Jag har fortfarande en förkylning som heter duga i kroppen. Utöver ett hjärta som känns som ett russin. Men samtidigt singlar det ned snö utanför fönstret, det luktar glögg i lägenheten om man känner efter riktigt ordentligt och veckans schema är fullt med fina event, roliga planer och möten. Dessutom fick jag träffa hela min familj i helgen för första gången sedan i somras.

Livet går i tankens riktning, jag håller fast vid det.

Ikväll ska jag försöka mig på att göra soppa för första gången i mitt liv. Som potatisälskare av grandiosa mått och dessutom, som sagt, redigt förkyld med hosta som får organen att skaka i sina fästen kan det ju inte bli bättre. Soppinspirationen fick jag av min egna illustration som är ett par år gammal. Grönsakspromenad liksom.

Appropå illustrationer fann jag denna gamla goding. En personlig favorit jag ritade förra året misstänker jag. Hennes proportioner blev så bra.

Igår gick en människa som varit en del av hela mitt liv bort. Människan som kallade mig för 'apskaft', som alltid sjöng, som alltid hade en fantastisk berättelse från förr om äventyr i länder långt borta. Han som visste hur livet skulle njutas utav till fullo. Som byggde en pool i trädgården så att familjen kunde ligga i det turkosa vattnet omgiven av tusentals blommor och titta upp mot en lika blå himmel och säga "det är så här livet är när det är som bäst".

För mig är sommaren så förknippad med honom. Han var på ett sätt sommaren.

Och jag har ingen aning om hur det någonsin ska kunna bli sommar igen utan honom.

Ingen kan ta min morbrors plats. Ingen kan fylla det tomrum efter honom, det tomrum som just nu känns så oändligt att hela mitt medvetande har försvunnit däri.

Men som min bror just sa. "Det finns få människor som levt så mycket som G. Som levt så till fullo. Han hade ingenting att ångra." Det är min största tröst just nu. Att i denna höst där jag lärde mig gråta så vet vi att om det var någon som tog till vara på varje dag så var det min morbror, mina kusiners pappa, min mosters man och han som var sommaren.

I helgen ska jag träffa båda mina bröder samtidigt för första gången sedan i somras. Jag är ingen person som saknar andra särskilt mycket men just nu vill jag träffa mina bröder så himla mycket! Då den ena susar runt världen på jobb jämt och ständigt och den andra pluggar i Umeå och susar omkring på varje snöplätt han hittar är det inte lätt att hinna ses. Men i helgen jobbar min äldsta bror på Winter Jam på Stadion och nummer två i skaran kommer ner från norr. Då ska vi göra det vi brukar göra: slåss, bråka om vem som är bäst på att åka skidor och sitta i en hög i soffan hemma hos mamma och pappa.

Sist vi sågs alla tre hade jag nyss kommit hem från en månad utomlands och var kvar i huset i Skåne. Nummer 2 var också där och en dag kom äldsta bror körande från Köpenhamn där han varit på jobb. Vi blev glada. Och klättrade på hans bil.

Så kom vi på att man ju borde spela TV-spel i trädgården. Så vi började bygga och slå knutar på rep så att en TV kunde hänga på sidan av bilen.

Jag sköt alla med min vattenpistol. (och var uppenbarligen väldigt fräknig och ögonbrynslös. Och extremt solblekt i håret!)

TVn på plats och tak över om det skulle komma lite regn och sen var det bara strålkastare som behövdes. Vid det här laget började grannarna undra vad vi pysslade med.

Jag och nummer 2 kan inte samas när vi spelar TV-spel så vi spände upp en lina han fick gå på medan jag körde rally och drack läsk. Vid det här laget började grannarna kika in i vår trädgård.

Klockan halv tolv på kvällen gav jag upp den svåra rallybanan, lät äldsta bror ta över och sen satte jag mig uppe i fönstret i huset och kollade ner på mina fina, jobbiga och helt fantastiska bröder.

Bättre sommarkväll kan jag inte tänka mig. <3

Snurrar runt på lite olika bloggar såhär innan jag åker till butiken för jobb där idag. Hamnade på Elin Klings blogg och blev himla förvånad över att se henne i en väldigt 70-talsinspirerad outfit som känns långt ifrån vad hon brukar ha. Mycket o-Elin.

Summa sumarum dock: jag älskar det! Monokrom spetsmagi från Ida Sjöstedt. Med hippiekänsla.

Sen råkar jag ju ioförsig ha en grej för spets från topp till tå.

Som sagt.

Appropå Ida Sjöstedt förresten. (och appropå spets för den delen) Så har jag haft den här bilden sparad på min dator sen i slutet av sommaren. Hittade den hos Lisa på Rodeo och det var ungefär där jag för första gången någonsin blev förtjust i just Ida Sjöstedts design.

Guldspets á la plastigt tårtpapper = Facebook like.