November 2013

Det är söndag på Café Opera och skåningen Dopamin-Magnus har druckit så mycket sm-gulds-groggar (grattis MFF) att hans ögon för tankarna till en kameleont.
– Ett skott, ett mål för Malmööööö! skriker han rätt ut i luften utan att skämmas det minsta (som sig bör).
Blandningen av människor är härlig. På dansgolvet samlas krogfolk, turister, svennebananer, Henok Goitom, Bojan Djordjic – och Pernilla Wahlgren.
Dopamin-Magnus greppar tag i den sistnämnda, som tydligt demonstrerar att hon inte vill posera med honom framför vimmelfotografen.

Ett drinkbord längre bort omges av två bistra figurer med muskler. En asiatisk Sylvester Stallone och en Michael Clarc Duncan-kopia ser till att inga obehöriga kommer i närheten.
– Vilka är det där?! frågar Dopamin-Magnus, men jag har inget svar.
Fem minuter senare står Magnus och dansar med en kepsbärande afroamerikan från bordet i fråga. De har roligt som bara två berusade män som precis träffat varandra kan ha. Där någonstans väljer jag att åka hem till kudden.

Det är först dagen efter vi inser att det var Bruno Mars. Jag gillar Bruno Mars. Den lille jäveln.