2013

Det är söndag på Café Opera och skåningen Dopamin-Magnus har druckit så mycket sm-gulds-groggar (grattis MFF) att hans ögon för tankarna till en kameleont.
– Ett skott, ett mål för Malmööööö! skriker han rätt ut i luften utan att skämmas det minsta (som sig bör).
Blandningen av människor är härlig. På dansgolvet samlas krogfolk, turister, svennebananer, Henok Goitom, Bojan Djordjic – och Pernilla Wahlgren.
Dopamin-Magnus greppar tag i den sistnämnda, som tydligt demonstrerar att hon inte vill posera med honom framför vimmelfotografen.

Ett drinkbord längre bort omges av två bistra figurer med muskler. En asiatisk Sylvester Stallone och en Michael Clarc Duncan-kopia ser till att inga obehöriga kommer i närheten.
– Vilka är det där?! frågar Dopamin-Magnus, men jag har inget svar.
Fem minuter senare står Magnus och dansar med en kepsbärande afroamerikan från bordet i fråga. De har roligt som bara två berusade män som precis träffat varandra kan ha. Där någonstans väljer jag att åka hem till kudden.

Det är först dagen efter vi inser att det var Bruno Mars. Jag gillar Bruno Mars. Den lille jäveln.

Intresseklubben följer mig på @nicklasjungstedt.

Redan vid kvart över tio, femton minuter efter öppning, dansar den något äldre kvinnan plikttroget framför mig till de lugna deep house-låtar jag spelar. Hon blundar, tycks njuta av att vara först upp på golvet och jag kan inte annat än att känna en beundran för hennes inställning. Övriga gäster glor. Det pekas och viskas. Kvinnan ignorerar omgivningen och är som i trans. Hon dansar fram till dj-båset.
– Jag fyller 50 i dag, säger hon.
– Grattis, säger jag och ger henne en hög fem.
– Och min man lämnade mig idag, säger hon med sorgsen blick och leende mun.

Jag vet inte vad jag ska säga. Kvinnan inväntar inte svar. Hon dansar vidare som om mitt namn var Tony Irving.