Så typiskt. Regeringen lägger fram ett förslag som innebär att föräldrar måste ta sig i kragen och engagera sig i sina barn för att se till att de inte hittar på fuffens och - vips! - så ska det gormas om hur fel det är. Nej... det är inte fel... eftersom det ÄR så att föräldrarna har störst möjlighet att påverka sina barn måste givetvis föräldrarna ta störst ansvar. Är detta jobbigt för folk att förstå?
Såg en unge i en leksaksaffär (kanske 7 bast) som öppnade ett legopaket. Föräldrarna log idiotiskt, tog den öppnade kartongen, pillade in legobitarna och satte tillbaks den. "Så gör man inte!" sa de till honom, tittade sig omkring och gick ut från affären. Vad lärde sig den där ungen?! Inget bra i alla fall.
Eller föräldrar till barn som förstör och "försvarar" dem genom att säga att det inte finns något för deras barn att göra? WTF!? Så om man har tråkigt får man bete sig som en fullständig idiot?! Vet ni hur många ungar som inte har något att göra som INTE beter sig som galningar? Just det... de är långt fler.
Föräldrar måste ta sitt ansvar. Visst kanske det medför en jävla massa jobb. Visst kanske ungarna pajjar föräldrarnas vardag och hur de trodde det skulle vara att ha barn... men vad fan... ungarna har inte bett om att födas. Det beslutet tar vi åt dem. I och med det så måste vi göra allting vi kan för att se till att de får en bra uppfostran och att de lär sig hur man uppför sig. Oavsett om vi tycker det är jobbigt eller påfrestande. Dygnet runt, alla dagar om året ska vi föräldrar finnas där... redo att "step up" och visa dem - med mycket kärlek - vad som gäller.
Vi vuxna tar beslutet att skaffa barn. När det är taget är det bara en enda sak som gäller och det är att göra precis allting vi kan för dem. Resonerar man inte så ska man inte ha barn.
Jag tar fullt ansvar för min son. Han är en kille som gett mig många gråa hår (fler kommer det bli) men det är MIN son. Jag skyddar honom, älskar honom och lite varje dag lär jag honom om vad det innebär att leva bland andra. Man måste ge, man måste ta, man slåss inte, man retas inte, man snor inte saker, man ljuger inte... osv... osv... vet ni vad... man blir aldrig "färdig" med en unge. Det är ett livslångt åtagande man tar på sig. Jag kommer ha synpunkter på vad min son gör när han är vuxen. Som min pappa har synpunkter på mig. Min son kanske tror han kan nöta ut mig i framtiden. Han kommer kanske att testa och se när jag ger efter och skiter i vilket... Men vet ni vad? Jag kommer aldrig att ge efter, aldrig tröttna... för jag älskar honom och vill att han ska kunna nå sin fulla potential. Så till min sons framtida möjliga tonårsjag kan jag bara säga... "Bring it."
Den där lagen kanske kan få vissa människor att engarera sig... sedan att det krävs en lag som det här för att få folk att fatta detta... DET är tragiskt.