Lördagen den 20:e mars

Hela den nattliga bussfärden till Nairobi satt vi vakna som ugglor. Nu hade vi inte sovit på 29 timmar och inte ätit på 16 timmar. Sömnbristen och timmar av hunger började ta på våra krafter. På väg till Masai Mara i den trånga bilen med all packning insåg jag hur vår tolerans hade ändrats under resan. Skottlossningen var inte längre någonting som påverkade oss. Det var då och nu är allt bra. Våra reaktioner kom under de första 30 minuterna, chocken la sig rätt snabbt och vi fortsatte vårt äventyr med spänning. Under denna resa har vi tre varit som en armé. Vi har haft sköldar av stål, hållit varandra i handen och har fortsatt att gå trots hårda smällar. Ju längre tiden har gått och ju mer händelser som har skett desto starkare har vi blivit tillsammans och enskilt. En god vän skrev till mig för ett tag sen att denna resa måste ha förändrat er? Den har utvecklat oss. Vi har sett saker och ting som vi inte trodde existerade. Vi har fått uppleva rus av känslor som vi inte trodde fanns. Vi värdesätter nog saker och ting nog på ett annat sätt än vad vi gjort förut. Klart att Kenya har påverkat oss. Varje dag känns som en evighet då en miljon saker händer hela tiden. För min del känns det väldigt skrämmande att komma hem till Sverige då jag inte vet hur min resa har påverkat min syn, eller mina känslor och reaktioner. Den tiden den sorgen.

Tillbaks till bilen på väg till Masai Mara: Solens strålar värmde bilen, det kändes som i en bastu. Våra ben och ryggar hade domnat bort då det inte fanns plats att röra sig. Nu hade vi suttit i bilen i fyra timmar med väldigt dåliga vägar. Jag började nu tappa tålamodet. Det kändes som vi aldrig skulle uppnå vårt mål. Trötthet och hunger började nu skapa en panik känsla inom mig. STOP!! Jag orkade inte mer. Trots att vi var ute i vildmarken med vilda djur som lejon och leoparder kunde jag inte stå ut med att sitta kvar i bilen. Jag hoppade av trots att vår chaufför varnade mig för faran. Jag var så utmattad att ingenting spelade någon roll längre. Det var inte förrän blodcirkulationen hade börjat pumpa igång som jag förstod vad jag hade gett mig in på. Bilen hade kört en bra bit ifrån. Där ute stod jag omringad av en massa köttätande djur som jag tidigare inte hade lagt märke till. Med rädsla i kroppen försökte jag kontrollera mig. Jag gick sakta men säkert framåt. Samtidigt ropade jag på chauffören att stanna. En lång stund senare stannade bilen 200 meter framför mig. Jag tog mig till bilen med hjärtat i halsen. Det var skönt att krypa in i den trånga, varma och svettiga bilen igen.

Två timmar senare, fortfarande i bilen med huvudvärk, hunger och enorm trötthet kom vi fram till Masai Maras gate. Två vakter med gevär kom fram till vår bil... fortsättning följer imorgon.