälla människor i livet. Med dessa skrattar jag väldigt ofta och väldigt mycket, det är faktiskt fantastiskt att få ha det så. Tänk på det! Det är inte värt att vara någonstans du inte trivs, vara sig det gäller privata relationer eller på jobbet.

Jag har äran att jobba med detta fantastiska gäng en stor del av min tid, vill ni lära känna dem lite bättre kan ni göra det här.

Adam Linders som sitter i mitten är grundare och startade Thatsup, som då hette Whatsup, för 10 år sedan. Nu växer Thatsup med rekordfart och vi blir fler och fler på redaktionen, och för framtiden finns många spännande planer, så kul!

Love ya Thatsup-familjen!

 

Jag har precis kommit hem från Unga Astrid. Jag älskar när man har lägre förväntningar på en film än vad man borde ha, då blir det alltid en positiv upplevelse. Förutom att vara underhållande så är filmen om unga Astrid så rätt i tiden, och Astrid, som trots att hon är lite tokig och galen (kanske också just därför hon blir så framgångsrik) har en väldigt inspirerande historia. Jag är ju väldigt blödig när det kommer till film, så det var mer än nära till tårar fler gånger än en. I slutet, när några barn sjunger låten "Springa" till Astrid vävs allt ihop, och jag kände att filmen bidrog med både styrka, mod och sentimentalitet. Tänk att en film kan påverka så mycket, precis som böcker, därför tycker jag personligen att det är så viktigt att man ser och läser, lär sig, tar del av historia och vågar utvecklas framåt.

Springa, våga springa
Genom döden in i livet
Springa, våga springa
Genom mörkret in i ljuset

Passa på att leva, ta för dig
Känn att sommaren den är din
Passa på att leva, ta ett steg fram
Eller baklänges om du vill
Passa på att leva, stå mitt i det
Möt upp stormarna med ett skrik

Springa, våga springa
Genom döden in i livet
Springa, våga springa
Genom mörkret in i ljuset

Den här texten speglar mig och mina känslor ganska mycket, mina tankar består till stor del av mod, att gå sin egen väg, leva sitt liv, våga tro på sig själv, vara stark, vara svag, lycka, framtiden. Ane Brun sätter ord på mycket av det som försigår i mina hjärna här.

 

Restaurangrecension | Nabo

Jag har sedan det meddelades att Nabo skulle öppna haft höga förväntningar. Kvarterskrogar är alltid hjärtligt välkomna, och speciellt i området kring Tegnérlunden då Norrmalm inte svämmar över av just hemtrevlig krogar. Mina förväntningar är fortsatt stora, om inte till och med ännu högre när jag efter mitt besök fick höra om deras vision och ambition.

Här om dagen var jag inbjuden till presslunch på restaurangen. Jag fick då ta del av en rundvisning av den fantastiska lokalen, framtidsplaner samt en trerätters.

Till förrätt: mozarella med brynt smör, tomat och friterad kapris samt dagens soppa på rotselleri. Vi lunch serveras du alltid en liten soppa som förrätt i väntan på din beställning, en liten detalj som gör mycket.

Vi sedan välja från deras klassiker och dagens lunch, för mig stod det mellan strömming eller falafel, som ni ser blev det de förstnämnda.

Vi avrundade med kaffe och dessert i form av fryst chokladmousse, och för en chokladälskare som mig satt den fint.

Nabo huserar med en bar- och restaurangdel och välkomnar gäster att ta en kaffe, afterrwork, lunch eller middag. En trappa ner hittar du deras fantastiskt vackra valv som kommer att fungera som ett chambre separée för ca 35 personer, och fortsätter man kommer man fram till en ännu större lokal i samma manér, men med egen entré. Detta kommer efter årskiftet att bli ett fristående barkoncept med en enklare meny och dj:s, ser fram emot att få en härlig bar i kvarteret också!

Mitt betyg för Nabo

Jag har ännu inte provat kvällsmenyn, så detta grundas på mitt första lunchbesök, stämningen, lokalen och den goda magkänslan. Ett härligt plus är att du kan beställa halvglas vin, och cocktails på fat.

