Måndagen den 17 maj

Så rent och behagligt att vara hemma i Sverige. Jag har min rena lägenhet. Jag har min bil, mina tiotusentals plagg och mycket mer men jag har tappat min inspiration. En inspiration som fanns som en brinnande eld inom mig i Kenya. Nu när jag har varit hemma ett tag förstår jag hur resan och jobbet med dokumentären har påverkat mig. När jag befann mig i Kenya, var jag rädd att komma hem. Jag visste inte riktigt hur mina känslor och erfarenheter skulle påverka mig när jag kom hem. Men nu förstår jag.

I Kenya lärde jag mig bland annat att pressa mig själv på ett personligt plan. Det fanns inte tid och valmöjlighet att låta sina gamla dåliga vanor ta över. Under resan fick jag en större bild av Rose och hennes dåliga och goda sidor. Jag lärde mig att genom lidande och kamp så är det ännu viktigare att uppskatta det lilla man har. Den gemenskapen, omsorgen och vänligheten mellan människor är någonting som jag har försökt att lära mig av. Här hemma saknar jag det djupt. Tyvärr bygger vårt samhälle väldigt mycket kring Jaget.

Jag såg väldigt fattiga människor som inte hade tillgång till vatten, el och sjukvård men ändå tog de hand om andra människor i nöd, för mig är det mänskligt och vackert. Många kvällar när jag kom hem hade mina grannar som knappt har pengar att betala sin egen hyra lagat mat för mig. En av mina grannar har tre barn och bor på 12 kvm . Trots hennes ekonomiska brist har hon tagit vårdnaden av två andra hemlösa barn. De är rika på att ge kärlek. Det tar hand om varandra. De ger varandra omtanke och uppmärksamhet . Jag undrar ibland om det är den materialistiska världen som har förstört den kärleken mellan människor i väst. Kärlek, vänlighet och positivitet mellan människor utan att man behöver vara familj, släkt eller nära vänner.
Jag kommer hem, glad över att träffa alla mina vänner. Jag vet helt säkert att mina vänner tycker väldigt mycket om varandra. Men jag finner gång på gång att de hittar negativa bagateller hos varandra som de sedan måste grubbla på och upplysa andra om.

Jag har bott i min lägenhet i snart fem år. I min trappuppgång finns det sju andra lägenheter. Tror ni att jag känner någon av mina grannar? Jag vet knappt vem som bor var. I Kenya lärde jag på knappa tre månader känna alla trettio personer som bodde i de elva lägenheterna.
En del människor som jag möter dagligen har många gånger mycket lättare att se det omöjliga än det möjliga. Under min och Winstons tid hemma har vi stött på många hinder på jobbet. Allt från att vår dator, som vi redigerade med, kraschade. Vi kunde inte tanka in våra videobilder eftersom vi saknade och så vidare. Men dessa hinder hade varit lättare att ta om människor runt omkring oss hade sett saker och ting mer positivt samt kände ett engagemang att vilja hjälpa varandra.

Jag hör folk klaga i kön för att det går för långsamt. Gnälla över att mjölken på Coop är slut. Pustar och ser allmänt sura ut i olika vardagliga situationer. Vi har svårt att titta upp och le åt varandra. Att gnälla och hitta fel i vår perfekta vardag har blivit en del av oss.
Det finns så mycket negativitet i detta samhälle, så mycket gnäll, depression och ensamhet att det får mig att lida mer. Trots den hemska fattigdomen, lidelser från sjukdomar och korruption bland de fattiga finns det ingen depression i Kenya.
Det får mig att undra: "Vad gör vi för fel här i Sverige?"