Efter mitt inlägg ang. personer som klär ut sina djur i kläder så fick en kommentar mig att tänka på den där julen när jag och flickvännen fick för oss att klä katten i tomtekläder. Ett utdrag ur det inlägget kommer här:

_______________________

"Här kommer förresten den utlovade bilden på min kära katt när hon försökte smita från sina julkortsåtaganden. Ser brutalt ut... men det var det inte. Det är ett vigt skrälle och till slut fick vi ordning på det. Med vi menar jag så klart mig själv... flickvännen, sonen och givetvis katten. Fast katten hade inget med att göra att det blev bra. Jävla meckande från hennes sida."

Arbetsflyktsförsök...

Precis rätt mängd irritation för att sprida lite julkänsla... :D

 

_______________________

 

Nu tycker alltså jag att den här typen av djurmobbning en gång om året är helt ok. Speciellt eftersom vi verkligen försökte få fram hur mycket hon hatade skiten. Hon surade i flera dagar efteråt.

Två killar sitter i en av våra studios och pillar med reglagen. Jag står utanför och fixar lite kaffe och packar ihop mina grejjor för dagen. De hamnar i en diskussion om de ska gå vidare i produktionen. Y kommer med en - enligt X - dum idé.

"Var inte sånt mongo!" säger X.

"Men det är... öh... vad är ett mongo?" undrar Y.

"Något som är som du."

"Hur är jag?"

"Som ett mongo."

"Jag vet inte vad du menar med mongo. Är det slang för något?"

"Spelar roll... DU är ett mongo."

"Jaja... då är jag väl ett mongo då."

"Precis. Det är ju det jag sagt hela tiden."

"Kan vi arbeta vidare nu?"

"Visst... mongo."

"Whatever."

"Lunch?"

"Visst."

De går ut för att äta. Så där har de hållit på hela dagen. Blir det något gjort? Nope.

Jävla mongon.

Vi arbetar med musik på mitt företag. Vissa som vi arbetar med ser fram emot Eurovision (de som har artister med där såklart... vissa anser att det är en bra idé att vara med där... suck...)... ungefär vid den här tiden börjar de maila runt vad de tror är nummer ett, två etc... Eftersom vi arbetar med musik (ESC är inte musik!!!) så öppnar vi inte de där mailen. vi högerklickar och markerar dem som spam.

Vi tittar givetvis aldrig på något alls från Eurovision på jobb. Eurovision är ju bajs. Så ingen klickade på den där länken i mailet. Nej. Fan heller. Envist NEJ! Fast...

... till slut klickade någon nyfiken jävel ändå och ljudet kom ut ur högtalarna i köket. Långsamt men säkert och ytterst motvilligt började jag tycka om låten som spelades... jag gick ut för att kolla och drabbades av Lena Meyer, Tysklands bidrag i ESC.

Den är bra, hon har en helrätt egen tysk/oxfordengelskdialekt och en sjuhelvetes charmig stil. Tror det är första gången jag uttalar mig positivt om en låt som ska vara med i Eurovision Song Contest... vilket är lite mongo av mig eftersom det gör fan ont att bara skriva ordet Eurovision... men jag bara måste få det här ur mig så jag kan fortsätta med mitt.

De flesta man stöter på i artistbranschen är mediokra wannabes som vill bli sedda och som egentligen är öh... nevermind... men ibland... bara ibland, så ser man de där som har det i sig. Det syns i ögonen, i rörelserna... de är stjärnmaterial helt enkelt. Och de får det att se så enkelt ut. Jag lovar att vi kommer att få se mycket mer av den här tjejen (Lena Meyer) framöver. Därav mitt "stilbrott" och uttala mig positivt om något alls som har med ESC att göra. Bra grejjor måste man pusha för... oavsett.

Usch, nu slog det mig ännu mer... jag är alltså positiv mot en låt som ska vara med i Eurovisionskiten?!?! WTF!? Min värld är KROSSAD. Fy fan vad jobbigt det här blev nu.

En liten snabb notis bara från en grej jag läste i DN.

En kvinna som blev slagen av sin sambo (med en stol?!) högg honom i bröstet med en kniv. Det skulle hon inte gjort för det ledde till 3 års fängelse.

"Domstolen tog hänsyn till att det funnits en nödvärnssituation vid brottstillfället men anser att ett knivhugg i bröstet var att gå för långt. Rätten ansåg att det måste ha varit uppenbart för kvinnan att mannen kunnat dö av knivhugget."

Nu gissar jag på att domstolen består av ett gäng skyddade akademiker som aldrig varit i en liknande situation. Speciellt den sista meningen.