Mat: ++++
Miljö: ++++
Pris: ++++
Service: +++++

 

Läs mer om Nabo här: Kvarterskrogen Nabo är din nya granne i Vasastan

 

Kloka ord

Jag älskar att läsa, men som jag nämnt tidigare har jag varit riktigt dålig på det i år. Under somrarna brukar jag avverka säkert 10 böcker, men i år lyckades jag bara med en. Under året har jag dock lyckats starta väldigt många: Omgiven av idioter, Kärlek på allvar, Störst av allt, Kärlekens väg för att nämna några, men jag lyckas inte avsluta dem. Jag kan komma på långa ursäkter, men mest handlar det nog om att jag inte kommer ner i ro.

Helst läser jag deckare, romaner eller psykolgiböcker - alla har sin charm. Jag älskar att slukas av spännande mordgåtor, jag lyckades faktiskt läsa ut en bok i våras då den helt enkelt inte gick att släppa taget om. Ni vet när man läser en sida så fort man får en minut över? Det var Stalker av Kepler, det är den obehagligaste men bästa deckaren jag läst. Rekommenderas varmt, men OBS! läs den inte själv i ett hus på landet eller liknande.

Romaner kan också vara helt fantastiska, som One day som är en av mina favoriter.

Jag håller alltid ögon och öron öppna efter intressanta böcker inom psykologi och hälsa. Det är helt fantastiskt att läsa en bok som man verkligen känner ger en något och som man lär sig, som Hemligheten som jag nämnde i ett inlägg här om dagen.

Ovannämnd bok; Kärlekens väg av Alain Botton har innan jag ens läst ut den blivit en av mina favoritböcker, tillsammans med Jag är inte perfekt tyvärr av Michaela Forni. Jag tänker ofta på det jag läst i dem, och kan nästan använda mig av de i livet, ibland går jag tillbaka till vissa kapitel eller sidor och läser om dem när jag behöver.

Här följer några utdrag ur dem:

En bok jag hade hoppats jag skulle börja läsa vid det här laget är Ett litet liv. Jag har velat läsa den otroligt länge då folk pratar om den på ett sjukt sätt. Har sett framför mig hur jag kurar ihop mig i soffan med ett glas rödvin. Folk har blivit helt tagna och gråtit floder, så spännande. Kanske får det bli en bok för julen.

Glasnudelsallad med räkor, koriander och jordnötter

Du behöver:

- Glasnudlar
- Mango
- Vårlök
- Rättika
- Morötter
- Japansk soja
- Sesamolja
- Chili, piri piri, sriracha eller sambal oelek (någon typ av hetta)
- Sesamfrön
- Lime
- Koriander
- Ingefära
- Jordnötter
- Skalade räkor

Så här gör du:

1. Tina mango (eller skär upp i bitar om du har färsk) och räkor, skala räkorna om du inte köpte utan skal.

2. Skala rättika och morot, använd sedan skalaren för att göra strimlor. Samla detta i en bunke. Hacka vårlök och tillsätt i bunken.

3. Koka upp vatten i en kastrull.

4. Rosta sesamfrö i en stekpanna (jag hade färdigrostade, du kan även använda orostade) och lägg i en skål. Blanda i soya, sesamolja, lime, riven ingefära, chili (eller valfri hetta) och gör till en dressing. Lika mycket delar soja och sesamolja.

Lime, chili och soja är smaksättarna, så tillsätt efter smak - dvs. tills du tycker det smakar gott!

5. Dra ner värmen på spisen och sjuda glasnudlarna efter anvisning (men dra av en minut så de inte blir överkokta). Häll av och häll i bunken med grönsakerna, blanda.

6. Marinera räkorna i lite sesamolja och chili.

7. Hacka jordnötter och koriander.

8. Blanda i dressingen i salladen, salta efter smak.

9. Lägg upp salladen på tallrikar eller ett stort fat, som du önskar servera. Toppa med räkorna, jordnötter och koriander.

För er som inte gillar koriander, skippa det bara! Skippa räkorna för en vegansk sallad och tillsätt tofu eller liknande.

I have faith

Jag tror att mycket i mitt liv kretsar kring trygghet, både privat och i arbetslivet. Känner jag mig otrygg kommer jag ur balans, och mår ganska dåligt. Det kan vara allt ifrån att flyga vilket jag är väldigt rädd för, befinna mig långt hemifrån eller gå hem själv i mörkret på en enslig gata till att känna mig osäker på en relation, ifrågasätta någons motiv, fundera över vad någon tycker om mig, känna att jag presterar dåligt eller vara rädd för att förlora någon eller något jag älskar.

