Den här låten var - i min lila värld - aktuell för nästan ett år sedan.

Nu kommer den på topplistor. Nu kan jag inte gilla längre. Jag hatar när folk snappar upp - från min sida - "gammal" musik och plötsligt diggar. Speciellt när jag delat med mig tidigare. Många gillar bara det som många gillar.

Så nu... när jag säger hejdå till den här låten så vill jag dela med mig med en live-session Gotye gjorde med Kimbra på gamla hederliga KCRW. Har ni inte hört en artist framträda på KCRW så kan de inte sjunga live.

PS. Spana dessutom in Kimbra från 3.00 och framåt. Pure genius.

Den som har varit riksdagsledamot och sedan av diverse anledningar inte är det längre har rätt till att få pengar varje månad. Det kallas för "inkomstgaranti". Den är till för att "hjälpa" f.d. riksdagsledamöter ut i arbetslivet efter det att de blivit förslappade i Riksdagen.

Idag skriver SvD att "Riksdagsledamöter nobbar coacher". 

"Anledningen till att så få nyttjar tjänsten verkar inte vara att ledamöterna hittar jobb även utan coacher. Under 2011 betalade riksdagen ut 63,3 miljoner i inkomstgaranti till före detta ledamöter som inte fått nytt jobb, en ny rekordsiffra."

Samhället pungar inte ut alla de där miljonerna för att f.d. riksdagsledamöter har svårt att hitta nya jobb. Nej. De vill helt enkelt inte vill jobba för det innebär... just det... att de måste jobba! Och enligt lag har de ju rätt till den där inkomstgarantin.

Tänk bara... riksdagens inkomstgaranti innebär att de får stålar. I upp till femton år! Utan någon som helst motprestation!!! Garantin garanterar dem dessutom minst 36.000 kronor före skatt varje månad.

Den värsta av dem, sossen Margareta Persson, sög hårt på den där samhällsspenen från 1991 till 2010!

Jag ser numera vår regering som ett slags Samhallsprojekt.

Och han har givetvis helt rätt. Spriiiid. ;)

Och så undrar folk varför jag gillar science-fiction.

På vårt kontor har vi tillgång till ett garage. Med en stor inkörsport. När jag var ute och införskaffade lite mat till helgen så la jag märke till en bil som stod parkerad inne i gången. Jag tänkte inte mer på det. När jag kom tillbaks efter en kvart så såg jag att bilen var kvar. Den var tydligt märkt med ett kommunalt parkeringsbolags logotyp. Inne i bilen satt det två lönnfeta parkeringstanter och häckade. Helt oacceptabelt. Sånt kan vi inte tillåta.

Jag gick fram och knackade på rutan. Tanten vevade försiktigt ned rutan och sa genom springan:

"Vad vill du?"

"Du står på privat mark." sa jag.

"Det är en infart."

"Din slutledningsförmåga är imponerande. Faktum kvarstår... detta är privat mark och ni kan inte sitta på era arslen här och invänta rätt tidpunkt att lappa bilarna på gatan. Det är bara och sticka härifrån."

"Du kan inte..."

"Lyssna... Ni. Får. Inte. Stå. Här."

Jag backar några steg, tar en bild på deras reg. nummer, tar upp telefonen och ringer vd:n på företaget som äger byggnaden. En bekant som, precis som jag, hatar parkeringsvakter.

Kärringarna lämnar bilen i vår infart för att gå sin äckliga lapprunda. En av dem pratar i telefon med någon och nämner det faktum att jag sagt till dem. De tittar på mig med "vemtrorduattduär"-blicken. En av fetknopparna ler dessutom obehagligt. 

VD:n kommer ned efter knappt en minut med vaktmästaren i släptåg. Vaktis har bötesblocket i högsta beredskap. Han frågar mig hur länge bilen har stått här. Jag svarar honom att det är minst 15 minuter och berättar att fetknopparna precis drog ut på gatan. VD:n ler ont och nickar mot vaktmästaren som skriver ut en bot på 1500 spänn och sätter den på deras bil.

Win.

Sedan tjafsade jag och vd:n om vem som egentligen är skyldig vem en öl efter det här. Det slutade med att han sa att vi helt enkelt käkar lunch tillsammans några dagar tills de där 1500 kronorna är slut.

Taget.

Kan en fredag börja bättre? 

Självklart inte.