Boken

Det kanadensiska rockbandet Simple Plan hade spelat inför ett fullsatt Globen och efterfestade givetvis på Caféet. Jag blev smått förvånad när superstjärnorna konfronterade mig i dj-båset och artigt undrade var de kan få tag i kokain.
Utan att ljuga är jag faktiskt fel man för det uppdraget.
Droger håller jag mig borta ifrån men jag insåg vikten av att göra ett av världens största rockband nöjda. Jag ropade till mig Stolpen som stod en bit bort och tvångsljög för ett par unga damer från Norge.
– Lyssna nu Stolpen, hälsa på de här killarna. De är Simple Plan, som du säkert känner till.
Stolpen, som kan beskrivas som lika kändiskåt som skvallertidningarna, fick genast klotrunda ögon och började strategiskt agera mer världsvan.
– Hello, I´m Jonas but you can call me The Pole, sa han och log det där säljarsmilet som faktiskt höll honom över den finansiella ytan trots en påtaglig "Lyxfällan-personlighet".
Simple Plan verkade få förtroende för lyktstolpen i finkostym och gav honom 1500 kronor i handen för att genomföra uppdraget.
– I´ll be back! sa Stolpen och rusade genom köttmuren av människor som rena rama Gunder Hägg för att få tag på närmaste "mjölnare".
Trodde vi ja.
Stolpen sågs inte till på hela kvällen. Och inte på två veckor efter det. Simple Plan fick nöja sig med sprit.

Jag stod och spelade househits för massorna en kväll på uteserveringen när det plingade till i min mobiltelefon. Jag trodde inte mina ögon. Tre MMS hade anlänt. Alla från samma nummer.
Det var bilder på avföring, våldtäkter och halshuggningar.
Jag tappade nästan balansen av chocken, tittade upp och där stod X och skrattade hånfullt.
Det visade sig att han hade fått tag på mitt nummer genom en av mina chefer.
Vi kan kalla honom Tomas.
Under den sommaren fortsatte sms:en komma. Varje spelning. Samma ”charmiga” tema.
Det började kännas jobbigt att gå till jobbet. Eller ursäkta underdriften – jag var rädd för att gå till mitt arbete. Men jag gick dit.
Jag hade ju lyckats med mina drömmars mål.

När jag hade jobbat som fast dj i nästan ett halvår slutade hoten komma.
Jag var väl invigd och klar, resonerade jag och plötsligt kunde jag börja slappna av.
Skönt.

– Det här ska vi göra med dig, sa dörrvakten och log.
Han visade mig bildskärmen på en mobiltelefon. Den porträtterade en man som blev så kallat “fistad”, vilket betyder att en individ tar sin näve och för in den i ändtarmen på en annan. En våldtäkt alltså.
Senare samma kväll i baren så smög sig den gigantiska dörrvakten upp bakom mig och förde sina armar runt mig. Mina fötter lämnade golvet. Han lyfte mig mot taket. Han tryckte allt vad han hade. Smärtan var obeskrivlig. Alla runt om mig skrattade.
Det skulle ta tre dagar innan jag lyckades sova genom en hel natt utan smärtstillande. Jag gick aldrig till läkaren men misstänkte sprickor på tre revben.

Veckan efter kunde jag inte hålla mig längre utan tog upp incidenterna med berörd nattklubbschef. Han skrattade och sa att X visserligen är “lite speciell” men det är inget att ta så allvarligt på. Dessutom är han ovärderlig för krogen. Det är han som motar bort MC-gängen och huliganerna.
“Ok”, tänkte jag.
Jag var ung och hungrig på framgång. Jag hade fått residentjobb som dj på en av Sveriges största nattklubbar.
Jag hade lyckats med mina drömmars mål och borde nog hålla käften.
Det skulle bli värre.