Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

KÄRLEK

Mjölk & Honung

Känner ni till Rupi Kaur? Hon har författat bland annat Milk & Honey, en världskänd bok som hyllats av många. Den har även översatts till svenska av fantastiskt duktiga Sandra Beijer. Ibland surfar jag runt på Pinterest och läser utdrag ur boken som är fylld med kloka dikter och citat, det kan vara bra för hjärnan ibland att bli påmind om självklara ting, men också få nya perspektiv.

Här är några av de jag pinnade här om dagen...

Ha en härlig lördag!

 

6 månader singel

Tror vi kan konstatera att detta inte vart min starkaste bloggvecka. Hur är det redan torsdag? Jag känner mig lite som om jag vart i en torktumlare i och med min influensa, ut och in, bak och fram, upp och ner. Men det får också vara okej när man varit riktigt sjuk en vecka, det går inte att förvänta sig att man är tillbaka på hundra då. Även om jag är frisk så behöver min kropp återhämta sig, den är sliten och jag har fortfarande huvudvärk. Idag fick jag äntligen ta itu med saker, en typisk administrationsdag; betala räkningar, fakturera, städa, tvätta, ta hand om mejlen, laga mat, konkretisera lite tankar och idéer jag haft på senaste. Jag avslutade med att gå på mitt absoluta favoritpass, Yin Yoga på Inbalance i Hornstull, Marie som har det passet är fantastiskt go och mysig.

Min vecka startade på Thatsup i måndags, vilket jag insåg jag varit på dagen ett år! På kvällen mötte jag upp min familj och gick på julkonsert i Eric Ericsonhallen, det var till förmån för Frälsningsarmén och det var faktiskt en väldigt fin konsert, Anders Ekborg sjöng bland annat en av mina favoritlåtar Time to say goodbye. Natten till tisdag var riktigt dålig, vaknade mitt i nånstans och hade väldigt ont, så när på att jag blev rädd. Men efter lite sovmorgon hann jag jobba lite, äta lunch på Bröd & Salt som har en ny saladsbar. Jag är inget fan av saladsbarer, men blev verkligen imponerad av denna. Jättefina råvaror, brett sortiment och otroligt goda dressingar. Tips! Sen bar det av till Grand Hôtel för att fira jul, vi var ett litet gäng som var inbjudna för att dricka juldrinkar och spela julbingo - och hör på detta. Jag vinner ALDRIG i spel (och hittilis inte i kärlek heller) men NU var det dags, och jag inte bara vann, jag fick full bricka vilket gjorde mig till bäst av alla (de hade även gjort detta i Oslo och Köpenhamn). Jag gick lycklig därifrån med två julklappar. Kvällen spenderade jag i soffan med min vän Veronica, som är en av mina största hejjare när det kommer till bloggen, hon kommer alltid med förslag och idéer på vad hon skulle vilja att jag skrev, och så klagar hon på att jag inte uppdaterar mera (vilket bara gör mig glad eftersom de betyder att hon faktiskt vill läsa). Vi pratade mycket om vänskapsrelationer, uppdaterade varandra på de senaste, åt vegetarisk gryta och kollade Gossip Girl. Onsdag var ännu en kontorsdag innan jag sprag iväg för att träffa familjen igen, vi åt middag på Waipo och gick sedan till Kungliga Operan för att se Nötknäpparen. Min absoluta favorit-balett, tycker den är förtrollande. När jag kom hem väntade en härlig julkorg utanför dörren, men mer om den i helgen.

Egentligen skulle detta inlägg inte alls handla om mitt liv den här veckan, men jag kände att var tungen att ge er en lite uppdatering. Som rubriken lyder firade jag hela sex månader singel i helgen! Jag kan inte fatta att det har gått hela sex månader, ett halvt år, medan några av mina vänner upplever att det känns som mycket längre. Dessa månader har faktiskt varit väldigt bra, egentligen helt fantastiska. Bland mina nära och kära är det ganska blandade känslor vad gäller singelskapet; vissa föraktar det, är livrädda för att va själva och tror att vi endast är menade för att leva i tvåsamhet, medan andra har en mer avslappnad förhållning till det, och kanske till och med njuter över att få vara ensam och göra precis vad de vill. Jag känner få tjejer som blir stressade av tvåsamheten, som faktiskt motsätter sig att vara tillsammans med någon, ett par killar dock. Jag tror jag ligger någonstans där mitt imellan, jag har varit mer singel än i relation i mitt liv, och det har aldrig skrämt mig att vara själv. Det betyder inte att jag är ensam, tack vara min nära relation till familj och vänner. Sen gillar jag sällskap, i alla former, jag har tänkt på att jag förmodligen inte hade haft något emot att dela boende med en eller flera vänner om vi bodde tillräckligt stort. Tänk er vad mysigt? Drömmen vore ju att bo i samma trappuppgång som ens bästa kompisar.

