Populära barn går det bättre för i livet. Både med karriär och hälsa. Inte så underligt när man tänker efter. Om många i en grupp lyssnar på en så stärks man ytterligare, vilket leder till att man klättrar en pinne till i den sociala hierarkin. Så där fortsätter det.
Jag undrar hur vissa föräldrar tänker när de skickar sina ungar till skolan.
Det fanns en unge på min sons förra skola som alltid hade för korta brallor, uppdragna till armhålorna dessutom, ett par jätteglasögon på sin skalle och världsrekord i stor frisyr. Sedan var ungen vegetarian och hade en "healing"-kristall runt halsen som han fått av mamma. Bäddat för tokmobbning helt enkelt, tack vare föräldrarna. Killen hade det inte lätt. Jag menar... JAG som vuxen sitter och ler när jag tänker på hur stackaren såg ut.
Tyvärr är det så att barn går efter det som är annorlunda och ger sig på det. Det är inte bra, men så länge det är så får föräldrar fan tänka till. Man kan faktiskt underlätta för ungen att smälta in. Sedan... vad som händer på skolgårdarna... det kan vi vuxna inte alltid se. Alltså måste barnen påverkas.
Min grabb går mellan om någon mobbas. Jag har sagt till honom att det ska man göra... Om någon ger sig på honom när han försvarar en annan är det helt ok att hamna i bråk. Det är en situation med våld i som jag minsann aldrig kommer skälla på honom för. Visst är det inte barnens uppgift att stävja mobbare... men verkligheten ser inte ut så. Mobbingen sker sällan i närheten av vuxna... det ser mobbarna till.
Att be en kille som min son att springa till en fröken och säga till fungerar inte för hans egen sociala status (tjallare blir mobbade). Istället drar jag bland annat exempel för honom och hans polare... om när jag var liten och hur sjukt nördigt det var att ge sig på svaga. Jag berättar att det fanns de som skyddade de annorlunda barnen och sa ifrån. Både sonen och hans vänner har tagit det där till sig. När det händer något är hela gänget där och sätter stopp. Det är helt enkelt jävligt ocoolt med mobbare. Den nya skolan har dessutom ingen mobbing att tala om och de pratar om detta minst en gång i veckan. Grymt välskött. Barn och föräldrar kommer på alla möten etc. Så det fungerar. Det går att göra något.
Jag vet nämligen hur det fungerar. När jag började gymnasiet så trodde jag att jag var tuff. En kille i min klass hade det lite jobbigt tack vare mig och några vänner... tills en dag jag väntade på bussen med honom. Vi pratade. Han sa till mig att jag gjorde honom ledsen. Jag lyssnade och fick dåligt samvete. Nästa dag tog jag upp det med mina vänner. Stod på mig och några veckor senare umgicks vi allihopa med killen. Han var liten, hade världsrekord i allergier, såg konstig ut men fy fan vad rolig han var. Vi hängde dessutom ett tag efter gymnasiet.
Men hela tiden ligger det bak i skallen alla andra gånger jag varit elak mot någon i skolan. Vissa förtjänade det, enligt mitt dåvarande resonemang... vissa inte. Jag ändrade mitt beteende på gymnasiet, men jag tänker fortfarande ibland på de som - på grund av mig - blev ledsna i skolan.
Jag har nämligen numera en regel om att man ska kunna möta sina ögon varje dag i spegeln och vara ok med ögonen som tittar tillbaks på en. När vissa minnen från förr av någon anledning befinner sig i skallen på mig... så känner jag att blicken tillbaks inte är ok. Den är sorgsen och den skäms... för jag har gjort något fel och det kan jag inte ändra på. Jag måste se de där ögonen varje morgon. Inte mer än rätt antar jag och det formar fortfarande mig och mina handlingar.
Mobbning bland barn är grymt. Det måste bekämpas med alla medel på alla fronter. Från vuxna till barn. Vi kan inte låta en liten människa så tidigt utsättas för traumatiserade händelser. De har redan tillräckligt mycket att tänka på med att växa upp, brottas med hormoner och gå i skolan.
Så påverka dina barn, vänners barn och din omgivning. Speciellt om du har någon som ser upp till dig. Minsta lilla kommentar är värd något. För tro mig... alla måste stå framför spegeln en dag och möta sina ögon - där ska inte finnas skam, rädsla eller sorgsenhet i de ögonen. Låt oss ge barnen trygga, stolta blickar från deras spegelbilder att växa upp med. Det förtjänar de.
