Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!



I utbyte mot en tolva Laphroaig gick jag med på att vara tomte. Detta var fjärde gången i ordningen. Mina insatser har fått blandade recensioner genom åren. När min lillasyster Frida var ett år gammal lyckades hon avslöja mig bakom skägget efter bara någon minuts skådespelarprestation. Och då kunde hon knappt prata. Jag avgick den kvällen och det skulle dröja tio år innan jag försökte igen.


I år var jag taggad. Måltavlor för operationen var de troende – mitt kusinbarn Enzo (tre år) och min mammas mans son Linus (nio år). Den sistnämnda kanske har börjat tvivla på den tjocke i luva, men det väljer vi alla att bortse ifrån.
Iklädd röd kroppsstrumpa kunde jag med glädje konstatera att jag blivit så fet att en kudde innanför västen var överflödig. Jag satte på mig ett par massiva stövlar och drog upp skägget och ner luvan. Jag tittade mig i spegeln och nickade nöjt.

Sakta började jag med kraftiga steg gå uppför källartrappan som leder till vardagsrummet. Jag fejkhostade högt och tydligt för att skrämma upp de små liven.
Det visade sig att jag inte bara skrämde barnen – Chubben och Ernst, hundarna, blev livrädda.

När jag öppnade dörren till vardagsrummet var det inte en gullig sälögd bulldog jag såg. Inte heller en sockersöt yorkshireterrier. Det var som i filmen Jurkyrkogården (ja, det stavas så) där arga djur vill äta människor. Min bror tog instinktivt tag i Chubbens halsband och Ernst fick skälla hur mycket han ville men fast satt han i M:s famn.
Min puls steg. Jag såg framför mig hur jag spenderar julaftonsnatten på Söderakuten.
Doktorn frågar vad som hänt tomten, men tomten svarar inte. En bulldog har ätit upp hans tunga.

Men allt gick väl. Även om hundarna blev ärrade för livet så fick barnen tomtens klappar.
Jag får ändå säga att jag utförde jobbet väl. Mycket väl. Bättre än den där jävla Tim Allen.

Skriv en kommentar