Svensk polis... ett gäng mer retarderade "yrkesmän" får man fan leta efter. Jag har råkat ut för många poliser, mest för jag har svårt att hålla käften när de är i närheten samt att jag har koll på mina rättigheter.
En gång hade en tjejkompis problem med en polis som raggat på henne på krogen. Han hade fått reda på var hon jobbade i samtalet och sedan var han där titt som tätt och hälsade på. En gång följde han efter henne när hon var på väg hem. Ringde på dörren och "trodde hon skulle bli glad..." Sjukskalle! Den där fick det jobbigt efter ett samtal till hans jobb.
En annan tjej hade en slibbig polis som raggade konstant på henne när hon jobbade på mannens barns förskola. Trots killen var gift. Den sjuka typen åkte hem till henne efter sitt nattskift och ville dricka te. Hon satt i lägenheten, ringde mig och vägrade öppna dörren. Idioten vägrade fatta att han uppträdde knepigt. Sjukskalle igen!
Polisen i Sverige idag har en slags "frukta-mig"-mentalitet. Det verkar som om de vill man ska vara rädd för dem där de vandrar omkring och spänner sig. Det är INTE det som polisyrket ska handla om. Polisen ska vara allmänhetens vän, en trygghetsgaranti som man går till när man behöver hjälp. Med tanke på hur man blir bemött av många poliser (gatsnutar är värst) är det inte konstigt att folk inte har förtroende för polismyndigheten idag.
När jag sedan läser i tidningarna idag att våld mot sin sambo är överrepresenterat bland poliser blir jag knappast förvånad. Det är väldigt små människor de där idioterna. Men drar man in poliser med mer muskler än hjärna i kåren får man skylla sig själv. Klart att de skyddar varandra! Vem är överraskad? De vet om att deras yrkeskår är ett skämt.
Tills den dag vi får fram intelligenta poliser som använder våld som sista åtgärd, som kan tänka och vara de där poliserna vi berättar för våra barn om, tänker jag helt enkelt fortsätta med mitt eget sätt att protestera. Jag blev stoppad en gång när jag körde på en landsväg. Standardkontroll, sa polisen med en barsk ton. Hela samtalet igenom var det som om idioten spydde ur sig order till mig. Inombords skrattade jag åt polisen som tog sig själv på så stort allvar.
"Körkortet!"
"Här."
"Var bor du?"
"Hur så?"
"VAR bor du? Svara på frågan."
"I ett hus... allvarligt talat. Vad handlar det här om?"
"Standardkontroll. Var bor du? Var är du på väg?"
"Tänk om jag inte bestämt mig var jag ska än? Om du är ute efter min adress kan du kolla i ditt register."
"Du måste svara!"
"Måste jag? Annars händer vad?"
"Ska vi göra det här på det svåra sättet?"
"Va? Finns det ett svårare sätt än det här? Skojar du?"
"Ur bilen, tack."
"Jajamen."
Sådär höll det på tills den äldre polisen av de två satte stopp för fjanteriet, gav mig mitt kort (efter den yngre kröp runt min bil med en ficklampa och kollade mina däck) och jag kunde köra vidare.
Hade jag fått ett leende, ett bra bemötande, hade jag utan problem pratat utan att strulat med dem. Problemet är bara att många av våra kära poliser GILLAR att vara uniformerade svin. Jag tänker aldrig någonsin vara rädd för en polis som försöker spänna ögonen i mig. Jag blir inte ens nervös om jag ska vara ärlig. För jag har INTE GJORT NÅGOT.
Givetvis finns det bra poliser med. Jag känner några stycken. Men de flesta jag mött i mitt vuxna liv uppför sig som uniformerade "bodybuilders" som tror att de har min respekt pga av att de är stora och starka poliser. Liten hint till er uppblåsta myndighetsutövare därute - respekt förtjänar man. Den följer INTE med vare sig uniformen eller yrket.
Det krävs en polisledning som inser att polisen i Sverige har problem och tar tag i det. Även om det innebär att göra sig en del ovänner på vägen tillbaks till folks förtroende.
AB - AB - AB - AB - AB - AB - AB - DN - DN - DN - SvD - SvD -