Måndagen den 15 mars

Klockan sex på morgonen stod Joshua och knackade på min dörr. Joshua är en av karaktärerna i filmen och även min granne. Sen jag flyttade till Mombasa har vi blivit stor del av varandras liv. Han hjälper mig igenom dagliga rutiner i vardagen. Vi spenderar mycket tid ihop och han har blivit en god vän, rådgivare och en person som jag ser upp till. Trots allt går vi varandra på nerverna. Det är stora kulturskillnader. Han tycker om att bestämma, vilket jag har lite svårt att ta. Han är tuff. Han pushar mig till max varje dag. Att uppföra mig som en kenyansk kvinna är ett måste.

Fast trots hans hårda skola mot mig tycker Joshua att jag har svår att säga "ja" till saker och ting i vardagen. Senast igår sa han till mig " innan jag hinner avsluta mina meningar säger du alltid Nej. Jag måste jämnt övertyga dig". Men trots våra olikheter eller likheter så trivs vi i varandras sällskap och skrattar väldigt mycket ihop. Han är otroligt snäll, har ett stort hjärta och en stor del i projektet.

För att göra en dokumentär film krävs att tro på idén. En stor del är att ha rätt människor kring sig. Personer som tror på idén, är fokuserade, ger 100 procent och skapar ett Vi. Jag är glad att säga att jag har personer omkring mig som ger allt och ännu mer för att vi ska lyckas med filmen. Det är min andra resa till Kenya för dokumentären. Förra gången fanns inte fokus, engagemang, vilja och/eller kamp. Men man måste också misslyckas för att lära sig att lyckas. Idag ser jag på Anette och Winston som pushar sig själva hela tiden. Trots sena kvällar, tidiga morgnar, magsjuka, trötthet, svett, smuts och irritation ger de 150 procent. Tack vare deras drivkraft och vilja har alla som är involverade i filmen blivit inspirerade att ge mer.

Söndagen den 14:e feb

Tiden går och varje dag händer det nya saker. Det är därför det känns som om vi har varit i Kenya i flera månader. Vi utsätts dagligen för nya utmaningar och prövningar. Det är söndag idag. Söndagar är "Churchday". Mina grannar klädde upp sig, barn sprang runt med "fina" kläder över hela området. Klockan tio satt vi på plats med Joshua och Julius i kyrkan. Efter några sånger, dans och låtar började prästen att predika. Det lät som han sa väldigt bra grejer då han så entusiastiskt skrek i mikrofonen som han höll på sina läppar. Stället var inte så stort. Mina öron försökte skilja mellan brus och ord. Jag är en väldigt rastlös person av mig. Jag blir väldigt lätt uttråkad och i sådana situationer krävs det sjukt mycket för att jag ska kontrollera mig. I detta fall var hela predikan på Swahili. Jag fick verkligen kontrollera mig själv för att låta bli att börja gråta av rastlöshet. Winston filmade så mycket han kunde men kunde heller inte fly ifrån och lyssna på predikan. Efter 2 timmar tittade Winston på mig och sa " this is never ending church". Då var klockan ett. Jag vänder mig till Joshua med gråten i halsen och frågar lite försynt när detta skulle sluta. "Klocka fyra" svarar han. Jag för informationen vidare till Winston som knappt kunde tro sina öron. Vi kunde inte göra mycket mer än att sitta och lyssna. Tre timmar senare, reser jag mig och går därifrån, rätt stolt över att jag inte visade min frustation. Vi klarade det!

Gårdagens intervju tog mycket på våra krafter då vi höll på att lista ut en intressant historia kring en av våra karaktärer i filmen. Trots att det kanske inte är så bra att bli för involverad i karaktärernas liv när man jobbar med dokumentärfilm, så kan man ibland inte låta bli. Detta är en utmaning som vi ständigt måste handskas med.

Fredagen den 12:e mars

Precis som alla andra dagar knackade Joshua på min dörr klockan fem på morgonen. Jag vaknade med en enorm huvudvärk. Min plikt var att gå upp, träna, diska, sopa, städa, ordna frukost, duscha och göra mig i ordning för jobbet på handicraft. Winston stod på plats med kameran i handen för att börja filma. Min dag hade börjat. En annan utmaning som jag inte ser fram emot är om morgnar och kvällar; att borsta tänderna på platsen som är ämnad till det. Stanken är obegriplig; lukten från toaletten, duschen och soporna tar över och gör mig illamående.

Jag känner mig utmattad. Min kropp tar mycket stryk men jag känner mig samtidigt driven. Vissa dagar är dock sämre. Idag har jag bara varit irriterad och trött. Jag skäms att erkänna det för att jag vill klarar av alla situationer, vara stark och positiv hur jobbigt det än kan vara. Men idag är jag trött. Jag är trött på att som en "papegoja" förklara mig för hundra människorna som jag träffar dagligen. Trött på människor på gatan som pekar ut mig och skriker "mzungu" (vitperson). Jag lider av att se så mycket fattigdom och lidelse. En ständig plåga, sorg och överlevnad. Jag är ledsen för känslan av hopplöshet. Jag har nu känslomässigt blivit för involverat. Jag har svårt att distansera mig. Idag har jag haft en ständig klump i halsen. Jag har ett krig inom mig, men jag måste stå ut. Skuldkänslor om att jag snart kommer lämna detta till ett bättre liv, en renare värld, tar kål på mig. Men samtidigt saknar jag min familj, min mammas persiska mat. Jag beundrar dessa människor som dagligen står ut med att leva i smuts, stank, kokande värme, kaoset i trafiken, fattigdomen, skriket, den instängda kulturen och korruptionen. De har verkligen inget val.

