Söndagen den 21:e feb

Idag har det varit en händelse rik dag! En bra dag. Ni vet, en av dem dagarna där man känner att man får ut så mycket som möjligt. Ser och upplever en sida av livet som man inte trodde fanns.

Vi började morgonen med att höra Joshuas rörande historia om sin uppväxt. En historia som jag hade velat att alla våra nära och kära kunde uppleva. En historia som skiljer sig från min uppväxt i Iran eller Winstons uppväxt i Nya Zeeland och annorlunda från livet i Sverige. En sann historia. Så småningom tog vi oss till byns kärna. Winston filmade konstant. Trots att vi har bra koll och schema på vad vi behöver filma för dokumentären kan det bli lite förvirrande. Anledningen är att man vill filma allt. Alla nya intryck är intressanta. Så intressanta att man ibland känner att man tappar fokus på den verkliga historien för dokumentären. Men man måste hålla distans till andra fängslande handlingar, svårt men nödvändigt. Hur som helst, vi begav oss av på två motorcyklar, tre på varje, till Julias hem som ligger 3 km ifrån Joshuas hus. Väl framme möte vi hela hans familj och släktingar. Ett möte som på många sätt fick mig att tänka efter. Det finns inte mycket de har och så svårt med olika familjesituationer men ändå har de ett skratt, en äkta positiv syn på livet och ett leende på sina läppar.

Vi fick chansen att prata med Julias mormor. Det var en häftig upplevelse att höra hur hon beskrev sina tankar och känslor. En kvinna på 90 år någonting men stark, glad och hoppfull. Hennes berättelse tog mig tillbaks i tiden. Hon var så äkta, hennes ord och meningar kom från ett rent hjärta. Hon tog mig tillbaks till en värld där människan bara verkade vara en enkel levande varelse, äkta, naiv men vacker. Det känns som vi har utvecklats väldigt mycket i världen men har samtidigt tappat balansen om äkthet när det gäller känslor och tankar. Kanske har saker som status, stolthet, pengar, avundsjuka, svartsjuka satt gränser för oss?

Att prata med Julius fru gav mig en större inblick i deras liv. Julius och hans fru har varit gifta i tretton år. Under alla dessa år har de försökt att skaffa barn utan att lyckas. För att Mary ska bli gravid behöver de medicin och för att få medicin behöver de pengar. Vilket de inte har. Tänk att pengar ska styra så mycket i våra liv!

Innan vi begav oss till Joshuas hem så bjöd Julius oss på te. Vi satt på ett litet café ute på landet som är omringat av sand och grönska. Väl därute fick vi en liten skvätt regn på oss innan vi satte oss på motorcyklarna och körde hem på skumpiga vägar.

I kväll ska jag laga mat med Joshuas fru. Ska bli intressant och se vad det blir till middag!

PS: Jag vet inte varför men här i Kambiti är jag jämnt hungrig, kanske för att man bara äter frukost och middag. Under dagen får man stå ut med tom mage.