Torsdagen den 25:e mars

Jag måste tyvärr avbryta historien om vår resa tillbaks från Masai Mara till Nairobi. Detta är viktigt!

Under dessa sex veckor som vi har varit i Kenya har jag försökt att få en intervju med landets vice president.
För er som inte vet: Valet 2007 mynnade ut i landsomfattande oroligheter med över 1 000 döda och omkring 500 000 människor på flykt. För att lösa problemet fick vice presidenten och presidenten på ena sidan dela makten med premiärministern.

För vår dokumentär har vice presidenten en stor betydelse. Jag har varit på hans kontor, faxat honom, ringt honom varannan dag och bett en annan ringa och pusha på. "Nej! han har inte tid!", "Nej, han är inte intresserad!" var svaret vi fick vid ett par tillfällen. Hur hopplös situationen än såg ut så kunde jag bara inte ge upp. Jag hade bestämt mig för en intervju med honom.

Förra veckan ringde hans sekreterare mig och bekräftade att vi fick en intervju med vice presidenten, tisdagen den 23:e mars, kl 09.30. Vi var så glada, jag tror jag hoppade upp och ner non-stop ett bra tag! Anette och Winston lyste av lycka! Med en enorm glädje i kroppen firade vi vår seger.

Tisdagen den 23:e klockan sex på morgonen ringde mitt larm. Det var den stora dagen! Vi gick upp och gjorde oss i ordning, övade på frågorna, tittade igenom kameran och förberedde oss. På väg till hans kontor ringde min telefon. Hans sekreterare meddelade oss att de var tvungna att flytta mötet till klockan 16.00 samma dag! I Kenya håller politikerna på att ändra regler inför valet 2012. Klockan kvart över tre var vi på plats. Klockan blev fyra, vi satt och väntade i ett kalt rum med väldigt strikt och stel inredning. Klockan blev halv fem, fem, halv sex och sex... fortfarande hade ingen vice president dykt upp. Det visade sig att mötet i parlamentet drog ut på tiden och de visste inte när det skulle sluta. Vi blev tillsagda att de skulle höra av sig dagen efter.

Trötta, rastlösa och besvikna som vi var begav vi oss till hotellet för att återigen planera filmningen och intervjuerna.
Dagen efter började jag med att ringa till kontoret, ringa igen och återigen . Tyvärr höll fortfarande parlament mötet igång. Vid fyratiden såg läget väldigt hopplöst ut. Det vår sista dag som vi kunde intervjua honom. Anledningen var att Anette och Winston skulle åka hem torsdagen den 25:e mars tidigt på morgonen. Jag blev ledsen och försökte hela tiden hitta på andra planer för att få intervjun, en idé var att stå och vänta på honom utanför parlamentet. Vid femtiden befann vi oss på hotellet. Jag satte mig framför datorn för att skriva några ord på bloggen. Samtidigt ösregnade det i Nairobi.
Min telefon ringde, det var vice presidentens sekreterare. Det första hon sa var:
" Rose, were are u", "Var är du, Rose?". Jag förklarade för henne att jag var på hotellet som ligger en promenadväg på tjugo till trettio minuter ifrån vice presidentens kontor. Hon berättar för mig att om vi skulle hinna till kontoret på mindre än tio minuter så skulle vi få vår intervju med honom. Efter att ha lagt på luren, skriker jag till Anette och Winston att vi måste springa NU. Vi har en intervju inom tio minuter!

Fråga mig inte hur vi tog oss ner till hotellets utgång och hittade taxi men väl i taxin så hamnade vi i mitt en oändlig trafikkö. Nervös, panikslagen och stressad som jag var, hoppade jag ur bilen. Jag ställde mig mitt i trafikruset och försökte stoppa bilarna för att få igenom vår taxibil. Det ösregnade fortfarande och det blev bara värre och värre. Tyvärr kom vi inte längre trots mina ansträngningar dirigera den Nairobiska trafiken. När jag väl slängde mig in i bilen igen fråga jag chauffören om han kunde köra mot trafiken? Anette stödde mig precis i allt jag gjorde. Chauffören tittade lite förvånat på mig och sa att det är olagligt och att han kunde bli av med sitt körkort. Jag vet bara att jag skrek "I pay for everything" och Anette fortsatte med sitt stöd genom att skrika "This is emergency,". Winston som hade lite mer kontroll över situationen än oss hoppade ur bilen och sa: "Lets run guys". Chauffören nickade med glädje och vi börjar springa som om vi aldrig hade sprungit förr. Vi sprang för våra liv. Jag kunde seriöst inte andas då min kondition inte är den bästa. Men detta var viktigt och jag kunde inte missa det så det var bara att springa .

Trots att vi sprang vilse och jag fick ett paraply i huvudet av en kenyansk dam, så stod vi tio minuter senare på vice presidentens kontor. Vi var helt genomblöta, röda i ansiktet, andfådda, nervösa och stressade. Men vi fick vår intervju. En enorm känsla av glädje och seger vällde upp genom kroppen på oss och gav oss ny energi. Intervjun gick väldigt bra och Mr Vice President svarade på alla de frågor som vi behövde för vår dokumentär.