Eventets datum har passerat.
Efter en skön dag på Lilla Essingens grässlätter med bad och umgänge var det dags för pressvisningen av den efterlängtade rockumentären Broder Daniel Forever, som gick på Rigoletto kl 16.00. Jag misstänkte att många av de livsnjutande filmjournalisterna skulle skita i denna film med tanke på vädret, men på bussen hoppar självaste Fredrik Strage på och the game was on...
Med uppvikta shorts, linne, nybadad backslick och med mina nya Sperry Top-Siders på fötterna (alltså i perfekt BD-stil) klev jag in i den dunkla biosalongen och förväntade mig (istället för massa journalister) en skara kritvita, solhatande BD-fans. Men icke. Där satt Andrea Reuter barfota och sms:ade och längst bak satt tre-fyra andra okända bloggare. Jag insåg att en film om Broder Daniel inte lockar stor medial efterfrågan, vilket bara fick mig att spetsa ögonen och öronen lite extra mycket.
Filmen inleds med några klipp på Theodor Jensen som inlevelsefullt strövar runt och inleder konserten på Way Out West i augusti 2008, festivalen som befaras vara den sista någonsin från Broder Daniel. Det är även förberedelserna inför denna konsert som ligger som grund för restkommande innehåll.
Ganska snart hamnar såklart Henrik Berggren i fokus som med sina haiku-liknande uttalanden försöker förklara hur han känner, både inför konserten och inför bandkollegan Anders Göthbergs tragiska bortgång. På parkeringsplatsen där han sitter (eller i den tomma skåphallen i nån tråkig skola, eller på bakgatan han vandrar ner för) är han vacker, och ett eftertänksamt kameraarbeta ramar in detta på ett lika vackert sätt.
Men Kristian Bengtsson, Fredrik Wenzel och Henrik Hellström, som står bakom denna film, verkar vägra släppa Henriks dystra tankar ur fokus. Likt så många föregående intervjuer tvingas stackars Henrik sitta och hålla monologer om hur han känner, vilket han inte verkar ha något emot, men som däremot verkar vara väldigt svårt att förklara. Bortsett från hans textrader som är så enkla, geniala och påtagliga verkar teamet bakom denna film vilja få ut mer. Men de börjar på precis samma ställe som journalisterna gjort under alla år.
“Berätta lite om hur du känner inför musiken, bandmedlemmarna och fansen, så är vi tysta medan du pratar. Lycka till!”
Och svaret blir till: “Jag känner mig som en brinnande eld som någon försöker släcka med en halvfuktig trasa”.
Svaret är inte glasklart, men det är inte heller frågorna. Varför inte fokusera på att få ut någonting annat ur denna mytomspunna frontman? Varför inte passa på att ta chansen att lära känna honom på riktigt? Istället för att ställa dessa frågor vars svar Henrik sjunger rakt ut i t.ex Work eller i Shoreline.
Trots att Henrik Berggrens ord, som fungerar som en voice-over under stora delar av filmen, ändå är berörande att lyssna på blir inte detta till filmens starkaste stöttepelare. Inte heller blir minnet av Anders Göthberg det. Inte heller själva Broder Daniel. Filmens absolut starkaste punkt är framhävandet av Fansen. Och här snackar vi Fans med stort F. Under sekvenserna från Way Out West-konserten är de maskaragråtande fansen med sina utsträckta händer och kameramobiler i högsta hugg i lika stort fokus som resten av Broder Daniel. Kanske även mer. Närbilderna på dessa fans som är totalt euforiska och uppslukade, vissa med glädjetårarar och vissa som rakt igenom är ledsna, är det som verkligen skakar om och berör.
Och det är när jag inser detta, som jag även inser att de första orden Henrik uttalar i början utav filmen är att han ser Broder Daniel mer som en kultur än ett band. Kanske kunde filmskaparna lyft fram detta lite, lite mer.
För är det Henrik Berggren som står i fokus för Broder Daniel eller är det alla de andra tusentals ungdomarna runt om i Sverige som delar hans miserabla tankegångar?
Under de dryga 60 minuterna hinner filmen aldrig väga över till varken det ena eller andra. Man blir aldrig riktigt nöjd, men inte heller missnöjd. Filmen som har sådan fantastisk potential fastnar i läget tillfredställande.
Fredrik Strage skriver här att han vill ha mer, men i sådana fall vill jag höra andra frågor ställda till Henrik, och då gärna ur ett hängivet Fans perspektiv.
Broder Daniel Forever har premiär den 3:e juli på SF's Biografer.