För fem år sedan var jag med i ett projektutbyte mellan Kooperation utan gränser, Sida och Swedbank. Jag och fyra andra från Swedbank åkte tillsammans ner till Kenya och besökte de olika bankverksamheterna runt om i Kenya. Jag kom i kontakt med Akamba Handicraft. Ett ställe där tiotusentals hantverkare jobbar. De är otroligt duktiga artister! Tyvärr med klimatförändringen och torkan har de fått brist på träd. Vilket gjort att det inte går så bra för hantverksindustrin.
Under alla dessa år som jag har varit hemma har jag inte kunnat sluta och tänka på dem och efter fem år åkte jag tillbaka igen. Det var under förra året, den här gången för att göra en dokumentärfilm om deras liv och situation.
Det har inte varit lätt att få med allt i dokumentären, men jag är nöjd med filmen som nu är klar. Vi fick fram vårt budskap.

måndag den 15 november

Det har varit mycket jobb med filmen här hemma, nästan dygnet runt. Men trots att jag är hemma har jag fortfarande en del att skriva om våra upplevelser i Kenya, då vi fick vara med om så mycket dagligen.

Vid ett tillfälle när vi var i mitt swahilihus och filmade Joshua och mig kom en av mina grannar med en kyckling i handen. Min granne är en kvinna i 40-års åldern. Hon bor tillsammans med sin man och deras son mittemot Joshuas rum.

Medan vi satt på gården och pratade filmade Winston oss. Kvinnan med den väldigt högljudda kycklingen gick förbi oss. Hon fångade Anettes uppmärksamhet som undrade vad hon skulle göra med den. Kvinnan berättar att de skulle äta den till middag. Vi tittade lite förvirrade på varandra samtidigt som min granne försvann in i deras rum.

Vi visste inte riktigt vad de hela innebar, jag vet bara att Anette försökte få reda på när de skulle döda kycklingen då hon är känslig. Efter en kort stund kommer min granne ut ur rummet med en enorm kniv i handen och ett leende på läpparna. Sedan ställde hon sig på gården, bara några meter ifrån oss och placerade den levande kycklingen under sina fötter. Winston sprang fram med kameran för att filma hela händelsen medan jag hoppade upp fötter och följde efter honom för att titta på. Under tiden hade Anette redan sprungit ut ur swahilihuset.
Kvinnan höll ner kycklingens huvud på marken och drog kniven tvärs över halsen. Blod började spruta runt dem. Jag såg det röda blodet pumpades ut och kycklingens kropp samtidigt som den skakade villt. Kvinnan försökte få kontroll över kycklingen under sina fötter. Efter en kort stund var hela händelsen över och det var dags att laga till kycklingen för kvällsmat.
När jag tittar tillbaka och såg på de tiotusentals bilderna från vår Kenya-resa inser jag vilken härlig och händelsefull resa som vi var med om. Vilka underbara människor vi fick träffa som tog oss in i sina hjärtan, sina hem och liv!

Idag sitter jag och Winston och tittar igenom de många filmer och bilder med stor längtan tillbaka.

Måndagen den 17 maj

Så rent och behagligt att vara hemma i Sverige. Jag har min rena lägenhet. Jag har min bil, mina tiotusentals plagg och mycket mer men jag har tappat min inspiration. En inspiration som fanns som en brinnande eld inom mig i Kenya. Nu när jag har varit hemma ett tag förstår jag hur resan och jobbet med dokumentären har påverkat mig. När jag befann mig i Kenya, var jag rädd att komma hem. Jag visste inte riktigt hur mina känslor och erfarenheter skulle påverka mig när jag kom hem. Men nu förstår jag.

I Kenya lärde jag mig bland annat att pressa mig själv på ett personligt plan. Det fanns inte tid och valmöjlighet att låta sina gamla dåliga vanor ta över. Under resan fick jag en större bild av Rose och hennes dåliga och goda sidor. Jag lärde mig att genom lidande och kamp så är det ännu viktigare att uppskatta det lilla man har. Den gemenskapen, omsorgen och vänligheten mellan människor är någonting som jag har försökt att lära mig av. Här hemma saknar jag det djupt. Tyvärr bygger vårt samhälle väldigt mycket kring Jaget.

Jag såg väldigt fattiga människor som inte hade tillgång till vatten, el och sjukvård men ändå tog de hand om andra människor i nöd, för mig är det mänskligt och vackert. Många kvällar när jag kom hem hade mina grannar som knappt har pengar att betala sin egen hyra lagat mat för mig. En av mina grannar har tre barn och bor på 12 kvm . Trots hennes ekonomiska brist har hon tagit vårdnaden av två andra hemlösa barn. De är rika på att ge kärlek. Det tar hand om varandra. De ger varandra omtanke och uppmärksamhet . Jag undrar ibland om det är den materialistiska världen som har förstört den kärleken mellan människor i väst. Kärlek, vänlighet och positivitet mellan människor utan att man behöver vara familj, släkt eller nära vänner.
Jag kommer hem, glad över att träffa alla mina vänner. Jag vet helt säkert att mina vänner tycker väldigt mycket om varandra. Men jag finner gång på gång att de hittar negativa bagateller hos varandra som de sedan måste grubbla på och upplysa andra om.

