Det är den 19 maj 2003 när en 32-årig man går fullkomligt medeltid på oskyldiga medborgare vid Åkeshovs tunnelbanestation. Med ett järnrör slår han vilt omkring sig på allt som rör sig i ett av de största svenska vansinnesdåden i modern tid.
Sex personer skadas. En 70-årig man avlider senare på sjukhus.
En regnig vårdag åtta år senare kliver jag av vid Zinkensdamms T-banestation för att hälsa på min mamma. Framför mig går en storvuxen, för att inte säga gigantisk, medelålders man som uppenbarligen har en dålig dag. Okontrollerat rasar han mot osynliga demoner.
”Fan!” ”Helvete!” ”Satan!”
Svordomarna haglar från mannen vars ansikte vittnar om ren och skär ilska.
Min hjärna gör snabbt ekvationen och jag håller mig på betryggande avstånd i rulltrappan upp. Jag går in på Pressbyrån för att handla när jag märker att mannen stationerat sig utanför. Butiksbiträdet reagerar direkt.
– Akta dig för honom, han är livsfarlig.
– Jasså?
– Ja, han har misshandlat folk här tidigare. Jag är rädd för honom.
Mina föraningar visar sig stämma. Vi har att göra med en störd individ, förmodligen påverkad av tung narkotika. Jag ber biträdet ringa polisen och när mannen vänder ryggen mot Pressbyrån passar jag på att smita från platsen.
Jag småspringer upp för trappan men jag har bara hunnit några meter från det sista trappsteget när jag hör ett vrål bakom mig.
– Du har pratat med henne! skriker mannen samtidigt som han rusar mot mig med en galen mans ögon.
Jag är förvandlad till en måltavla och instinkten att fly tar över. Jag springer upp för Hornsgatan som jag aldrig sprungit förut, förbi ungdomar, pensionärer och mammor med barn i hand som inte tycks reagera det minsta (eller kanske tror att jag har bråttom till bussen).
Bakom mig har jag en psykotisk kroppsbyggare som förmodligen vill äta mig levande.
Med kaninpuls viker jag av på en sidogata bara för att komma till baksidan av min mammas hus. En portkod senare och jag är i säkerhet.
När jag står och tittar ut mot Hornsgatan från min mammas lägenhetsfönster får jag syn på mannen på andra sidan gatan, vandrandes tillbaka från hållet jag sprungit mot.
En halv minut senare ser jag tre piketbussar och ett vaktbolag passera.
Det hela är över.
Vansinnesdåd är ytterst ovanliga men likt tragedin i Åkeshov 2003 och incidenten året därpå, där en medelålders man blev oprovocerat nerslagen med en spikförsedd planka på just Hornsgatan, så inträffar de bevisligen.
Nu var jag några meter från att bli våldsstatistik men jag klarade mig helskinnad.
Men tryggheten som jag en gång kände på Stockholms gator är nog för alltid försvunnen.
