<h1> <</h1>

Maj 2010

Vi arbetar med musik på mitt företag. Vissa som vi arbetar med ser fram emot Eurovision (de som har artister med där såklart... vissa anser att det är en bra idé att vara med där... suck...)... ungefär vid den här tiden börjar de maila runt vad de tror är nummer ett, två etc... Eftersom vi arbetar med musik (ESC är inte musik!!!) så öppnar vi inte de där mailen. vi högerklickar och markerar dem som spam.

Vi tittar givetvis aldrig på något alls från Eurovision på jobb. Eurovision är ju bajs. Så ingen klickade på den där länken i mailet. Nej. Fan heller. Envist NEJ! Fast...

... till slut klickade någon nyfiken jävel ändå och ljudet kom ut ur högtalarna i köket. Långsamt men säkert och ytterst motvilligt började jag tycka om låten som spelades... jag gick ut för att kolla och drabbades av Lena Meyer, Tysklands bidrag i ESC.

Den är bra, hon har en helrätt egen tysk/oxfordengelskdialekt och en sjuhelvetes charmig stil. Tror det är första gången jag uttalar mig positivt om en låt som ska vara med i Eurovision Song Contest... vilket är lite mongo av mig eftersom det gör fan ont att bara skriva ordet Eurovision... men jag bara måste få det här ur mig så jag kan fortsätta med mitt.

De flesta man stöter på i artistbranschen är mediokra wannabes som vill bli sedda och som egentligen är öh... nevermind... men ibland... bara ibland, så ser man de där som har det i sig. Det syns i ögonen, i rörelserna... de är stjärnmaterial helt enkelt. Och de får det att se så enkelt ut. Jag lovar att vi kommer att få se mycket mer av den här tjejen (Lena Meyer) framöver. Därav mitt "stilbrott" och uttala mig positivt om något alls som har med ESC att göra. Bra grejjor måste man pusha för... oavsett.

Usch, nu slog det mig ännu mer... jag är alltså positiv mot en låt som ska vara med i Eurovisionskiten?!?! WTF!? Min värld är KROSSAD. Fy fan vad jobbigt det här blev nu.


;

En liten snabb notis bara från en grej jag läste i DN.

En kvinna som blev slagen av sin sambo (med en stol?!) högg honom i bröstet med en kniv. Det skulle hon inte gjort för det ledde till 3 års fängelse.

"Domstolen tog hänsyn till att det funnits en nödvärnssituation vid brottstillfället men anser att ett knivhugg i bröstet var att gå för långt. Rätten ansåg att det måste ha varit uppenbart för kvinnan att mannen kunnat dö av knivhugget."

Nu gissar jag på att domstolen består av ett gäng skyddade akademiker som aldrig varit i en liknande situation. Speciellt den sista meningen.

Exakt hur mycket logiskt tänkande är du kapabel till när du hamnar i en trängd situation? De som varit där vet vad jag pratar om. NADA. Såvida du inte är relativt van vid att slåss... för du kan du fatta relativt många beslut när det väl sker... men inte ens de om de märker att de håller på att förlora kontrollen (motståndaren är större, starkare eller bättre) över situationen. Då kommer även den mest förhärdade slagskämpen plötsligt vara redo att göra rätt drastiska saker för att komma levande eller oskadd ur situationen.

Är man hotad... i samma ögonblick som man upplever det som fara och färde... så gör människor en av tre saker.

1. Försöker fly

2. Fryser till, helt handlingförlamade.

3. Agerar

Den första är den som de flesta människor tar till... men går inte det så finns det bara två saker kvar. Många fryser... vissa handlar... och när du är knuffad till den positionen så försvinner alla regler. Börjar du tänka där över huruvida det är övervåld eller inte så förlorar du. Nu är vi byggda på det sättet att logik och rationellt tänkande ofta är det första som hjärnan slänger ut.

Egentligen så blir alla sådana här domar fel. För den människa som attackerar en annan får skylla sig själv om det går åt helvete. Alla ska ha rätt att försvara sig. Det GÅR inte att fundera i sådana här situationer.

Tänk dig själv... du blir attackerad av en galning med kniv. Du har ett basebollträ men du vågar inte använda det eftersom du inte vill råka illa ut. Du vill inte skada någon. Du funderar över huruvida ett slag mot benen räcker? Huvudet känns mer säkert... men kan skada ordentligt... du tvekar... plötsligt blixtrar allting till och galningen springer därifrån. Skönt, tänker du... men upptäcker snart att du är svag i benen och sätter dig ned på marken. Då upptäcker du kniven djupt begraven i din mage... och sedan förlorar du medvetandet...

