Tisdagen den 30:e mars

Nu har Winston åkt, vår egen fotograf. Jag ska fortsätta att ta över hans jobb och filma. Anledningen att jag stannar är för att vi behöver mer klippbilder för filmen. Hur länge jag behöver stanna är fortfarande oklart.

Måndagen den 29:e mars

Nu var det dags för Anette och Winston att lämna Kenya. När de åkte fylldes jag med känslan av tomhet, nu stod jag där själv! Mitt eget äventyr började. Trots att det kändes jobbigt och tungt var det bara att fortsätta.

Jag skulle bara avsluta ett par möte i Nairobi och hade beräknat att åka tillbaks till Mombasa vid 13:00. Allting tog längre tid och jag var inte klar förrän 14:00. Jag missade bussen, flyget och tåget. Med tänkte på vad som hade hänt sist med nattbussen ville jag inte resa under natten. Det fick bli taxi. Resan var hemskt, omkörningar på små landsväggar. Taxi chaufför körde om lastbilar trots att han hade en bil körande mot sig i den andra filen. Rena James Bond snubben. Jag tror att jag såg mitt liv flasha förbi mina ögon minst 200 gånger under bilresa till Mombasa. Men jag kom hem, vättskrämd, hungrig och trött efter 8 timmars ständigt spänning.

Jag har under helgen bott på hotell, väntade på att Joshua skulle komma hem från Nairobi.

Under tiden kom jag i kontakt med Ken Ring som också är här i Mombasa. Genom honom har jag upplevt en ny sida av staden. Ken är en otroligt härlig, klok och god människa. Hans sätt att bidra till samhället är väldigt imponerande. Ken har ett fotbollslag, http://www.krackunited.com. Ett gäng talangfulla ungdomar. Jag fick chansen att filma lagen lite. Han ger mig inte bara ett nytt perspektiv på saker och ting utan han har lärt mig en hel del.

Torsdagen den 25:e mars

Jag måste tyvärr avbryta historien om vår resa tillbaks från Masai Mara till Nairobi. Detta är viktigt!

Under dessa sex veckor som vi har varit i Kenya har jag försökt att få en intervju med landets vice president.
För er som inte vet: Valet 2007 mynnade ut i landsomfattande oroligheter med över 1 000 döda och omkring 500 000 människor på flykt. För att lösa problemet fick vice presidenten och presidenten på ena sidan dela makten med premiärministern.

För vår dokumentär har vice presidenten en stor betydelse. Jag har varit på hans kontor, faxat honom, ringt honom varannan dag och bett en annan ringa och pusha på. "Nej! han har inte tid!", "Nej, han är inte intresserad!" var svaret vi fick vid ett par tillfällen. Hur hopplös situationen än såg ut så kunde jag bara inte ge upp. Jag hade bestämt mig för en intervju med honom.

Förra veckan ringde hans sekreterare mig och bekräftade att vi fick en intervju med vice presidenten, tisdagen den 23:e mars, kl 09.30. Vi var så glada, jag tror jag hoppade upp och ner non-stop ett bra tag! Anette och Winston lyste av lycka! Med en enorm glädje i kroppen firade vi vår seger.

Tisdagen den 23:e klockan sex på morgonen ringde mitt larm. Det var den stora dagen! Vi gick upp och gjorde oss i ordning, övade på frågorna, tittade igenom kameran och förberedde oss. På väg till hans kontor ringde min telefon. Hans sekreterare meddelade oss att de var tvungna att flytta mötet till klockan 16.00 samma dag! I Kenya håller politikerna på att ändra regler inför valet 2012. Klockan kvart över tre var vi på plats. Klockan blev fyra, vi satt och väntade i ett kalt rum med väldigt strikt och stel inredning. Klockan blev halv fem, fem, halv sex och sex... fortfarande hade ingen vice president dykt upp. Det visade sig att mötet i parlamentet drog ut på tiden och de visste inte när det skulle sluta. Vi blev tillsagda att de skulle höra av sig dagen efter.