Vi går ju alla igenom olika perioder i livet, jag upplever att de pågår såväl veckovis, som månadsvis och årsvis. På en veckobasis kan det handla om humör, hormoner, människor man möter eller att man bara har en dålig dag. Sen upplever jag att man månadsvis går igenom lite olika flow, vissa månader är livet helt fantastiskt, man har medvind, är med om massa roliga saker, livet är ganska najs och man är glad. Sen kan det komma en period där man ifrågasätter allt, känner sig nere och trött. Vissa månader går man igenom utan att man reflekterar speciellt mycket över huvudtaget, man bara är, likgiltig och lugn.

Det kan vara snabba kast, så väl dagligen som månadsvis... och ibland susar åren förbi utan att man hann stanna upp. Att gå från att älska livet fullt ut till att känna att allt är lite kämpigt behöver inte ta lång tid, men det är nog så livet måste se ut. Mycket är såklart vad man gör det till, hur man väljer att se på saker och att se till att göra det man själv har makten till, för att vara nöjd och tillfreds. Ibland, är det såklart också så att yttre faktorer spelar roll, sådant som vi inte kan kontrollera. Någon vi älskar blir sjuk, det är mycket på jobbet eller att man är olyckligt förälskad.

Sedan jag började uppleva ångest för några år sedan (jag fick min första panikångest-attack i London utan att veta vad i h*lvete det var) har jag periodvis gått hos en psykolog, ibland med klara motiv och mål, ibland för att utvecklas, utforska, förstå mig själv och andra, bli en bättre människa och kunna forma det liv jag vill ha. I samband med detta började jag även läsa mycket böcker inom hälsa och psykologi, jag minns starkt att Hemligheten var en revolutionerande ögonöppnare för mig. Jag var i en period av förändring, och insåg att vi människor aldrig är färdiga. Vi är i konstant rörelse, och för att vara den bästa versionen av sig själv måste man vara villig att utvecklas. Detta kan vara obehaligt, för man tvingas inse att man inte bara har bra sidor, utan också vissa man behöva jobba på - delvis för sin egen skull, men i vissa fall också för andras. Folk som säger "jag är så här" är bland de ocharmigaste jag vet, vi är alla på vårt sätt, det betyder dock inte att vi kan bete oss hur vi vill, och ha det som argument - i alla fall inte om vi vill bli omtyckta.

Hur gör man då när man går igenom de mörka perioderna? Hur hittar man ljuset? I samband med den perioden jag nämner ovan - vilket jag bara kan tolka som ett resultat av psykolog-timmar och läsning - började jag forma ett slags tillförlit till livet. Vissa skulle kanske kalla det naivitet, gör det, men jag tror på att livet blir vad man gör det till. Sen tror jag även att mycket händer av en anledning, och det som ska ske kommer att ske. Är det något jobbigt, kommer lärdomen av det vara meningen. Jag minns att jag dejtade mitt ex, och det var lite oklart om det någonsin skulle bli vi, jag började nog tappa hoppet, men så lutade jag mig mot att allt skulle bli bra. Jag vägrade tro något annat än att livet hade mig om ryggen, jag tänkte att det här kommer att lösa sig. Då var det som om jag slappnade av, jag kände mig trygg i den känslan, varken stressad eller nervös.

Det sättet att tänka, kalla det verktyg eller om du vill va sån; fjanterier, har varit en stor del till varför jag psykiskt klarar mig igenom de jobbigare perioderna bättre idag. Det flyttar inte berg, men mitt mående blir mycket bättre. Jag kan älta något hundra gånger, ifrågasätta saker, känna ångest, men när det blir för mycket tänker jag att det här kommer går bra, det är klart det kommer gå bra, och så vänder jag det oväntade som kan upplevas läskigt, till något spännande istället.

Jag väljer att lita på livet, jag kan inte se det på något annat sätt än att det kommer att gå bra. Det kommer va tufft, säkert förjävligt vissa stunder, men det kommer att gå alldeles utmärkt. Och med den inställningen, kommer man se till att det blir så.

Hur gör ni? Har något verktyg i livet som ni tar fram?

Vad är din pose?

Jag har fått höra att jag har en pose, och det är att jag drar ena handen genom håret som ni ser på ena bilden här. Jag tror det har att göra med att jag känner att jag inte vet var jag ska göra av händerna, vill inte bara stå rakt upp och ner. Däremot, hatar jag mina händer, så om jag får till en bra bild förstör de ofta. En stor klo som sticker fram... har ni någon speciell pose ni alltid tar till?

Updatering: står uppenbarligen även i kors, haha...

