Från kaos till couture var temat på förra veckans modegala på The Met i New York. Titta in här för att se nedan klänningars märken och se de andra stjärnornas outfits.
Här följer mina 15 favoriter, de med * gillar jag extra mycket:
Sienna Miller*
Cameron Diaz
Jessica Paré
Zooey Deschanel
Allisson Williams*
Kate Bosworth*
Nicole Richie*
Anne Hathaway
Carey Mulligan
Cara Delevingne
Gwyneth Paltrow*
Alexa Chung*
January Jones
Kristen Stewart
Rooney Mara*
Mitt roligaste jobb hittills i min karriär finns nu att kolla in. Jag har på fyra sidor i Sofis mode skrivit om mina favoritämnen film/mode/genus, nämligen om normbrytarna Katharine Hepburn, Louise Brooks och Greta Garbo. De var stjärnor som vägrade passa in i mallen på hur filmstjärnor skulle vara och banade väg för dagens skådespelerskor. Trevlig läsning!
Vi är ju inte direkt bortskämda med svenska filmtidskrifter (eller svenska tv-program..). Som tur är finns FLM kvar och är lika bra som vanligt. Den 10:e maj kommer ett nytt blåvitt nummer ut som jag tänkte inhandla. Jakob Lundström granskar vår kärlek till våld på film och berättar en blodig historia om det sjuka svenska filmvåldet. Vi får följa med experimentfilmaren Claes Söderquist till Alcatraz. Och så blir det en syrlig hyllning till den rörliga bilden signerad ingen mindre än Virginia Woolf. På köpet: en dvd med nya kortfilmer där våld är röda tråden.
Och på tal om svensk film, Noomi Rapace pryder Icons senaste nummer. Icon har hängt med Rapace under en hel månads flängande mellan Stockholm, New York och Los Angeles.
Älskar du Brad Pitt precis som jag? Kolla in hans stilar under två decennier i Vanity Fair.
Rust and Bone finns nu på dvd! Här följer min recension som jag skrev efter att ha sett den på Stockholm Filmfestival förra året.
Marion Cotillard är en bra skådespelare men ingen personlig favorit. Hon är ofta reducerad till lättglömda flickvänsroller á la den ljuva, vackra, förföriska och mystiska tjejen. Ett undantag är i "La vie en rose – berättelsen om Edith Piaf" där hon spelar titelrollen Edith Piaf som hon rättvist Oscarbelönades för. Det är väl det som har varit problemet, att så fort hon blev en del av Hollywoodindustrin och lämnade Frankrike har hon blivit typecastad. I "Rust and Bone" av ”Stockholm Visionary Award”-vinnaren Jacques Audiard är hon tillbaks på hemmaplan och fått en djuplodad karaktär att bita i - Stéphanie, en späckhuggartränare som förlorar båda benen i en olycka. Allt som Stephanie lever för rycks bort från henne och hon börjar ty sig till Ali (Matthias Schoenaerts), en fattig, ensamstående pappa som försörjer sig på ströjobb och street fighter. Två vilsna själar med sargade kroppar inleder en invecklad relation med flera motsättningar. De blir varandras hjältar.
I ett tidigt skede av filmen som åskådare noterar jag att ingen av karaktärerna är genomgod. Både Ali och Stephanie har mörka och smutsiga sidor även om de också har vackra drag, vilket bidrar till en realistisk film. Men eftersom jag stundtals har svårt för karaktärerna (särskilt Ali) och irriterar mig på deras handlingar är historien ibland störande att titta på. Filmen känns också ganska spretig och jag är inte fullt nöjd med filmens slut. Filmens starka sidor överväger dock. Den är stundtals så oerhört vacker i redigering, musik och foto att jag baxnar (se den helst på bio)! Och så tillbaks till Marion Cotillard, som i Stephanie får visa upp sin bredd som skådespelare. Med ett osminkat ansikte och avskalat, realistiskt skådespeleri visar hon upp hela känsloregistret.
Några av filmens bästa och mest hjärtskärande scener är när hon på egen hand dominerar filmrutan.
Som nedan scener:
Tyvärr känns könsrollerna ganska förlegade. Han - den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt, Hon – den ömma, fagra kvinnan som vill lära mannen att älska, att vara i förhållande. Förklaringen är säkerligen att Jaques Audiard, som i tidigare filmerna "Mitt hjärtas förlorade slag" och "En Profet" skildrat unga män på glid, inte är van att ha med kvinnor i sina filmer och lätt fastnar i gamla mönster. Eftersom den kvinnliga huvudkaraktären får utvecklas och är porträtterad minst lika mångfacetterat som den manliga huvudkaraktären stör jag mig ändå inte nämnvärt på de tröttsamma könsrollerna. En realistisk film med karaktärerna och berättelsen i fokus, som så ofta i franska filmer. Marion Cotillard, välkommen tillbaks!
Betyg: -4
