Joshuas fru och Rose

Roses grannar

Winston och Joshua

Soluppgång i Chaani

En flicka från kyrkan

En man på gatan som hjälpte oss att öppne en flaska

Kyrkan

Rose och kvinnorna i Chaani

En av våra vänners barn

Chaani

Chaani

Jag låter Winston forsätta på historian:

Fredagen den 19:e mars

Damen som reserverade våra bussbiljetter frågade oss ett par gånger 'Är ni säkra på att ni vill ta bussen? ". Hon verkade förvånad över vårt intresse och som en orolig mamma rådde oss att få någon att plocka upp oss i det ögonblick vi kom till Nairobi. På den tiden var jag för trött, trött på den extrema värmen och ville bara komma iväg. Dagen hade varit stressig.

Det buller som väckte mig vid 03:00 på bussen var häpnadsväckande. Jag hade precis slumrat till, med huvudet lutad mot fönstret. Plötsligt vaknade jag av en stor smäll med små glasskärvor flygande mot mitt ansikte. Jag förstod ingenting, jag blev bara chockad av att se ett hål i fönstret några centimeter ifrån mitt huvud. Min första reaktion var att kontrollera hela min kropp, jag letade efter ett sår. Under tiden hörde jag Rose och Anette skrika åt mig "ner med huvudet Winston". Jag föll till golvet i bussen, på toppen av glasskärvor. Busschauffören märkte uppståndelse instinktivt, han tryckte ner sin fot hårdare på pedalen och körde snabbare.

Jag stannade på golvet i några minuter och sedan flyttade mig över till vänster sida av bussen där Rose och Anette satt. Jag blev förvånad över hur relativt lugn lokalbefolkningen på bussen verkade vara. De var så oberörda eller så kanske de lät de tre hysteriska utlänningar ta paniken.

Det var inte förrän på kvällen när vi satt på middag i den magnifika Masai Mara att det slog mig. Vår chaufför & guide berättade att det var definitivt ett försök till kapning av bussen. Vilket inte är så ovanligt på motorvägen mellan Mombasa och Nairobi. Jag minns känslan. Jag kände mig stel och var inte helt övertygad tidigare på dagen att jag hade befunnit mig bara några centimeter från ett skott. Jag kunde ha dött. Jag tittade ut över det fantastiska landskapet i Mara, den flammande röda solen på väg att försvinna vid horisonten och drog en suck av lättnad.

Fredagen den 19.e mars

Det var en stressig och intensiv dag. Vi skulle till Nairobi men hade fortfarande inte hunnit kolla hur vi skulle ta oss dit. Efter några telefonsamtal, magsår och letande fick vi besked att vi kunde ta nattåget. Det skulle ta oss 12 timmar. När vi väl var på plats för att boka tågbiljetter fick vi reda på att det inte gick några tåg från Mombasa till Nairobi på fredagar. Vi fick snabbt ändra våra planer och boka nattbussen. Bussen gick klockan 22.30. Vi hann med en del filmande under dagen samt olika möten.

Med tanke på att vi hade betalat lite mer för resan trodde vi att nattbussen var för turister och därmed inte så mycket folk på bussen. Nu var klockan 22.00 och vi befann oss på plats. Sakta men säkert började bussen fyllas. Vi märkte snart att den var helt fullbokad med lokalbefolkning.
Förvirrade gick folk fram och tillbaka i bussen för att hitta sina platser. Det var kaos. Jag satt längst bak i bussen vid fönstret. Anette satt bredvid mig och Winston framför mig också vid fönstret. Vi bara satt där och iakttog allt. Det var väldigt förvirrande. Anette försökte under tiden hjälpa en Kenyansk kvinna att hitta sin plats. Ovanför sätena fanns en liten metallbricka som visade sätets nummer. Kvinnan hade nummer 43 som visade sig vara vid fönstret. Anette hjälpte henne att hitta rätt. Nästa sekund kom en indisk man som övertygande menade att det var hans plats trots att han hade nummer 45. Det blev diskussion. Busschauffören kom fram till Anette och sa med hård ton "Madame, I know my bus!" (Frun, jag känner min buss). Anette försökte övertyga busschauffören och den indiska mannen att det var kvinnans plats men trots bevis lät chauffören inte övertygas och kvinnan var tvungen att flytta på sig. Sorgligt nog fick Anette kvinnan bredvid sig under hela 8 timmars bussfärd. Hon var pratglad och intresserad av att veta mer om Anette. Vi hade bara sovit 4 timmar kvällen innan. Så ni kan förstå hur trött Anette var.
Hur som helst, vi lyckades slumra till. Det var då det hände! Klockan 03.50 på morgonen. Jag satt bakom Winston i ett mycket litet utrymme då han hade fällt ner sin stol mot mina knän. Med huvudet lutat mot fönstret försökte jag sova. Winston hade också lutat sitt huvud mot fönstret. Bredvid mig satt Anette. PANG! Smällen var fruktansvärd. Vi hoppade till av rädsla.