Om du inte tvekat hade det kanske varit galningen som legat på marken. Vad är rätt och vad är fel här? Alla slåss ju för sig själv... och i min bok... så är det idioten som hoppade på dig som får skylla sig själv om han/hon råkar riktigt jävla illa ut.

Ska man låta oro för ett eventuellt straff göra att man råkar illa ut? Kanske till och med dör?

Fan heller.

1 - 2 -

;

Mongodog

 

Ute på möte idag. Stannade vid en 7Eleven för att ta en kaffe efteråt. Precis utanför dörren står det tre tjejer med Chiuhahahahhaa(eller vad fan de nu heter)-hundar och blockerar utgången. De små ludna kräken (hundarna... även om en av tjejerna såg ut att ha en mustasch) morrar och bjäbbar åt allt och alla. Två av hundarna har några idiotiska kläder på sig. Ögonen ser ut som om någon klistrat på några bollar utanför kraniumet på dem. Det är en otroligt ful, menlös hund. Givetvis vet jag om att det egentligen är tjejerna som det är fel på... som tagit dessa stackars varelser och förfulat dem med kläder som ett slags nallebjörnssubstitut. Alla tre tjejerna står håller på med sina mobiltelefoner.

 

En av hundarna upptäcker mig och kollar på mig med de där utstående ögonen. Intensiv blick. Så intensiv att jag ett tag undrar om det är möjligt för de där ögonen att faktiskt ploppa ut ur skallen. Den börjar bjäbba, morra och springa rundor runt sin matte. Stannar upp, stirrar, bjäbbar och runt, runt igen. Störd liten jävel. Som en trimmad hundleksak som fått flipp.

 

I tanken tar jag sats och sparkar till hundjäveln som Zlatan lägger en frispark. Jag riktigt ser framför mig hur hunden ylandes flyger genom luften och in genom det öppna kontorsfönstret på andra våningen på andra sidan gatan. Jag skriker "YES! MÅÅÅÅÅL!" till alla chockade människor på trottoaren... hahaha... i tanken bara. Annars skulle jag varit lite... öh... sjuk.

 

På riktigt, så puttar jag lite försiktigt undan hunden med foten, en av tjejerna rycker hårt i kopplet för att flytta på hunden och återgår sedan till mobilen. Jag tar en klunk kaffe och går vidare mot nästa möte.


Alltså... för sakens skull. Jag har egentligen inget emot hundar. Bara människor som behandlar små stackars djur överlag som en barbiedockor, pratar babyspråk med dem och mest har dem som tillbehör till sin outfit.

 

Men i tanken...

 

*spark*

"Chi-AJAJAJAJAJAJAJ! I can see my house from heeeeereeeeeeee!"

"YEEEEES!!!! MÅÅÅÅÅÅÅÅL!"

;

I AB idag kan man läsa om en gammal gubbe vid namn Jan Börjesson som försvarar snabbmaten. Jan tycker nämligen att i dagens samhälle behövs MER snabbmat. Mer halvfabrikat för att hjälpa människor klara av stressen i livet. Fan, vad folk är stressade nuförtiden?!

"Småbarnsfamiljer där båda föräldrarna jobbar heltid upplever måltidsstressen som det största vardagsproblemet och är knappast betjänta av matlagningsråd som kräver långkok. Timmarna finns inte."

Öh... verkligen? Vad fan är det med folk och tid idag? Det är som den där reklamen på tv för något knäckebröd med någon äcklig smet i. Har ni sett den? Där de visar hur någon gör en knäckemacka med någon ost på, hackar lite gräslök och sedan slår in den i papper samtidigt som de visar en klocka att det tar FLERA MINUTER att göra det! Speakern berättar att man inte har så mycket tid på morgonen... så köp det här knäckebrödet så blir det liv sååååå mycket enklare! Det är så korkat att reklamen är rolig.

En tanke nu bara, men om man tycker att det tar för lång tid att bre ett knäckebröd på morgonen så kanske man har lite större problem än så? Då borde man ta sig en allvarlig funderare på vad i helvete man prioriterar i livet.

Jag är en yr kille, extremt disträ, kreativ och huvudet bland molnen. Enligt min flickvän och föräldrar är jag en katastrof när det kommer till planering etc av mitt liv. Jag går mestadels omkring och lullar i nuet. Kan det skjutas upp till imorgon så gör jag det. Jag har tusen saker som jag vill göra men mitt i allt detta så tar det mig typ 15-20 minuter att fixa ihop bra, gott käk av råvaror till mig, grabben och flickvännen.

Har man inte tid med det så är man en riktigt looser. Jag skrattar åt människor som inte kan laga käk själva. Basic skills, typ. Det roliga är att vissa stressade människor verkar ha någon slags stolthet i sin oförmåga att laga mat.