Jag kommer att komma hem till mitt swahilihus ikväll. Mina grannar kommer att sitta ute på gården. Jag kommer att göra dem sällskap. Deras omtanke, kärlek och nyfikenhet ger mig styrka. Att se världen ur deras ögon är jobbigt men deras gemenskap, sättet att ta hand om varandra och kärlek gör lidelsen mildare. Det är en närhet som jag beundrar och kommer att sakna.

Tisdagen den 9:e mars

Nu har jag bott i slummen mer än en vecka. Känslan av ensamhet och otrygghet är helt borta. Jag försöker förstå deras kultur, tankesätt och liv. Jag trivs, trots att jag i deras ögon kan vara väldigt klumpig och annorlunda; men deras gästvänlighet och glädje ger mig så mycket. Tänkte på det igår kväll, jag känner mig hemma här. Varje kväll kommer jag hem och alla frågar hur min dag har varit. De frågar för att de bryr sig. Vi diskuterar dagens olika händelser, sedan leder våra diskussioner till olika ämne mellan himmel och jord.

Jag vaknade kvart över fem i morse, klev ut ur mitt rum. Framför mig stod det fyra män som bråkade med min granne och jag visste att någonting inte var rätt. Min granne hade tårar i ögonen och hans fru grät konstant. Jag gick in till Joshua för att fråga vad som pågick. Det visade sig att han inte hade betalt hyra på tre månader.

De fyra männen försökte slänga ut dem från deras rum. Min granne är en man på 35 år. Han gifte sig nyligen och de som inte har pengar i Kenya har inte ens något bröllopsfirande; så olikt oss i Västvärlden. Hans far och mor gick bort för två år sedan och därför försörjer han sina små syskon och mor föräldrar som bor kvar i hans by. Som om hans liv inte var tillräckligt hårt redan så blev han av med sitt jobb för tre månader sen. Nu letar han dagligen efter ett nytt jobb men utan någon utbildning är chansen för detta väldigt minimalt. Hans fru försöker tvätta andras kläder för att få ihop till hyran, mat och försörja resten av släkten. Deras situation är väldigt tufft. Hur som helst löste vi problemet. Detta, tyvärr bara tillfälligt.

Som jag har skrivit tidigare får vi uppleva nya utmaningar och upplevelser varje dag. En av de största utmaningar här är att duscha. Varje morgon står vi i kö för att få rengöra våra kroppar. Här i Chaani finns det ingen vattenledning. Här måste man köpa dunkar med vatten. Jag fyller en hink med vatten, tar med mig den till duschrummet, tar en liten kopp, fyller den med vatten och öser den över mig. När jag är klar, torkar jag mig med en sarong och klär på mig i duschen.

På morgonen har man rutiner som ska följas. Jag vaknar oftast klockan fem, efter att ha följt mina morgonrutiner äter jag frukost med Joshua, Winston och Anette. Stressen och pressen är enormt nu. Det är ständigt jobb. Jag har börjat jobba på hantverkarstället också. Jobbet är väldigt fysiskt ansträngande. Såga, såga, såga och såga mer. Sedan slipa, slipa och slipa mer. Hantverkeri, respekt för yrket. Dammen, värmen och smutsen gör mig utmattad. Under tiden är det en massa intervjuer och allt annat som ska göras. Fast utmaningen ger mig energi.

Lördagen den 27:e feb

Idag är dagen med stort D för mig. Det är min första natt i mitt Swahilihus. Ni kanske undrar vad "Swahilihouse" är? I slummen i Mombasa är husen byggda av cement, betong och en del även i lera! Mycket enkla byggnader som för det mesta saknar färg på utsidan av husen. Byggnaderna är oftast en våning och det ligger tätt intill varandra.

För att komma in i ett hus går man in genom en port. På grund av säkerhetsskäl för nätterna har porten oftast två eller tre dörrar. Väl inne är det som en avlång rak korridor med två- tre dörrar på varje sin sida. Ett rum är ca 5,5 kvm. Rummen är försedda med ett fönster och en trädörr. Här bor ibland hela familjer. Korridoren öppnar sedan upp sig som en "innegård" med öppet tak. Alla människor som bor i dessa "swahilihouses" vilka består av ca 20- 30 personer, delar på ett duschutrymme och en toalett. Färgen på insidan ska föreställa turkos men syns inte då den är avskalad och smutsig.

Nu sitter jag i mitt rum och väntar på att maten - Ris och ägg- ska bli klar. Winston säger att jag verkar lugnare än vad han trodde. Men snart faller mörkret över staden. Jag känner hur en otrygg känsla gror inom mig. Jag vill inte vara själv, men vet att Winston och Anette snart kommer åka tillbaks till hotellet. Jag försöker inte tänka på de kommande minuterna eller timmarna. Jag vet att det kommer att ta tid innan jag hittar trygghet, vana och vänner här. Under tiden får jag koncentrera mig på nuet.