Jobb


Igår var jag på Filmhuset och såg trailers/klipp ur höstens svenska filmer.

Följande filmer presenterades:

Second Class - premiär 16 augusti 
Familjen Persson i främmande land - premiär 23 augusti
Hokus pokus Alfons Åberg - premiär 23 augusti
Snabba cash livet deluxe - premiär 30 augusti
Dom andra - premiär 6 september
Monica Z - premiär 13 september
Belleville Baby – premiär 27 september
Skumtimmen – premiär 27 september
Prick och Fläck – på fläcken – premiär 27 september
I lodjurets timma – premiär 27 september
Hotell – premiär 4 oktober
Vi är bäst! – premiär 11 oktober
My Stolen Revolution – premiär 18 oktober
LasseMajas detektivbyrå – von Broms hemlighet – premiär 18 oktober
IRL – premiär 25 oktober
Efter dig – premiär 1 november
Mig äger ingen – premiär 8 november
Ömheten – premiär 15 november
Återträffen – premiär 15 november
De dansande andarnas skog – premiär 29 november
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann – premiär 25 december
Sune på bilsemester – premiär 25 december
Emil & Ida i Lönneberga – premiär 25 december

Sammanfattning: En stark svensk filmhöst utan tvekan. Många filmer som på pappret ser bra ut och som säkerligen kommer vara det (exempelvis "Mig äger ingen", "Hotell", "Vi är bäst", "IRL", "Ömheten" och "Återträffen"), "Monica Z" som jag sett och tror kommer älskas både hemma och i världen, mängder av intressanta dokumentärer ("Familjen Persson i främmande land" och "Dom andra" lockade mig mest) och så alla familjefilmer som kommer locka mycket publik (exempelvis "Sune på bilsemester" och "LasseMajas Deteketivbyrå - von Broms hemlighet". Trender: Filmer baserade på böcker och filmer riktade till unga.

Om några dagar ska SFI lägga ut de korta intervjuklippen på sajten, länkar dit då. Efter presentationen gjorde jag flera kortisintervjuer med regissörer och skådespelare för MovieZine.

Först ut, min intervju med Valter Skarsgård.


Min recension publicerades i Feministiskt Perspektiv i våras. Nu finns "Den som söker" att hyra.
 

Johan Lundh långfilmsdebuterar med "Den som söker", en psykologisk drama/thriller med Josephine Bornebusch i huvudrollen. Filmen är väldigt vacker och har några riktigt bra biroller, framförallt underskattade Ingela Olsson som briljerar i två roller! Annars tycker Rebecca Unnerud att filmen tyvärr är en besvikelse.


Njutafilms proklamerar att "Den som söker" är filmen där Josephine Bornebusch gör sin första dramatiska huvudroll. För mig är Bornebusch inte i första hand ”Solsidan-Jossan” utan har visat att hon har mer än bara en komisk talang, exempelvis i "Hundtricket – The Movie" och framförallt i kortfilmen "Liv lust och längtan" som handlar om ofrivillig barnlöshet.

Här spelar hon Tuva vars föräldrar omkommer i en bilolycka och får först då veta att hon är adopterad. I besvikelsen över att omgivningen inte berättat ger hon sig iväg tillsammans med sin dotter för att hitta sin biologiska mamma. Sökandet leder dem till en liten ort på landet där hon växte upp och hennes ankomst väcker starka reaktioner. Tuva blir alltmer besatt av att få veta sanningen om sin bakgrund och vad invånarna så desperat försöker dölja.


Ett icke-fungerande manus

Bornebusch är bra i rollen, det är inte hennes fel att hennes repliker i vissa scener inte fungerar utan det är snarare manuset som brister. Filmen vill vara både drama, thriller och innehålla rysarelement, att blanda genrer blir sällan bra, något som "Den som söker" bekräftar.

Johan Lundh långfilmsdebuterar och har tidigare bland annat regisserat kortfilmen "Konvex-T" med Felix Herngren. Det känns som att Lundh vill för mycket och det blir ibland svårt att ta historien på allvar när Tuva gör så oerhört irrationella saker á la skräckfilm, exempelvis att flytta till en enslig stuga mitt i skogen trots att hon känner att någon är ute efter henne. Filmen blir stundtals ofrivilligt komisk.

Bornebusch skulle ha huvudrollen i Björn Runges nästa film "Mission 1325", en krigsfilm med bland andra David Dencik, Johan Widerberg och Ann Petrén i rollerna. Efter att halva filmen spelats in läggs den nu tyvärr på hyllan på grund av att finansieringen sprack. Synd. Med bättre manus tror jag att Bornebusch har en lång skådespelarkarriär framför sig, inte bara som komedienne utan även som en skådespelare som kan ta sig an olika sorters roller.

Det bästa med filmen är dels det visuella, ett oerhört vackert foto i de många skogsscenerna, och… Ingela Olsson. Olsson har synts mycket på framförallt teatern (exempelvis i "Valerie Solanas ska bli president i Amerika") men även på film (till exempel i "Så som i himmelen") och på TV (exempelvis "Selma"). Här spelar hon hotellfrun vars hotell Tuva och dottern tar in på för att bo under sin vistelse. Hon spelar även den kufiska tvillingsystern till hotellfrun som efter en traumatisk händelse i barndomen inte har sagt ett ord.


Förutsättningar finns

Ingela Olsson har briljerat i många roller, framförallt på teatern där hon ibland får axla huvudroller medan hon på film och i teve förblir ”birollen”. Här får hon åtminstone två biroller och är trovärdig i båda. Claes Ljungmark är också bra (när är han inte bra?) som prästen som sitter inne på hemligheter som håller på att förgöra honom. Tuvas dotter Saga spelas av Tyra Olin som filmdebuterar och gör det med bravur. Det är hon, tillsammans med Olsson och Ljungmark, som står för de bästa skådespelarprestationerna.