Hösten är här, och så är även höstkläderna! Ovan ser ni klackar från & Other Stories, byxor från Åhléns, kavajkappa fråm H&M Studio, väska från Uterqüe.

Hej från Nice

Flygresan gick bra, två bra flygningar. När vi kom till Nice svängde vi dock så mycket att det kändes som vi låg på sidan, jag stirrade havet i vitögat.

Åh Nice, jag är kär. Jag bor på ett pittoreskt hotell mitt i city, på en populär gågata. Jag har en fransk balkong högst upp och känner mig lite som Carrie Bradshaw i Paris (ni som vet, vet) minus de dyra kläderna.

Jag har strosat och shoppat. Sen begav jag mig till strandpromenaden och placerade mig längst fram vid stranden på Òpera Plage, beställde in ett iskallt glas rosé och linguine. Sen toppade jag det med ett dopp i det isblåa havet, jag låg och plaskade i säkert 30 minuter. Lyckan.

Nu blir det duschen och ner på stan för middag med gänget!

Flightmode

När jag flyger vill jag helst försvinna in i mig själv, eller någon annan. Har jag resesällskap får denna gärna babbla på om allt möjligt, och jag brukar meddela att även om jag inte ger så mycket respons så lyssnar jag, och det hjälper mig tänka på annat. Reser jag själv, gäller det att vara förberedd: hörlurar in, podcast på. Tidning i knät, och gärna en hoodie över huvudet som skyddar från in- eller utsikt. Jag vill försvinna in i en värld som inte påminner mig om var jag befinner mig, blir jag nyfiken och börjar se mig omkring för mycket kan de plötsligt gå upp för mig var jag är. Samma sak om det är turbulens, då blir det så tydligt att jag sitter i ett flygplan flera tusen meter upp i luften. 

Starten är den absolut mest kritiska för mig. Minutrarna innan är bara en lång väntan i limbo, strax kommer man höra motorerna sätta igång och känna stolarna vibrera innan de lägger i full gas. Där och då känner jag att jag har en fot på jorden, och en i luften. Men nu är det försent att ändra sig, det är bara att gilla läget. När planet lyfter är det av min erfarenhet oftast lite skakigt, ibland mycket, och här blir det ofta att jag blundar, lutar huvudet i en hand och höjer volymen på mobilen. Lite som när man yogar och mediterar försöker jag försvinna in i mig själv och här och nu, inte riktigt existera. 

När jag skriver detta sitter jag på min andra flight för dagen, jag har mellanlandat i Oslo på väg till Nice och alltså behövt göra allting två gånger, det är lite av en KBT-utmaning för mig ska jag säga, men jag klarar det. Under starten såg jag ut precis som jag beskrev ovan, men jag har glädjen att sitta på första raden längs med gången (passar mig bra att inte se ut för mycket) och för någon sekund tittar jag upp och möter flygvärdinnans blick. Hon måste ha sett mig och anat att jag är flygrädd, för hon ger mig det vänligaste och mest betryggande leendet vilket går rakt in i hjärtat, och jag känner mig faktiskt 50% lugnare. 

Jag flyger SAS Plus, och även om det inte är en lyx jag kan unna mig varje gång, gör allt som förenklar; som fast track, SAS louge och att få sitta längst fram, att jag blir lite lugnare. Allt runt omkring att resa, att ta sig till flygplatsen, vara på flygplatsen, och såklart flyga är stress för mig, kan jag göra den processen så trygg och lyxig som möjligt så är det något jag vill prioritera i livet. Jag väljer alltid att boka med ett flygbolag som jag litar på, även om det betyder en dyrare biljett. Det är värt alla dyra handväskor eller potentiella spontantköp för mig. 

Jag blir också ganska stolt att jag trots min flygrädsla faktiskt flyger så pass mycket som jag gör, och själv. Att jag inte begränsas av det, utan utmanar min rädsla.  

Jag avundas er som älskar att resa, eller vars största problem är att bli uttråkad. För mig innebär en flygresa sömnlösa nätter, panikångest, katastroftankar och en hel del tårar. Jag FATTAR INTE hur man inte kan tycka att det är läskigt? Det är ju en helt absurd grej att vistas i luften på det här sättet. Samtidigt är det såklart fascinerande, och fantastiskt. 

Vid lunchtid landar jag i Frankrike och sedan väntar en härlig dag med 27 grader i Nice. Imorgon bitti bär det av mot Provence!

Häng med via Instagram: @linnww