Betyg 4


Film2Home kör Chickflick-vecka denna vecka. Utvalda filmer kostar 9 kronor att hyra.

Av filmerna som finns att hyra är mina tips:

Before Sunrise och Before Sunset

Bröllop i Italien

Du gör mig galen/Silver Linings Playbook

Ego

En dag

Grease

Midnatt i Paris

Moulin Rouge

Pretty Woman

Seeking a friend for the end of the world

Take this waltz

The other woman



Nu finns "Eskil & Trinidad" att hyra. Min recension publicerades i Feministiskt Perspektiv 15/2.

Rebecca Unnerud har sett barnfamiljen "Eskil & Trinidad" som just nu tävlar på Berlins filmfestival. Hon ser en film som passar vuxna lika bra som barn och som besitter två starka kvinnoporträtt: en ensling spelad av Ann Petrén och tioåriga Mirja som är en fantastisk hockeymålvakt – i smyg.

Nu är filmfestivalen i Berlin igång och "Eskil & Trinidad" av Stephan Apelgren är uttagen till tävlan i barnfilmssektion "Generation Kplus". Samma kategori som "Isdraken" tävlade i förra året. "Isdraken" fick bra kritik hemma i Sverige men inte särskilt stor massmedial uppmärksamhet medan den utomlands prisades och blev en internationell snackis (den fick dock senare en Guldbagge på årets gala för ”Bästa visuella effekter”). Det är dags att höja den något marginaliserade barnfilmens status – jag tänkte börja nu.

Eskil (Linus Oscarsson som gör sin filmdebut) är elva år och flyttar runt mellan kraftverken i övre Norrland med sin pappa Roger (Torkel Petersson) som lagar turbiner. Det spelar inte längre någon roll vart Eskil flyttar för varje ny by innebär samma sak:

"Det heter något på finska o ligger vid älven. Där finns ett kraftverk och ett hockeylag där jag måste spela. Det finns det alltid…".

Denna gång flyttar de till stället där hans pappa en gång i tiden var en framgångsrik ishockeymålvakt och Roger vill självklart att Eskil ska gå i hans fotspår. Eskil är i själva verket totalt ointresserad av allt som har med hockey att göra och bryr sig mer om båtar. Hans danska mamma Mette (Iben Hjejle som nu är aktuell med teveserien Dicte) har flyttat tillbaka till Köpenhamn och hans slits mellan lojaliteten till sin pappa och längtan efter att få träffa sin mamma. Med två frånvarande föräldrar tyr han sig till klasskompisen Mirja (Saga Midfjäll) och Trinidad (Ann Petrén), en särling som bygger en båt för att kunna segla till Karibien.

Rookien Linus Oscarsson är verkligen ett fynd, han bär filmen på sina späda axlar och spelar lillgamla Eskil som om han inte gjort annat. Saga Midfjäll påminner utseendemässigt om en blond Madicken och har fått en väldigt intressant roll som påminner mer om Pippi än Madicken. Det jag gillar med karaktären Mirja är att hon ser typiskt "flickig" ut med långt, ljushårigt hår och är vän till sättet, det vill säga hon är ingen karikatyr av en pojkflicka. Hon är helt enkelt ett barn som har hockey som sitt största intresse och visar sig vara en stor talang.

Hockeytränaren (Jonas Inde) och Eskils nya lagkamrater hoppas att Eskil ska vara den nya frälsaren som ska rycka in och rädda laget som inte vunnit på evigheter. När de blir varse om att Eskil är dålig på hockey tar Mirja hans plats vilket Eskil är tacksam över (resten av byn, däribland pappan, tror dock att det är Eskil som står i målet). Inde står för flera roliga scener på och runtomkring hockeyrinken och det är synd att han inte är med i fler filmer, senast kunde vi se honom i underskattade "Någon annanstans i Sverige" och i UR-dokumentärsserien "Jonas Löfte" som handlar om hans erfarenheter av att leva med alkoholproblem och bipolär sjukdom.

Eskil söker sig till Trinidad, en ensling som är ökänd på byn för att hon sägs äta barn. Hon bor i ett skjul där hon bygger en båt, sedan några år tillbaka, som ska ta henne till Trinidad. Hon är alkoholist och kristen, hennes förhoppning är att få med byns församling på båten eftersom hon tror att Guds vilja är att lämna Sverige och Norrland för Karibien. Trinidad går inte att sätta in i ett fack: hon känns i ena stunden galen medan hon i den andra är vettigare än de flesta. Hon spelas trovärdigt av en genialisk (som alltid) Ann Petrén.