"Asså... jag har inte tiiiid med sånt. Jag vet inte ens hur man använder spisen. Hihihihihihi!" allting sagt med ett tonläge som verkar tycka att det är lite coolt att inte laga mat.

Jupppiiiiii! Grattis till dig! Du kan inte ens laga mat till dig själv. Höjden av patetiskt.

Det är klart att snabbmat fyller en funktion... ibland! Är du på språng mitt under dagen är det bättre att klämma i sig en kycklingsallad eller något från en valfri hamburgerrestaurang än att knäcka ryggen för att få i sig en korrekt måltid. Ibland är nyckelordet här.

Det finns tre saker som en tänkande människa alltid ska kunna göra...

För det första är det att kunna chilla lite då och då... oavsett vad som händer i livet. Ni vet... att bara kunna ligga i en park och kolla in en fågel under en längre stund. Känna marken mot fötterna och njuta av doften av nyklippt gräs. Mindfulness säger vissa... vanligt jävla bondförnuft, säger jag.

Det andra är att sköta sin mat, äta nyttigt, finna glädje i att både göra och äta god mat, dessutom, om du är förälder, så är du fan SKYLDIG att ge ungarna bra käk.

Den tredje och sista saken som är apviktig är att du sover ordentligt. Fibblar du med sömnen fuckar du upp så otroligt mycket i kroppen att det ALDRIG är lönt att slarva för mycket på den punkten.


Svensken har blivit en bortskämd jävel. Andra länder har kriser, landsidentitet och visioner... vi har inte det längre. Vi bekymrar oss för nästa löneökning, husköpet, vilka klubbar man kommer in på etcetc... Våra största bekymmer är hittepå-sjukdomar som "utbrändhet", stress över saker som egentligen inte är viktiga och "jag har lite ont i ryggen och kan aldrig mer jobba"-mentalitet...

Hade något allvarligt hänt Sverige så hade hela jävla landet plötsligt vaknat upp och insett hur sjukt bra vi har det. Vi har hus/lägenhet, pengar till mat, barnen mår bra, du har hälsan, släkten finns där, du HAR ett jobb etcetc... över natten hade miljoner svenskar plötsligt gillat läget igen när slöjan av idiotier lyfts bort från våra medvetanden.

Jag är ledsen att säga det... men det här landet behöver en kris. Så att folk vaknar upp och inser vad som faktiskt är viktigt i livet.

Se bara på den artikeln som jag länkade till i början av inlägget. Det är alltså ett problem för människor i Sverige att hinna göra lite bra käk i vardagen? Skojjar du med mig?

Ett helt land med folk som inte har en jävla aning. Det är nästan imponerande.

;

Tingsrätten i Malmö verkar bestå till största delen av kompletta idioter. De har idag dömt Sydsvenskans chefredaktör för förtal. Enda problemet är...

I april 2004 lades en uppgift ut på Sydsvenskan.se. Det är en uppgift som en advokat från Stockholm anser vara förtal.

Advokaten påstår sedan att avtalet, gällande förtal, gäller från den 1:e juni 2009. En tidpunkt då chefredaktören Daniel Sandström inte var chefredaktör för tidningen ifråga.

Uppgiften i artikeln publicerades alltså 2004. När advokaten får för sig att stämma tidningen 2009... då är det alltså Daniel Sandström som är ansvarig utgivare.

Daniel Sandström åkte alltså dit för förtal. För något han inte haft någon som helst kontroll över... eftersom han inte jobbade på tidningen vid tillfället artikeln publicerades.

Vad ska man göra som chefredaktör i framtiden nu? Ta bort allt material från tidningarnas hemsidor varje gång en ny chefredaktör tillträder? Ska någon stackare försöka ringa Google och be dem ta bort ALLA cachade sidor från hemsidan ifråga? Lycka till med det.

Jag är inte insatt i vad förtalet handlar om. Det spelar faktiskt ingen roll, det är säkert rätt och riktigt. Men det är INTE rätt att skuldbelägga någon som inte har haft något som helst med själva publiceringen att göra. Det fattar till och med min katt... och hon är riktigt korkad (fast hon är väldigt söt... så det kompenserar lite).

Och så undrar folk varför jag anser att svenska domstolar inte är mer än ett riktigt dåligt skämt. Kallar man detta rättvisa? Fungerar hjärnorna på människorna som suttit och dömt? Kan de knyta sina egna skor? Dreglar de när de äter? Frågorna är många.

En liten idé här... när saker och ting förändras, ni vet? Som Internet och annat? Kanske, bara kanske nu alltså, det är en rätt bra idé och uppdatera lite lagar och sånt... eller? Äsch... vad dum jag är som förväntar mig att det ska fungera på det sättet.

SvD - 1 - 2 - Resumé -


;
;