Jag har en förkärlek för filmer som blandar journalistik med politik. Det finns en rad filmer (såväl nya som klassiker) som jag älskar, exempelvis "All the President´s Men", "The Girl with the Dragon Tattoo", "State of play", "The China Syndrome", "Michael Clayton", "Pelican Brief" och ”The Ghost Writer”. Jag är intresserad av både journalistik- och politikvärlden och får därför extra allt i denna genre som ofta båda är spännande och smarta. Mina förväntningar är därför höga på "The Company You Keep" även filmen inte har fått bejublad kritik.  

Den är baserad på boken med samma namn som nu manusförfattaren Lem Dobbs förvandlat till en film. En av huvudkaraktärerna i filmen är den unga och drivna journalisten Ben Shepard (Shia LaBeouf) som får en stor story i sitt knä när Sharon Solarz (Susan Sarandon) - en före detta del av en den militanta vänsterorganisationen "Weather Underground" - blir arresterad av polisen. Sharon var en av de WU-medlemmar som var involverade i ett bankrån på 70-talet som krävde livet på en säkerhetsvakt och har därför jagats av FBI i drygt 30 år. Ben gräver djupare i affären och börjar snart intressera sig för advokaten Jim Grant (Robert Redford) vars pappersspår misstänksamt nog inte börjar förrän 1979, innan dess är det tomt.

Shia LaBeouf är ingen favorit hos mig men i rollen som journalist passar han perfekt, hans Ben Shepard är charmig och irriterande på samma gång. I birollerna syns legender som Richard Jenkins, Julie Christie, Brendan Gleeson, Susan Sarandon Chris Cooper, Stanley Tucci och Nick Nolte och de briljerar alla i de få scener de är med i. Brit Marling (”Abitrage”) har en liten men viktig roll och hon är en skådespelare jag ser fram emot att se mer av i framtiden. Robert Redford lyckas alltså regissera sina skådespelare, likaså sig själv – han gör en lågmäld roll precis som filmen i sin helhet är lågmäld. Jag tror att många kan tycka att den är långsam (den är 2 timmar och känns också som det, minst!) men jag tycker om att historien berättas i ett långsamt tempo och att vi som åskådare får lära känna alla karaktärerna. Dock är manuset något fantasilöst, förutsägbart och oengagerat.

Jag känner att jag vill tycka om filmen mer än jag gör för det ser fantastiskt ut på pappret men blir "bara" ett bra slutresultat. Detta thriller/drama ligger och balanserar mellan en trea och fyra, på grund av en ganska svag final och all outnyttjad potential får den en stark trea. Tills vidare.

Betyg: 3+/5

Se filmen här:

Sebastian (Martin Wallström) är en självupptagen glidare som lever på pappas pengar och dricker skumpa med polarna på Spy Bar där han plockar upp diverse bystiga engångsligg som han snabbt avfärdar morgonen därpå. Drömmen är att slå igenom som musiker men hela hans liv raseras när han efter en olycka tappar synen. Efter en omgång misslyckade personliga assistenter klickar han med den rättframma, karismatiska Mia (Mylaine Hedreul) - en tjej han vanligen aldrig intresserat sig för.

"Ego" är Lisa James-Larssons långfilmsdebut och jag tycker att den funkar både som drama och som romcom. Den innehåller trovärdig dialog och riktigt fint samspel mellan Martin Wallström och Mylaine Hedreul. En nedtonad Sissela Kyle är väldigt bra i birollen som Sebastians mamma.

Första halvan av filmen är tveklöst bäst, i slutet flyttas fokus till Sebastians musikkarriär och det blir alldeles för klyshigt med kändisar i cameoroller.

"Ego" påminner om "Darling", fast mindre mörk och något sämre.

 Betyg: 3/5

Se filmen här.

Jag har sett två riktigt bra filmer de senaste dagarna som påminner om varandra, "The Imposter" och "Compliance".