Kuf/särling är en roll som annars inte tillskrivs kvinnor och det är oerhört befriande att denna karaktär får så stort utrymme i filmen. Jag tror att det här är en roll som Petrén kan få en guldbaggenominering för, men då måste vi (kritikerna) ta barnfilmen på allvar för att juryn överhuvudtaget ska beakta filmer som denna. När jag var 14 år så kom "Tsatsiki, morsan och polisen" , en underbar film som älskades av publik och kritiker, vuxna och barn. Den vann en mängd priser, bland annat de tyngsta guldbaggarna som bästa film, bästa regi och bästa manus, så bra är inte Eskil & Trinidad men jag tror att den har potentialen att nå en stor och bred publik. Filmen har djup och tar upp viktiga ämnen samtidigt som den är ett visuellt äventyr med många spännande scener. Den är, som nämnts, fylld av djuplodade karaktärer men Torkel Peterson och Iben Hjejle har, som de ganska osynliga föräldrarna, inte fått så mycket material att spela med och blir ointressanta i periferin.

Att barn- och familjefilmer inte har samma status som annan spelfilm är inte något unikt för just filmen. I litteraturen, teatern och andra konstformer är det samma sak: det skrivs och pratas generellt inte om sådant som först och främst har barn som målgrupp. Det är fint när människor i alla åldrar kan mötas genom en film, det är ju genom möten över gränser som film verkar allra bäst. Jag tänker se filmen igen när den har premiär, denna gång med mina sexåriga syskonbarn som jag tror kommer bli hänförda när de ser "Eskil & Trinidad".

Lycka till i Berlin!

Betyg: 4/5

Filmens finns att hyra här:

Det är en väldigt stark, gripande film med fantastiska specialeffekter och väldigt bra skådespeleri från både Naomi Watts, Ewan McGregor och barnskådespelarna (Tom Holland är mycket trovärdig i rollen). Jag får dock en besk eftersmak, den är väldigt sentimental, istället för att för att bara förlita sig på den oerhört hemska och sorgliga händelsen lägger de till Hollywood á la Spielberg-scener. Det känns lite konstigt att bara få följa en familj (rika, vita européer) som det går mycket bättre för än de flesta…

Betyg: -4/5

Se filmen här.


De förändrade varandras liv. En handlös förälskelse som övergick i en vänskaps- och yrkesrelation och varade intill döden. Vacker och osentimental hommage till kärleken, anser Rebecca Unnerud om dokumentären Liv & Ingmar där Bergman är närvarande trots att han får spela andrafiol.


När jag gick i årskurs sex förlorade jag min morfar Arne som blev 91 år. Den decemberdagen kommer jag aldrig att glömma. Eftersom mormor gick bort innan jag föddes och farmor och farfar när jag bara var några år gammal så betydde han allt för mig. Han var en klippa för hela min familj och jag minns mest vilken fantastisk historieberättare han var, alla hans leksaker, kakbak och hans enorma godhet. Han var samtidigt ganska sträng och hade gett min mamma en tuff uppväxt med många regler eftersom han uppfostrats i en väldigt konservativt religiös familj.

Den morfar jag lärde känna under mina tolv år fanns alltid där för sina medmänniskor och satte alltid andra i första rum. Han var väldigt blyg men också oerhört social och var någon som alla i det lilla samhället Mullsjö i Västergötland visste vem det var. En komplex personlighet helt enkelt. När jag ser "Liv & Ingmar" ser jag likheter mellan min morfar och Ingmar Bergman. Förutom det ovan var de båda väldigt kreativa och älskade att fotografera. De var långa, gängliga, snygga, hade stora näsor och bar basker.

Bergman blir för första gången en människa i min värld när jag ser dokumentären "Liv & Ingmar" och inte "bara" en mästerregissör. Men filmen handlar egentligen inte om demonregissören utan om Liv Ullmann, en av Sveriges bästa och mest gåtfulla skådespelerskor, och hennes relation till honom.


Bra dramaturgi

När Liv Ullmann och Ingmar Bergman träffades för första gången var hon 25 år och han 46. Liv lämnade sitt hemland Norge för att spela in "Persona" på Fårö och det dröjde inte länge förrän de handlöst förälskade sig i varandra och lämnade sina äktenskap för att vara tillsammans på Fårö. De förändrade varandras liv. "Liv & Ingmar" handlar om kärleksrelationen mellan den legendariska skådespelaren och mästerregissören men framförallt vänskap- och yrkesrelationen dem emellan som tog vid när kärleken slocknade.

