Bluebird

Regi: Lance Edmans

Land: USA

Skolbusschauffören Lesley når slutstationen på sin rutt i ett litet vinterfruset samhälle i Maine. Som vanligt följer hon rutinerna och tittar igenom bussen innan hon låser den men hon distraheras av en fågel och glömmer kontrollera de bakre sätena. Nästa morgon sitter en liten pojke kraftigt nedkyld och medvetslös i ett säte och hela hennes liv faller i spillror. Medan pojken svävar mellan liv och död bestämmer sig den vilsna och dysfunktionella 20-åriga mamman för att straffa Lesley.

Bluebird är ett gripande drama om hur ett litet misstag kan få ödesdigra konsekvenser. Filmen är fylld av komplexa karaktärer och det är lätt att bry sig om dem, särskilt den traumatiserade Lesley (Amy Morton). Även om John Slattery (Roger Sterling från tv-serien Mad Men) gör sin roll som Lesleys man mycket bra är det kvinnorna som är i fokus och deras skuldkänslor över att inte räcka till som människa. Genom filmen blir det tydligt hur kvinnor alltid döms hårdare än män av sin omgivning när de gör såväl omedvetna som medvetna misstag.

Det är en sevärd långfilmsdebut av Lance Edmands som griper tag i betraktaren men du bör inte ha svårt för långsamma filmer, stundtals berättas filmen i ett lägre tempo än nödvändigt och filmens upplösning är inte helt tillfredställande. Filmen samproduceras med Svenska Filminstitutet och är dessutom klippt av svenske Dino Jonsäter, som bland annat har arbetat med Tinker Tailor Soldier Spy.

Betyg: 3/5, Biopremiär 17/1

Ömheten

Regi: Sofia Norlin

Land: Sverige

Ömheten är skriven och regisserad av Sofia Norlin, Stockholms filmfestivals första stipendiat. Filmen handlar om en brytningstid både för Kiruna och för de ungdomar som bor där. Man får följa ungdomarnas väg in i vuxenlivet och hur de tvingas hantera konsekvenserna av en stad i förändring.

Regissören har tillsammans med fotografen Petrus Sjövik verkligen lyckats skildra Kirunas fantastiska och skiftande landskap, skimrande vackert och skrämmande på samma gång. Tyvärr är fotot en av få behållningar med filmen eftersom den lider av stora manusproblem.

Karaktärerna Marcus (Sebastian Hiort af Ornäs), Daniel (Alfred Juntii), Zerin (Lina Leandersson) och de andra blir bara ytligt beskrivna och som åskådare känner jag mig frustrerad över att jag aldrig får lära känna dem. Lina Leandersson (Låt den rätte komma in) har den minst tacksamma karaktären, en roll som hade kunnat skrivas ut ur manuset utan att historien hade fallit för det, vilket är oerhört synd.

Många scener i naturen utan dialog ger ett långsamt berättartempo och ibland blir det för poetiskt. Det bestående intrycket av Ömheten är en stor tomhet trots stora intentioner och förutsättningar. Jag ser kvalitéer i Norlins regi (samtliga skådespelare är riktigt bra, några av dessa är debutanter) och jag hoppas och tror på hennes nästkommande filmer.

Betyg: 2/5, Visas på filmfestivalen på söndag 17/11 (17.00 på Grand) och har biopremiär 6/12

Ilo Ilo

Regi: Anthony Chen

Land: Singapore

Gravida modern försöker ta hand om den upproriske sonen Jiale, arbeta och samtidigt upprätthålla en perfekt fasad medan pappan i hemlighet har problem med karriär och ekonomi. Teresa, familjens hushållerska, har liksom många andra filippinska kvinnor kommit till Singapore i jakt efter ett bättre liv. Jiale visar tidigt sin bestämda avsky mot henne men de finner trevande varandra i det utanförskap som de båda är i.

Filmen utspelar sig 1997 då den asiatiska finanskrisen började märkas i regionen. Filmen tar upp klass- och könsaspekter, det senare i sin skildring av modersrollen då pojkens mamma inte vet hur hon ska hantera sin svartsjuka på sonens kärleksfulla relation med hushållerskan. Den kinesiska titeln kan översättas "Mamma och pappa är inte hemma” och beskriver situationen för så många asiatiska barn som tas om hand av utländska barnflickor medan föräldrarna arbetar för att behålla en lyxig livsstil.

Det märks verkligen inte på filmens utformning att det är Anthony Chens långfilmsdebut. Han har skissat nyanserade porträtt av samtliga i familjen och hur samhället definierar lyckad familj och lycklig människa. Det märks särskilt på pappan som får sparken från sitt jobb och hemlighåller det från övriga familjen eftersom han skäms över att inte vara familjens huvudförsörjare. Karaktären Teresa är trots sitt underläge ingen dörrmatta och hon gestaltas varken som helgon eller martyr.

Filmen är vinnaren av Camera d'Or i Cannes 2013 och Singapores bidrag till Oscarsgalan 2014. Det här är en väldigt realistisk och lågmäld film med ett imponerande skådespeleri. Att filmen inte får ett högre betyg av mig beror på att jag saknar några scener som verkligen ruskar om och ger filmen det lilla extra. Ilo Ilo är en mycket värdig långfilmsdebut av Anthony Chen, blott 29 år gammal.