Trötta, rastlösa och besvikna som vi var begav vi oss till hotellet för att återigen planera filmningen och intervjuerna.
Dagen efter började jag med att ringa till kontoret, ringa igen och återigen . Tyvärr höll fortfarande parlament mötet igång. Vid fyratiden såg läget väldigt hopplöst ut. Det vår sista dag som vi kunde intervjua honom. Anledningen var att Anette och Winston skulle åka hem torsdagen den 25:e mars tidigt på morgonen. Jag blev ledsen och försökte hela tiden hitta på andra planer för att få intervjun, en idé var att stå och vänta på honom utanför parlamentet. Vid femtiden befann vi oss på hotellet. Jag satte mig framför datorn för att skriva några ord på bloggen. Samtidigt ösregnade det i Nairobi.
Min telefon ringde, det var vice presidentens sekreterare. Det första hon sa var:
" Rose, were are u", "Var är du, Rose?". Jag förklarade för henne att jag var på hotellet som ligger en promenadväg på tjugo till trettio minuter ifrån vice presidentens kontor. Hon berättar för mig att om vi skulle hinna till kontoret på mindre än tio minuter så skulle vi få vår intervju med honom. Efter att ha lagt på luren, skriker jag till Anette och Winston att vi måste springa NU. Vi har en intervju inom tio minuter!

Fråga mig inte hur vi tog oss ner till hotellets utgång och hittade taxi men väl i taxin så hamnade vi i mitt en oändlig trafikkö. Nervös, panikslagen och stressad som jag var, hoppade jag ur bilen. Jag ställde mig mitt i trafikruset och försökte stoppa bilarna för att få igenom vår taxibil. Det ösregnade fortfarande och det blev bara värre och värre. Tyvärr kom vi inte längre trots mina ansträngningar dirigera den Nairobiska trafiken. När jag väl slängde mig in i bilen igen fråga jag chauffören om han kunde köra mot trafiken? Anette stödde mig precis i allt jag gjorde. Chauffören tittade lite förvånat på mig och sa att det är olagligt och att han kunde bli av med sitt körkort. Jag vet bara att jag skrek "I pay for everything" och Anette fortsatte med sitt stöd genom att skrika "This is emergency,". Winston som hade lite mer kontroll över situationen än oss hoppade ur bilen och sa: "Lets run guys". Chauffören nickade med glädje och vi börjar springa som om vi aldrig hade sprungit förr. Vi sprang för våra liv. Jag kunde seriöst inte andas då min kondition inte är den bästa. Men detta var viktigt och jag kunde inte missa det så det var bara att springa .

Trots att vi sprang vilse och jag fick ett paraply i huvudet av en kenyansk dam, så stod vi tio minuter senare på vice presidentens kontor. Vi var helt genomblöta, röda i ansiktet, andfådda, nervösa och stressade. Men vi fick vår intervju. En enorm känsla av glädje och seger vällde upp genom kroppen på oss och gav oss ny energi. Intervjun gick väldigt bra och Mr Vice President svarade på alla de frågor som vi behövde för vår dokumentär.

Söndagen den 21:e mars

Två vakter med gevär kom fram till vår bil. Pratade med vår chaufför och frågade efter mig. Med trötthet i kroppen klev jag av bilen, gick fram till gaten. För att göra den långa timmen kort, ville de ha inträde. Kontanter! Vi som är fortfarande vana att betala med kort hade inte tillräckligt med kontanter på oss. När de menade att vi var tvungna att åka hela vägen tillbaks till Nairobi för att hämta kontanter, exploderade jag. Vilket i många fall inte var bra. Diskussionen, bråket och otrevligheterna fortsatte mellan mig, vakterna med gevär och chefen som var på plats. Till slut var vår chaufför tvungen att ta över och lösa problemet. Jag darrade av ilske, hunger, trötthet och varme. Men nu var vi inne efter en lång resa. Vi byte till en större safaribil med en Masai som chaufför.

