Söndagen den 14:e feb

Tiden går och varje dag händer det nya saker. Det är därför det känns som om vi har varit i Kenya i flera månader. Vi utsätts dagligen för nya utmaningar och prövningar. Det är söndag idag. Söndagar är "Churchday". Mina grannar klädde upp sig, barn sprang runt med "fina" kläder över hela området. Klockan tio satt vi på plats med Joshua och Julius i kyrkan. Efter några sånger, dans och låtar började prästen att predika. Det lät som han sa väldigt bra grejer då han så entusiastiskt skrek i mikrofonen som han höll på sina läppar. Stället var inte så stort. Mina öron försökte skilja mellan brus och ord. Jag är en väldigt rastlös person av mig. Jag blir väldigt lätt uttråkad och i sådana situationer krävs det sjukt mycket för att jag ska kontrollera mig. I detta fall var hela predikan på Swahili. Jag fick verkligen kontrollera mig själv för att låta bli att börja gråta av rastlöshet. Winston filmade så mycket han kunde men kunde heller inte fly ifrån och lyssna på predikan. Efter 2 timmar tittade Winston på mig och sa " this is never ending church". Då var klockan ett. Jag vänder mig till Joshua med gråten i halsen och frågar lite försynt när detta skulle sluta. "Klocka fyra" svarar han. Jag för informationen vidare till Winston som knappt kunde tro sina öron. Vi kunde inte göra mycket mer än att sitta och lyssna. Tre timmar senare, reser jag mig och går därifrån, rätt stolt över att jag inte visade min frustation. Vi klarade det!

Gårdagens intervju tog mycket på våra krafter då vi höll på att lista ut en intressant historia kring en av våra karaktärer i filmen. Trots att det kanske inte är så bra att bli för involverad i karaktärernas liv när man jobbar med dokumentärfilm, så kan man ibland inte låta bli. Detta är en utmaning som vi ständigt måste handskas med.