Filmens trailer lovar mer än vad den håller, trailern har en kuslig känsla över sig som inte återfinns i filmen. Det hade varit intressant att se hur filmen hade kunnat bli med ett något bättre manus där en del klyschor och överspel (Björn Granath) hade slopats, förutsättningarna finns verkligen där.

För några veckor sedan recenserade jag filmen "Julie"  och konstaterade att filmen, trots sina brister, är modig. Samma sak känner jag med denna film då den berättartekniskt vågar vara långsam och inte består av en renodlad genre. "Den som söker" känns som en B-film, dock en väldigt vacker och ambitiös sådan.




Årets Way Out West kantades av avbokningar, både innan och under festivalen. Trots det så bjöd festivalen på fantastiska spelningar, fint väder och roligt (och känt!) folk. Bäst (enligt mig, bekanta och vänner) var Cat Power, Haim, The Knife, Håkan, Goat, Angel Haze, Kendrick Lamar, Dungen och... Alicia Keys.

Keys bjöd på en helt fantastisk show och jag måste säga att jag var förvånad. Hon har en rik låtskatt men jag trodde att alla hennes lugna soul/pop-låtar skulle medföra en något långsam konsert – jag kunde inte haft mer fel. Låtar som "bara" är bra på pappret var helt magiska live och hennes talang, skönhet och glädje gör publiken hänförd. "A Woman's Worth" lyfts av att hon väver in Bond-låten "Another Way to Die" (som hon gjorde med Jack White till "Quantum of Solace".)

Hennes otroliga pondus kan bara slås av Beyoncé själv. Hon beskrivs som feministikon eftersom hon gärna pratar om politik i intervjuer och i sina låttexter. I en intervju för Aftonbladet i helgen berättar hon att det är en roll hon tacksamt tar emot. ”Jag vill stärka och uppmuntra andra kvinnor. Det är en viktig del i mitt uppdrag, en stor del av vem jag är och vad jag gör. Vi måste definitivt hjälpa varandra och förhoppningsvis skapa nya vägar och bryta ner barriärer”.

När hon avslutar med att spela trummor och sjunga till "Girl on fire" och sedan (ombytt) kommer in till "Empire State of Mind" är det nästan för mäktigt.


 

Här följer foton från några av spelningarna:

THE KNIFE, Flamingo, avslutade fredagen med en häftig, visuell upplevelse. Men jag var besviken, var var "Deep Cuts"-tonårsnostalgilåtarna?

DUNGEN, Flamingo

PHOSPHORESCENT, Azalea

CHEIKH Lô, Azalea

PUBLIC ENEMY, Flamingo

GOAT, Linné

Fantastiska CAT POWER, Azalea

JAMES BLAKE, Flamingo

KENDRICK LAMAR, Azalea

ALICIA KEYS, Flamingo

 

 

 



FOTO: Charlotte Frandell

För bokning och/eller köp av foton:
[email protected]


 

Och några bilder ur mobilen:

På fredagen hade Warner Music dagsfest i Majorna på samma ställe där Johnny i "Känn ingen sorg" bor. Magisk plats och magisk fest.

Sen var det dags att bege sig till festivalen.

Och titta på Håkan!

Min fina Carro.

Vackra vip/pressområdet.



Nu finns "Sister" på dvd, Schweiz Oscarsbidrag och en av förra årets bästa filmer enligt mig. Jag såg den på Stockholm Filmfestival i november och skrev sen denna recension för Feministiskt Perspektiv.

I en fattig och föräldralös lägenhet, i skuggan av en lyxig skidort i Schweiz, bor 12-åriga Simon (Kacey Mottet Klein) med sin storasyster Louise (Léa Seydoux). Eftersom hans syster är oansvarig och inte tar hand om sin bror (varken ekonomiskt eller känslomässigt) tvingas han stå för hela försörjningen. Hans metod är att varje dag stjäla skidutrustning från de rika turisterna för att sedan sälja vidare till barnen i området där han bor. Han stjäl inte för att kunna köpa Tv-spel och liknande utan för att ha råd med toalettpapper och för att stilla de värsta hungerskänslorna.

Filmens inledning ställer många frågor: Var är föräldrarna? Varför beter sig systern som ett barn och tillåter lillebrodern att stjäla och riskerar att åka dit? Det som slår mig tidigt i filmen är att det är kontrasterna som gör denna film så bra. Kontrasten mellan storasystern och lillebrodern, deras deprimerande höghus mot de sagolikt vackra Alperna, deras fattiga kläder mot turisternas överdrivna skidkläder och mötet mellan Simon och brittiskan Kristin Jansen (Gillian Andersson). I mötet med Kristin Jansen och hennes barn blir det, om inte innan, tydligt hur ensam Simon är och hur mycket han längtar efter trygghet, närhet och kärlek. Jag känner så mycket för Simon.

"Sister", som är Schweiz Oscarsbidrag 2013, innehåller fantastiskt foto, grymma skådespelarinsatser och en överraskande vändning. Den lyckas också med något ganska ovanligt: att vara ganska händelselös utan att vara allt annat än tråkig. Jag kan redan nu våga påstå att "Sister" är den bästa film jag kommer att se på festivalen och trots stor konkurrens är jag övertygad om att den kommer få ett pris på lördagens prisutdelning. Varför? Den känns som en kritiker- och publikdarling.

Betyg: 5/5