Dokumentärfilmen "The Imposter" kom i höstas och jag har verkligen velat se den sedan dess. Den handlar om Nicholas Barclay, en 13-årig kille med blå ögon som 1997 försvinner från sitt hem i Texas. Fyra år senare dyker han upp – i Spanien. Alla tecken tyder på att det är han, förutom det faktum att han är mörkhårig, har bruna ögon, väl synlig mörk skäggväxt, enbart pratar engelska med fransk brytning och är en 23-årig man vid namn Frédéric Bourdain. Fast det sista är det ingen som vet till en början, ingen mer än Frédéric själv förstås. Till och med Nicholas familj tror att det är deras son och han f år följa med dem hem till Texas.

"The Imposter" är alltså sann och besitter en riktig thrillerkänsla med många twistar. Den är också väldigt snyggt filmad och klippt med både traditionella talking heads-intervjuer (framförallt med Frédéric Borudain och Nicholas familj) och dramatiskt filmade klipp.

Denna dokumentärstrhiller är det mest fascinerande jag sett på länge och den gjorde mig både rädd, engagerad, äcklad och chockad (konstigt att den inte ens blev nominerad i dokumentärfilmskategorin på Oscarsgalan, den är minst lika bra som ”Searching for Sugar Man”).

"Compliance" är ingen dokumentär utan ett drama/thriller men bygger på verklighetsbaserade händelser. Den visades på Stockholm filmfestival förra året och det är också en film jag har tänkt se sedan höstas.

Det är fredag kväll. Personalen på ett sjaskigt snabbmatsställe är underbemannade, har kort om ingredienser och står inför veckans stressigaste kundrush. Chefen Sandra (Ann Dowd) är lagom jäktad när en man ringer till och utger sig för att vara polis och säger att en av hennes anställda, Becky, har stulit från en av kunderna. Enbart med hjälp av sin röst övertalar han Sandra att ta in Becky på ett rum och klä av sig för visitering. Hon behandlas som en brottsling redan utanför myndighetens förvar.Och detta är bara början på ett kvidande långt förhör... Det intressanta var att se var gränsen skulle gå, när någon skulle säga nej. Skulle föreståndaren säga ifrån, den unga tjejen som är misstänkt eller kanske en av de anställda?

"Compliance" liknar Ruben Östlunds filmer, den är lågmäld, har ett långsamt tempo och handlar om gruppens påverkan över individen. Det är en väldigt intressant och eftertänksam film om maktspel. Den är väldigt obehaglig och påminner stundtals om en light-version av "Funny Games". Ann Dowd, Dreama Walker och mannen i luren Officer Daniels (Pat Healy) är väldigt bra i rollerna. Tyvärr blir filmen för bisarr (nästan samtliga beter sig korkat) så det blir nästan komik av det hela men vetskapen att den är baserad på verkliga händelser ändrade mitt perspektiv lite.

Två väldigt bra filmer om bedragare och korkade (eller naiva) människor.

The Imposter. Betyg: ++4/5 Se filmen här.

Compliance. Betyg: 4/5 Se filmen här.

"10 years" är en liten bagatell, något annat kan man inte kalla denna film som handlar om ett kompisgäng som tio år efter att de slutade High School ska ses igen för en gammal hederlig klassåterträff. Det är en hel hög med personer vi får möta även om de största rollerna utgörs av Jake (Channing Tatum) och Mary (Rosario Dawson). De hade ett förhållande under skoltiden och nu när de kommer med sina nya respektive till återträffen vänds saker och ting upp och ner.

Filmen gick inte upp på bio vilket jag kan förstå för den är väldigt enkel men jag tycker inte bara att det är till filmens nackdel. Många av de personligheter vi som åskådare får bekanta oss med presenteras tillräckligt omsorgsfullt för att vi ska kunna lära känna dem och få sympatier. Det finns inga dåliga skådespelare i filmen utan alla funkar bra, dels nämnda Tatum, Dawson (åh, vad jag har saknat henne!) men även Ari Graynor, Kate Mara, Lynn Collins och framförallt Oscar Isaac som spelar rockstjärnan Reeve. Som alla filmer som handlar om klassåterträffar blir det mycket stereotyper där alla kategoriseras som tönten, drömtjejen, mobbaren och så vidare.