Jag har bott i min lägenhet i snart fem år. I min trappuppgång finns det sju andra lägenheter. Tror ni att jag känner någon av mina grannar? Jag vet knappt vem som bor var. I Kenya lärde jag på knappa tre månader känna alla trettio personer som bodde i de elva lägenheterna.
En del människor som jag möter dagligen har många gånger mycket lättare att se det omöjliga än det möjliga. Under min och Winstons tid hemma har vi stött på många hinder på jobbet. Allt från att vår dator, som vi redigerade med, kraschade. Vi kunde inte tanka in våra videobilder eftersom vi saknade och så vidare. Men dessa hinder hade varit lättare att ta om människor runt omkring oss hade sett saker och ting mer positivt samt kände ett engagemang att vilja hjälpa varandra.

Jag hör folk klaga i kön för att det går för långsamt. Gnälla över att mjölken på Coop är slut. Pustar och ser allmänt sura ut i olika vardagliga situationer. Vi har svårt att titta upp och le åt varandra. Att gnälla och hitta fel i vår perfekta vardag har blivit en del av oss.
Det finns så mycket negativitet i detta samhälle, så mycket gnäll, depression och ensamhet att det får mig att lida mer. Trots den hemska fattigdomen, lidelser från sjukdomar och korruption bland de fattiga finns det ingen depression i Kenya.
Det får mig att undra: "Vad gör vi för fel här i Sverige?"

Onsadgen den 5:e maj

Nu har min resa nått mot sitt slut, det är nu när jag är på väg hem som rädslan kommer. Jag är livrädd för att komma hem och glömma allt jag har lärt mig. Jag vet inte hur mycket mitt liv i Kenya har påverkat mig? Det känns som jag lämnade Sverige för ett decennie sedan. Så mycket har hänt. Jag inser att jag inte har gett människorna här någonting, förutom mat och pengar. De har istället gett mig något jag inte trodde fanns. Kenya handlar inte bara om fattigdom utan det finns så mycket mer att upptäcka. En äkta glädje, som inte bygger på hur mycket man tjänar eller vad man jobbar med. Ett hopp i dessa människors liv som inspirerar mig. Klart att livet i slummen, Chaani, blir hårdare och hårdare men jag ser en tro, ett hopp i dessa människor som driver dem framåt.

Fredagen den 23 april

Under min tid i Kenya hade jag en hel del diskussioner, bland annat med Joshua om hur jag, som en kvinna skulle bete mig och klä mig. Min kultur krockade mycket med deras. Som ni kan se på bilderna hade jag oftast shorts eller kjol på mig. Anledningen var inte att "showa" mina ben utan snarare för att det var så varmt, cirka trettioåtta grader i skuggan på dagarna. En kenyansk kvinna visar inte sina ben, speciellt inte i slummen. Många gånger när jag och Joshua var på väg till jobbet (Akamba Handicraft) kunde kvinnorna skrika åt mig, be mig gå hem och ta på mig. Trots att jag fick höra det, vägrade jag släppa någonting som jag verkligen trodde på, i detta fall min shorts. Jag var ute efter min frihet. En frihet som vi på något sätt har här i väst. Jag var inte bara "den vita människan" för dem, utan "den vita tjejen som inte visste hur man skulle klä sig anständigt".

Ett annat problem som jag var tvungen att ta itu med var min rökning. Kenyanska kvinnor röker inte. På söndagar fick jag inte ens röka för då var det "church day" och respektlöst mot Gud.
En Kenyansk kvinna i Chaani vaknar på morgonen, diskar kvällens disk, tvättar kläder, kokar te och städar hemmet. På vår gård fick inte kvinnorna sitta eller ligga på golvet som män fick göra. Efter att ha serverat frukosten var det dags att hämta vatten. 20 kilo vatten som ska hämtas och bäras på ryggen hem. En gångsträcka på tjugo minuter. Deras dag bestod i stort sett av att ta hand om hemmet, mannen och barnen. Det var väldigt sällan jag kunde sitta och umgås med mina kvinnliga grannar.

En gång kom Peters fru (min granne mitt emot) fram till mig och tittade på min cigarett. Hon frågade om hon kunde hålla den. Hon höll den försiktigt i handen, studerade den och skrattade. Men när hennes man kom in gav hon snabbt tillbaks cigaretten och sprang in i rummet. Det fick mig att börja tänka. Dessa kvinnor har ingen frihet. De lever med normer och regler. Vilket utgör en stor del av deras personlighet. Nästa morgon frågade jag henne vad frihet var för henne, efter en lång stunds tänkande sa hon "frihet är att vara som en vit person".
Det gav mig kraft, för vid den tidpunkten hade jag börjat tvivla på mitt beslut och min envishet att vara exakt som jag är trots stora motgångar. Då insåg jag att jag för henne, och förmodligen också för många andra kvinnor i området representerade någonting som de själva inte kunde vara på grund av deras kultur, regler och normer. Så småningom insåg jag också att de var mer avslappnade och fria när de med mig.

Jag blev efter ett tag accepterad som jag var. Det var okej för mig att sitta ute på gården, att röka och att ha shorts på mig för att jag var vit. Men jag var inte nöjd. Jag ville dela med mig av min frihet. Jag ville att de skulle känna känslan av att inte bry sig om att bli dömda av andra människor. Många gånger försökte jag kalla ut kvinnorna till på gården. Jag bad dem sitta uppe sena kvällar med mig och prata. Jag gav dem mina kläder. Jag pratade om saker som de oftast inte var vana att dela med sig av. De få kvällar vi satt, skrattade och delade våra historier ihop var härliga. Men trots allt var det en stor skillnad och mur mellan oss som var svårt att riva ner.