Filmen är baserad på Livs biografi "Förändring" (1977) och deras privata brev till varandra. Det är givet att det framförallt är på Fårö som filmen har spelats in på. Liv berättar om minnena och Samuel Frölers röst läser upp de poetiska, romantiska och sorgliga brev som de skrev till varandra genom åren. Filmen är uppbyggd kring underrubrikerna Kärlek, Ensamhet, Ilska, Smärta, Längtan och Vänskap vilket fungerar mycket bra för dramaturgin.

Även om det är många år och många känslor som ska bearbetas i den relativt korta dokumentären (1:15) känns den aldrig rörig eller spretig, detta tack vare Liv som på ett väldigt underhållande och innerligt sätt berättar om relationen med många bottnar. Genomgående i filmen spelas filmklipp ur deras gemensamma filmrepertoar upp, exempelvis "Persona", "Scener ur ett äktenskap", "Vargtimmen" och "Saraband" och precis som karaktärerna i filmerna går igenom stormande förälskelser, galenskap och hat gör Liv och Ingmar det på ett privat plan.

Även om Ingmar inte längre lever och bara närvarar i ”bakom kulisser-filmer” och foton är han högst närvarande i filmen genom Livs berättelser och han går från myt till en människa. Hans mindre smickrande sidor som svartsjuka och egoism tar lika stor plats som de vackra och hon berättar om både passionen och sedermera smärtan av att leva med och utan honom. Hon berättar om Ingmars osäkerhet som dels tog sig uttryck genom att han ville isolera sig med Liv och dels genom att han var våldsam mot henne. Hon beskriver att hennes trygghet blev att leva på det sätt han önskade för bara då var han trygg.


Osentimental hyllning

Tidigt förstod hon att Ingmar aldrig skulle vara en del av hennes och dotterns liv:

"Jag kände redan då att det bara skulle bli vi två. Att min dotters far behövde leva sitt eget liv. Han var nära oss men aldrig med oss."

Även om Liv alltid varit nummer två i jämförelse med Bergman har hon aldrig varit ett offer och hon har alltid stått på egna ben, både privat och i yrket. Hon har i andra filmer än Bergmans och på teatern visat sin enorma skådespelarkapacitet och kunnat uttrycka känslor som gjort att alla hennes karaktärer i karriären blivit av kött och blod. Hon har även visat sig vara en skicklig regissör (exempelvis "Trolösa") och nästa år har "Miss Julie" premiär, en Hollywood-produktion av Strindberg-pjäsen med Jessica Chastain, Colin Farrell och Samantha Morton i huvudrollerna. Hon har också alltid varit respekterad av Ingmar. Hon berättar om när hon anförtrodde Ingmar om hennes besvikelse över att nästintill uteslutande få frågan hur det var att arbeta med honom och han svarade:

"Det beror även på dig. Vet du inte, Liv… Du är min Stradivarius."

Den stämningsfulla och melankoliska musiken är skriven av Stefan Nilsson och speglar verkligen filmen och relationen. Denna dokumentär är något som jag tror att de allra flesta kan få ut något av. Du är kanske en Bergman och/eller Ullmann-fantast, intresserad av filmhistoria eller så är du bara en obotlig romantiker som önskar ta del av något annat än klyschiga Hollywood-kärlekshistorier.


"Liv & Ingmar" är en osentimental hommage till kärleken mellan Liv och Ingmar och till kärleken i stort. Även om de slutade att vara tillsammans och tids nog slutade arbeta ihop tog aldrig deras vänskap slut. Som Ingmar skriver i ett av sina brev till Liv: "vi är smärtsamt sammanlänkade". Dagen innan Ingmar dog den 30 juli 2007 fick Liv en inre känsla av att Ingmar skulle dö och chartrade därför ett plan och gav sig av till Fårö. Hon hann tacka honom för det rika liv de hade tillsammans innan han några timmar senare dog. Det var längesen jag såg något så vackert.
 
Texten publicerades i förra veckans Feministiskt Perpektiv.


Idag släpps sommarnumret av MovieZine som finns att hämta gratis i 1200 butiker över hela landet. Se här var du kan hämta tidningen.

Jag har intervjuat Adam Lundgren (texten går att läsas på webben också), Edda Magnason och skrivit om framgångssagan MovieZine. Annat fint: intevjuer med Chloë Moretz och Guillermo del Toro.


Grattis MovieZine 10 år!!!