Filmen innehåller en del temposänkningar som gör den lite småtråkig ibland och även en hel del klyschiga scener. Det är inte direkt en film som lämnar avtryck men jag rekommenderar den eftersom igenkänningen verkligen finns där och den gör mig glad och fnittrig. Den besitter också mer djup än vad liknande filmer gör. Om jag skulle beskriva filmen med ett ord skulle det vara: charmig.

 "10 years" är Jamie Lindens långfilmsdebut som regissör. Han är annars manusförfattare och har skrivit manuset till "We Are Marshall" och Lasse Hallströms "Dear John" med (just det) Channing Tatum. Och vem är han tillsammans med då? Jo, ingen mindre än ZOOEY DESCHANEL.

Betyg: -3/5

Hyr filmen på film2home!

En blek kopia av otaliga Gangsterklassiker

Eftersom jag läst en del recensioner innan jag såg "Gangster Squad" så visste jag att det inte var ett mästerverk á la "Chinatown"  som jag skulle se. Roman Polanskis "Chinatown" innehåller riktigt snygga scener, fantastiskt skådespeleri från Jack Nicholson och Faye Dunaway men framförallt - den har en riktigt bra historia med mångfacetterade karaktärer. "Gangster Squad" lyckas med det förstnämnda men det är si och så med resten.

Filmen (som är baserad på en sann historia) skildrar gangstern Mickey Cohens (Sean Penn) terror av Los Angeles på 1940-talet och hur den ärliga snuten John O'Mara (Josh Brolin), en av få icke-korrumperade inom stadens poliskår, startar en hemlig styrka för att sänka maffiabossen på uppmaning av polischefen (Nick Nolte). Med sig får han bland annat polisen Jerry (Ryan Gosling) som lämpligt nog har en affär med Cohens älskarinna (Emma Stone). En bra grundhistoria men jag hade gärna velat lära känna karaktärerna bättre för att kunna säga något mer än att det "bara" är en fantastiskt snygg film. Filmens dialog känns ibland styltig och krystad medan den stuntals lyckas vara både cool och rolig i sin träffsäkerhet.

Trots en oerhört mäktig skådespelarensemble som Sean Penn, Ryan Gosling, Nick Nolte, Emma Stone, Giovanni Ribisi och Josh Brolin är skådespeleriet ojämnt. Jag har lite problem med Sean Penns Mickey Cohen som ibland känns lite mer som en karikatyr än en karaktär. Det är svårt att avgöra om det är Penn som spelar över eller om det är en illa skriven karaktär. Eftersom jag är ett Penn-fan tror jag mer på det sistnämnda. Giovanni Ribisi, som den smarta Conway och poliserna spelad av Josh Brolin och Ryan Gosling är de skådespelarprestationer jag tycker bäst om och det är också deras karaktärer vi får lära känna, åtminstone lite.

Mireille Enos (motspelaren till Joel Kinnaman i "The Killing") gör ett fint porträtt som Johns fru Connie och äger de få scener hon är med i. Hon har en stor roll i kommande Brad Pitt-filmen "World War Z"  och det ska bli spännande att följa henne i framtiden. Emma Stones femme fatale (liknande Rita Hayworth) är ganska slätstruken i jämförelse med kända femme fatales som Kim Basinger i "L.A Confidential" , Sharon Stone i "Casino" , Michelle Pfeiffer i "Scarface"  och Faye Dunaway i "Bonnie and Clyde"  även om hennes karaktär Grace Faraday står för en viktig del i filmens upplösning. Filmen påminner för övrigt både om "L.A Confidential"  och "The Untouchables"  men blir bara en blek kopia som gör mig sugen på att se om nämnda filmer.

"Gangster Squad" är skamlöst underhållande och innehåller coola actionsekvenser, häftiga miljöer, eleganta kläder och snygga skådespelare som Emma Stone och Ryan Gosling. Tidsandan speglas i kostymer och scenografi och skapar nostalgikänslor. Regissören Ruben Fleischer (som tidigare har regisserat "Zombieland") har dock valt yta framför innehåll och substans, jag hade hoppats på en balans mellan de två, likt alla de gangsterklassiker som filmen vill efterlikna.

Betyg: 3/5

Filmen finns nu på film2home att hyra.