Mina sex månader som singel har faktiskt varit väldigt bra, fartfyllda, upplevelserika, ögonöppnande, befriande. Även om ett avslut av en relation aldrig är roligt, och nästan alltid är påfrestande för kropp och själ, så har jag mått väldigt bra den här perioden. Efter två längre relationer börjar jag lära mig att det är brytpunkten som är värst för mig, jag har sådan enorm separationsångest, men sen klarar jag mig ganska bra. Jag är så tacksam att jag har ett så roligt liv med så många omkring mig som förgyller det. Jag fick verkligen bevisat för mig själv att jag inte behövde honom. Smärtan jag hade fruktat kom aldrig riktigt, och ganska snabbt insåg jag hur mycket bättre jag mådde utan. Jag går inte in så mycket mer på detta nu, men det kommer - jag lovar.

Tack och godnatt!

 

Att förlora någon

Idag är det tre månader sedan du tog dina sista andetag. Dom var ansträngda, för du hade ont, du och dina snart 105 hundår var klar med livet. Men vilket liv du hade. Jag valde ut dig, du var den mest energiska, glada och lekfulla valpen - jag visste att vi hörde ihop. Sen dess har du varit en del av mig, och jag fruktade att dagen då du inte skulle finnas mer skulle komma, för jag skulle bli kvar ensam. Men vad kunde jag önskat mig mer, än att du fick bli gammal, och må bra in i det sista. Ibland glömmer jag att du inte finns, men på så sätt kommer du alltid finnas kvar. Jag ser dig framför mig när jag går promenader, jag känner din päls mot min hud när jag sitter i soffan och jag ser dig tigga mat under bordet när jag äter. Du hade en så fin förmåga att veta om man var sjuk eller ledsen, då kom du fram till sängen och ville visa ditt stöd. Du borrade in dig i min famn och kunde ligga där i flera timmar tills det kändes bättre. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, men du kommer alltid att finnas med mig.

Min fina Alfons, älskar dig för alltid.

Idag är det exakt tre månader sedan min älskade hund Alfons gick bort. Det är så svårt att ta in döden, den är absurd. Jag kan bli så arg, jag vill bara knäppa med fingrarna och få tillbaka honom.

Jag fick Alfons när jag fyllde 12 år, och sen dess har han varit min bästa vän, min bäbis, mitt allt - en del av mig. Han var en otroligt stor del av hela familjen och sorgen i att han inte finns längre går inte att beskriva, saknaden är enorm och ibland outhärdlig. 

Trots att man de senaste åren förstått att han började bli till åren går det inte att ta in vad som skall hända. Situationen går inte att förbereda sig på, ännu mindre smärtan. Alfons har i stort sett varit frisk, pigg och glad. Han hade ett starkt psyke och en stark kropp, vilket har hållit oss optimistiska, men någon gång ska det ske. ‚ÄčMen det finns en glädje i att han levde in i det sista, och slapp vara sjuk eller lida.

De sista dagarna i hans liv blev ganska traumatiska och läskiga. Det är hemskt att få vara med om, det är det det värsta och mest hjärtskärande jag upplevt. Efter blir det väldigt tomt, och chocken man varit uppe i byts ut till panik och ångest. Sen förvandlas det till sorg och saknad, något jag alltid kommer behöva leva med. Men jag kan prata om honom och bli glad och skratta, det är viktigt att få prata om det, och aldrig glömma.

Det jag finner tröst i är att Alfons finns leva ett långt, hälsosamt och lyxigt liv. Han har varit och är så älskad. Han har fått leva granne med skogen, en av hans absoluta favoritplatser. Där fick han gå fri, nosa och leka. Annars ville han helst ligga i knät på någon i familjen, eller äta - men det var viktigt att alltid få vara med, vara nära. 

Han har inte haft några större olyckor eller sjukdomar, och han har blivit äldre än vad många får bli - jag är så tacksam för det. Det var hans tid nu, han blev nästan 15 år, 105 hundår. Men jag kommer alltid att sakna alla våra stunder tillsammans. Du finns alltid med mig min älskling, alltid. 

Jag vet att det finns en del som inte vill förstå, inte förmår förstå, att sorgen efter en hund kan vara lika stor som efter en människa. Jag har insett att det inte är någon idé att försöka övertala er att förstå, men jag skulle be er att försöka vara förstående. Om ni känner någon som förlorar ett husdjur, visa respekt och att ni finns där - det är allt ni behöver göra.