Masai Mara har en otroligt fin natur, det går inte att beskriva i ord. Ni måste uppleva det själva. Att se djuren leva fritt, lugnet, harmonin är fantastiskt. Samma kväll firade vi det persiska nyåret tillsammans med lite mat och vin.

Dagen efter blev jag bortgift till vår Masai chaufför. Under middagen den kvällen berättade han att han ville skicka iväg 40 kor med flyg till mina föräldrar och en massa lakan för att fråga efter min hand. Tacksam som jag var försökte jag förklara för honom att han hade nog mer nytta av sina 40 kor här i Masai Mara än mina föräldrar i Malmö. Men Winston som numera är "Doktor Love" vägrade släppa hans frieri och försökte övertyga mig att han kanske trots allt var den "rätte" för mig

Måndag morgon klockan 05.00 satt vi återigen i den trånga och svettiga bilen på väg tillbaks till Nairobi. Ännu en händelserik resa som jag får skriva om imorgon. När jag lämnar historien har vi sex timmars färd framför oss. Vi har ett väldigt viktigt möte klockan tolv i Nairobi...

Lördagen den 20:e mars

Hela den nattliga bussfärden till Nairobi satt vi vakna som ugglor. Nu hade vi inte sovit på 29 timmar och inte ätit på 16 timmar. Sömnbristen och timmar av hunger började ta på våra krafter. På väg till Masai Mara i den trånga bilen med all packning insåg jag hur vår tolerans hade ändrats under resan. Skottlossningen var inte längre någonting som påverkade oss. Det var då och nu är allt bra. Våra reaktioner kom under de första 30 minuterna, chocken la sig rätt snabbt och vi fortsatte vårt äventyr med spänning. Under denna resa har vi tre varit som en armé. Vi har haft sköldar av stål, hållit varandra i handen och har fortsatt att gå trots hårda smällar. Ju längre tiden har gått och ju mer händelser som har skett desto starkare har vi blivit tillsammans och enskilt. En god vän skrev till mig för ett tag sen att denna resa måste ha förändrat er? Den har utvecklat oss. Vi har sett saker och ting som vi inte trodde existerade. Vi har fått uppleva rus av känslor som vi inte trodde fanns. Vi värdesätter nog saker och ting nog på ett annat sätt än vad vi gjort förut. Klart att Kenya har påverkat oss. Varje dag känns som en evighet då en miljon saker händer hela tiden. För min del känns det väldigt skrämmande att komma hem till Sverige då jag inte vet hur min resa har påverkat min syn, eller mina känslor och reaktioner. Den tiden den sorgen.

Tillbaks till bilen på väg till Masai Mara: Solens strålar värmde bilen, det kändes som i en bastu. Våra ben och ryggar hade domnat bort då det inte fanns plats att röra sig. Nu hade vi suttit i bilen i fyra timmar med väldigt dåliga vägar. Jag började nu tappa tålamodet. Det kändes som vi aldrig skulle uppnå vårt mål. Trötthet och hunger började nu skapa en panik känsla inom mig. STOP!! Jag orkade inte mer. Trots att vi var ute i vildmarken med vilda djur som lejon och leoparder kunde jag inte stå ut med att sitta kvar i bilen. Jag hoppade av trots att vår chaufför varnade mig för faran. Jag var så utmattad att ingenting spelade någon roll längre. Det var inte förrän blodcirkulationen hade börjat pumpa igång som jag förstod vad jag hade gett mig in på. Bilen hade kört en bra bit ifrån. Där ute stod jag omringad av en massa köttätande djur som jag tidigare inte hade lagt märke till. Med rädsla i kroppen försökte jag kontrollera mig. Jag gick sakta men säkert framåt. Samtidigt ropade jag på chauffören att stanna. En lång stund senare stannade bilen 200 meter framför mig. Jag tog mig till bilen med hjärtat i halsen. Det var skönt att krypa in i den trånga, varma och svettiga bilen igen.

Två timmar senare, fortfarande i bilen med huvudvärk, hunger och enorm trötthet kom vi fram till Masai Maras gate. Två vakter med gevär kom fram till vår bil... fortsättning följer imorgon.