Exakt hur mycket logiskt tänkande är du kapabel till när du hamnar i en trängd situation? De som varit där vet vad jag pratar om. NADA. Såvida du inte är relativt van vid att slåss... för du kan du fatta relativt många beslut när det väl sker... men inte ens de om de märker att de håller på att förlora kontrollen (motståndaren är större, starkare eller bättre) över situationen. Då kommer även den mest förhärdade slagskämpen plötsligt vara redo att göra rätt drastiska saker för att komma levande eller oskadd ur situationen.

Är man hotad... i samma ögonblick som man upplever det som fara och färde... så gör människor en av tre saker.

1. Försöker fly

2. Fryser till, helt handlingförlamade.

3. Agerar

Den första är den som de flesta människor tar till... men går inte det så finns det bara två saker kvar. Många fryser... vissa handlar... och när du är knuffad till den positionen så försvinner alla regler. Börjar du tänka där över huruvida det är övervåld eller inte så förlorar du. Nu är vi byggda på det sättet att logik och rationellt tänkande ofta är det första som hjärnan slänger ut.

Egentligen så blir alla sådana här domar fel. För den människa som attackerar en annan får skylla sig själv om det går åt helvete. Alla ska ha rätt att försvara sig. Det GÅR inte att fundera i sådana här situationer.

Tänk dig själv... du blir attackerad av en galning med kniv. Du har ett basebollträ men du vågar inte använda det eftersom du inte vill råka illa ut. Du vill inte skada någon. Du funderar över huruvida ett slag mot benen räcker? Huvudet känns mer säkert... men kan skada ordentligt... du tvekar... plötsligt blixtrar allting till och galningen springer därifrån. Skönt, tänker du... men upptäcker snart att du är svag i benen och sätter dig ned på marken. Då upptäcker du kniven djupt begraven i din mage... och sedan förlorar du medvetandet...

Om du inte tvekat hade det kanske varit galningen som legat på marken. Vad är rätt och vad är fel här? Alla slåss ju för sig själv... och i min bok... så är det idioten som hoppade på dig som får skylla sig själv om han/hon råkar riktigt jävla illa ut.

Ska man låta oro för ett eventuellt straff göra att man råkar illa ut? Kanske till och med dör?

Fan heller.

1 - 2 -

Mongodog

 

Ute på möte idag. Stannade vid en 7Eleven för att ta en kaffe efteråt. Precis utanför dörren står det tre tjejer med Chiuhahahahhaa(eller vad fan de nu heter)-hundar och blockerar utgången. De små ludna kräken (hundarna... även om en av tjejerna såg ut att ha en mustasch) morrar och bjäbbar åt allt och alla. Två av hundarna har några idiotiska kläder på sig. Ögonen ser ut som om någon klistrat på några bollar utanför kraniumet på dem. Det är en otroligt ful, menlös hund. Givetvis vet jag om att det egentligen är tjejerna som det är fel på... som tagit dessa stackars varelser och förfulat dem med kläder som ett slags nallebjörnssubstitut. Alla tre tjejerna står håller på med sina mobiltelefoner.

 

En av hundarna upptäcker mig och kollar på mig med de där utstående ögonen. Intensiv blick. Så intensiv att jag ett tag undrar om det är möjligt för de där ögonen att faktiskt ploppa ut ur skallen. Den börjar bjäbba, morra och springa rundor runt sin matte. Stannar upp, stirrar, bjäbbar och runt, runt igen. Störd liten jävel. Som en trimmad hundleksak som fått flipp.

 

I tanken tar jag sats och sparkar till hundjäveln som Zlatan lägger en frispark. Jag riktigt ser framför mig hur hunden ylandes flyger genom luften och in genom det öppna kontorsfönstret på andra våningen på andra sidan gatan. Jag skriker "YES! MÅÅÅÅÅL!" till alla chockade människor på trottoaren... hahaha... i tanken bara. Annars skulle jag varit lite... öh... sjuk.

 

På riktigt, så puttar jag lite försiktigt undan hunden med foten, en av tjejerna rycker hårt i kopplet för att flytta på hunden och återgår sedan till mobilen. Jag tar en klunk kaffe och går vidare mot nästa möte.

Alltså... för sakens skull. Jag har egentligen inget emot hundar. Bara människor som behandlar små stackars djur överlag som en barbiedockor, pratar babyspråk med dem och mest har dem som tillbehör till sin outfit.

 

Men i tanken...

 

*spark*

"Chi-AJAJAJAJAJAJAJ! I can see my house from heeeeereeeeeeee!"

"YEEEEES!!!! MÅÅÅÅÅÅÅÅL!"