2013

Foto: finest.se

Hej där.
– Hej hej.

Hur står det till med mig egentligen?
– Det är bra. Lite krasslig men det får jag ta.

Men vad är jag för en lirare då?
– Det borde jag väl veta? Nicklas var namnet, 29 år gammal. Bor på Gärdet, arbetar som dj, skribent, projektgubbe och egen företagare. Har en journalistutbildning i ryggen, jobbade i ett par år som kriminalreporter bland annat. Fanatisk djurgårdare med förkärlek till kubansk rom och stark mat.

Gäsp.
– Ursäkta?

Varför ska folk läsa min blogg?

– I brist på annat är det en härlig form av underhållning, kan jag tycka. 

Förlåt?
– Ja, alltså...

Tala ur skägget gubbe!

– Den är väl lite småkul så där. 

Låter inte särskilt övertygande.
– Det är en blogg. Ingen revyunderhållning.

Vad handlar den om då?
– Den handlar om mitt liv. Och musik. Och en karaktär vid namn Styret.

Jaha. Lycka till här på Whatsupsthlm då, Nicklas.
– Tack, Nicklas.

Men helt ärligt – varför intervjuar jag mig själv?
– Kanske för att ingen annan gör det.

Det är ju inte riktigt friskt.
– Nej, det är ju inte det.

Det ringer på dörren. Jag reser mig ostadigt från soffan och går ut mot hallen. Klockan är mycket. Vem kan det vara? Grannen?

Jag tittar ut i nyckelhålet men ser bara mörker. Någon blockerar synfältet.
Märkligt. Jag bestämmer mig för att öppna men jag gör det långsamt, som en misstänksam pensionär med dåliga erfarenheter.
– God jul då. Lite glögg kanske?
Styret. Med öppna armar och ett rävliknande flin står han då där, mannen som jag en gång i tiden kallade min sidekick.

Jag gör ett snabbt utfall mot honom och leendet förbyts mot förtvivlan när han inser vad som håller på att hända. Ett nacksving och glöggflaskan faller till golvet och exploderar i trappuppgången. 
–Vad i helvete tar du dig till?! skriker han medan jag leder honom under armen in mot sovrummet.
– Släpp mig, ågren-människa!  
Jag ignorerar hans vädjan och gör det jag måste. Efter några minuters kamp är det över.

Styret hänger sprattlandes i min takkrok, som en levande piñata i kostym, och kan inget göra.
Det är en lustig syn.
– Det här ska du få fan för. Du har ett samtal att vänta från min advokat, säger han nu något uppgiven.
Lemmarna har nästan slutat jobba. Orken flyr hans långa kropp.

Jag suckar, skakar på huvudet och går ut till garderoben för att leta upp mitt gamla brännbollsracket. Jag visslar på Gudfadern-melodin. Plikten kallar.