Lördagen den 20:e feb

Klockan var nio på kvällen. Vi låg som kvällen innan ihopknölade på en väldigt trång plats. Hälften av min kropp hängde mellan sängen och väggen. Rörde jag huvudet åt höger fick jag sängramen i ansiktet. Där låg vi pratade lite om dagens händelser och lyssnade på fladdermöss. Efter en stund kände jag att jag behövde gå på toaletten som ligger 30 meter från vår hydda. Laget bestämde sig för att göra mig sällskap.

På väg dit i mörkret... nej nej, inte mörkret utan i den kolsvarta intet... hörde vi fotsteg i majsfältet. Vi var de enda som var vakna. Kändes som att hela världen hade lämnat oss. Med en svag ficklampa i handen försökte vi lista ut var fotstegen kom ifrån och var den rörde sig. Vid de laget hade jag helt glömt bort mitt akuta behov. Men med rädsla i varenda kroppsdel försökte vi ta oss till vårt mål, dvs. toaletten! När vi stod där, framför den leriga hyddan började hunden på gården att skälla! Då tog rädslan över oss. En känsla av hopplöshet i ett främmande område gjorde att vi blev panikslagna. Jag tog väldigt snabba steg i den mörka intet... med Winston och Anette en bit bakom mig. Efter några sekunder, trots att det kändes mycket längre, kom vi fram till vår koja. Väl inne låste vi dörren, placerade våra resväskor framför den och la oss i sängen. Återigen på den trånga platsen, fast jag kunde inte varit gladare. Mitt hjärta bultade och jag försökte lyssna till vartenda ljud som kom till mig. Efter en stund kunde vi återigen höra fotstegen utanför vårt fönster och vi blev ännu mer rädda!

Tiden gick och jag stirrade ut i det mörka och svarta natten med kroppen helt stelt. Min trygghet var så långt borta från mig. Stakars Winston, var femte minut frågade jag om han var vaken. I en börja svarade han kvickt men eftersom tiden gick började han mumla istället. Det var en lång natt. Vet inte när jag började bli så trött att jag släppte allt men den natten fick jag inte heller så mycket sömn.