Betyg: 3(+)/5, Visas på filmfestivalen på lördag 16/11 (18.30 på Zita) och Biopremiär 2013-01-10

Traitors

Regi: Sean Gullette

Land: Marocko, USA

Sean Gullette (som egentligen är skådespelare och bland annat spelar huvudrollen i Darren Aronofskys Pi) har en väldigt cool och intressant huvudkaraktär i sin långfilmsdebut "Traitors". Malika är sångerska i ett feministiskt punkband med namnet Traitors och går med på att smuggla knark för att undvika att hennes familj blir utkastade ur sitt hem och för att finansiera studiotid till en demoinspelning. På vägen får hon sällskap av Amal, som hon bestämmer sig för att rädda ur klorna på knarkhandlarna. Amerikanske Gullette har även skrivit filmens manus och bor i Marocko där filmens utspelas.

Chaimae Ben Acha är ett fynd i rollen som Malika och äger varje scen hon är med i (vilket nog är alla…). Jag älskar Malika, hon är en cool tomboy-tjej som inte ser ut som de andra tjejerna i Tanger där hon bor. Hon har jeans och smuts under naglarna, vilket är anledningen till att hon inte har någon kille enligt sin pappa. Hon lägger hellre sin tid på att skriva politiska låttexter än att ränna runt på klubbar för att ta droger och hitta en kille som ska försörja henne. Hon är frustrerad över sin låsta tillvaro och när hon inte får jobb på sin pappas bilmekanikerfirma bestämmer hon sig för sitt beslut. Det vore inte konstigt om det visar sig att Gullette har inspirerats av Stieg Larssons Lisbeth Salander när han skrev karaktären för hon påminner om henne både utseendemässigt och i sätt att tänka och vara.

Filmen har en helt annan handling än Lukas Moodyssons ”Vi är bäst” och är betydligt mörkare men innehåller samma kraftfulla, punkiga känsla, med mycket energi och bra musik (Nina Perssons man Nathan Larson har skrivit flera av filmens originallåtar). Filmen lyckas verkligen gestalta hur enskilda personer drabbas av de övergripande politiska strukturerna där de rika bara blir rikare och de fattiga bara blir fattigare (och desperatare).

Betyg: 4/5 Visas på Stockholms filmfestival lördag 16/11 (11.30 på Victoria) Ingen svensk distribution är känd i skrivande stund

FEM BONUSTIPS

Fredrik Adolvsson är en riktig festivalräv och har hunnit se många filmer på årets festival. Till vardags jobbar han som skyltmakare på ATA och skribent på MovieZine. Här listar han fem filmer som tar upp genus på olika sätt.

1. Vic + Flo Saw a Bear

Handling: Det lesbiska paret Vic och Flo är tidigare straffade brottslingar som slår sig ner på Quebecs landsbygd när den förra släppts från fängelset. Men snart börjar Vic känna sig instängd av det nya samboskapet och hennes övervakare dras in i relationen. Mystisk berättelse med mörk humor, oväntade utvecklingar och excentriska karaktärer.

Motivering: Nej, de är inte lesbiska, proklamerar regissören Denis Côté. De är människor som råkat bli förälskade i varandra och så känns det. Kvinnor som tillåts vara såväl tuffa som känslosamma. Det är ovanligt.

2. Miele

Handling: Skådespelerskan Valeria Golino, mest känd från Hot Shots-filmerna och som Tom Cruises flickvän i Rain Man, gör nu en visuellt slående debut som långfilmsregissör. Miele ägnar sitt liv åt att hjälpa sjuka människor få ett värdigt slut på livet, ibland utan lagen på sin sida. Hon ifrågasätter allt när en deprimerad man vill bli hennes klient.

Motivering: Detta är en stark debut av en kvinnlig regissör (Valeria Gorino) med en kvinnlig huvudrollskaraktär som undviker att falla in i en oerhört klassisk typ av relation.

3. Will You Still Love Me Tomorrow

Handling: Weichung lever sedan nio år tillbaka i ett stabilt och tryggt äktenskap med sin hustru Feng. De har en sexårig son tillsammans och allt verkar frid och fröjd, åtminstone tills Weichung träffar en gammal vän som också är gift men på sidan av lever som homosexuell singelman. En annorlunda romantisk komedi om oväntade uppvaknanden i ett samhälle styrt av konventioner.

Motivering: Filmen ifrågasätter olika typer av normativa strukturer. Och vare sig de faller tillbaka eller ej så sker det på kvinnans villkor.

4. Carrie (visades som suprisefilm under Horror Night)

Handling: Den blyga Carrie White blir konstant mobbad och förödmjukad av sina klasskamrater och sin mamma Margaret, en religiös fanatiker med vanföreställningar. När hennes plågoandar en natt går för långt visar sig Carries övernaturliga krafter och hon slår tillbaka med full kraft.

Motivering: Jag minns inte Carrie såhär viljestark, så egen, och det är underbart. Kampen mellan Carrie (Chloë Grace Moretz) och hennes mor (Julianne Moore) är oslagbar. Detta är en riktigt bra, effektiv, uppdatering. Biopremiär 29/11

5. Losers

Handling: En svensk långfilmsdebut som bjuder på både nattsvart humor och gastkramande spänning. Ett gäng arbetslösa ungdomar åker ut i skogen vid Borlänge som ett projekt via Arbetsförmedlingen, men väl där infinner sig en klaustrofobisk och ödesmättad känsla. Losers är en ambitiös thriller som lyckas göra väldigt mycket med sina små resurser.

Motivering: Även om de här karaktärerna inte alltid behandlas med respekt av varandra, görs de det av kameran. Av manuset, av regissörerna. Oavsett sådant som kön och utseende. Biopremiär 24/1

Texten publicerades i dagens Feministiskt Perspektiv