Jag märker att inlägget blev för långt så jag fortsätter historien om skottlossningen imorgon.

Onsdagen den 17:e mars

Då var det dags att fira. Det kändes kul att bara slappna av en kväll. Det var fredagen den 5:e mars och Winstons födelsedag. Vi bestämde oss för att jobba halvdag. Jag tog mig till mitt swahilihus för att städa och göra lite mat. Jag skämdes för att göra mig i ordning där. Därför bestämde jag mig för att byta om på Anettes och Winstons hotell.

Vi åt en god middag på en av turistorterna. Gud, vilken skillnad det är att vara bland turister än lokalbefolkningen. Känns som om man befinner sig på två helt olika planeter.

Vi slutade kvällen på ett uteställe där vi träffade våra gamla kenyanska vänner, George, Zero, Mike och Paul. Natten var full av dans, drickande och mycket skratt. Att vara ute i Kenya är intressant. Allting är så intensivt; dansen, människorna, blickarna, rörelserna, iakttagelserna och replikerna. Som västerlänning är man populär. Kenyaner vet vad de vill och tar verkligen för sig. Man får höra intressanta raggningsrepliker. Även i dessa situationer utsätts man för nya kulturmöten. Vi hade iallafall kul och träffade mycket folk, vi behövde framförallt en kväll för att samla ihop krafterna.

Tisdagen den 16 mars

Trots att vi jobbar från fem på morgonen till tolv eller ett på natten får vi ibland tid att sitta och prata ut. Vid ett tillfälle skrev Anette ner sina känslor och tankar, som jag tänkte publicera i dagens blogg:

"Det är som om det finns en osynlig linje mellan oss. Vi på ena sidan och de på den andra sidan. Jag (Anette) blundar. Jag står där med mat i magen och rena kläder. Det känns så orättvist. Det finns små barn runtomkring mig med söndriga smutsiga kläder i Roses område. Det är sopor runt omkring, hus byggda av plåt och lera. De ser väldigt hjälplösa ut. Jag känner mig dum. Mina förutsättningar i livet är som tagna ur en annan galax trots att vi lever på samma planet.

När det är några dagar kvar till lön har jag inte råd att gå ut och äta eller festa. Jag har heller inte råd att köpa den jackan eller den prylen som jag vill ha. Ändå kan jag lägga mig torr, ren och mätt. Den 25:e kommer pengar in på kontot. Jag kan återigen fylla mitt kylskåp, inhandla det jag behöver och betalar räkningarna. Innan förstod jag inte att det är det som är skillnaden, hur konstigt det än låter.

Jag har trots allt ett hem som är rent, helt, varmt och tätt. Jag har ett skafferi, ett kylskåp och en frys fylld med mat. Jag har ett badrum med rinnande vatten. I Roses Swahilihus återanvänder man disk- och duschvattnet till toaletten. Vatten är dyrt här. En sådan sak som vatten tänker jag aldrig på hemma. Jag lever på 55 kvm med min sambo och två katter. Jag ser hur Rose lever. Hur hennes grannar, ibland hela familjer på 7 personer bor i ett rum på 15 kvm. När människor sa till mig "Du tillhör bland de rika i världen", hur kunde jag inte se det? Att uppleva fattigdom på nära håll har varit ovanligt för mig. Jag har bara sett det på tv. Men nu ser jag, upplever det och framför allt känner det.

Jag vet att pengar, prylar och kläder inte är allt här i livet. Jag vet att kärlek och vänskap är större än allt annat. Men för mig är egentligen inte pengar, prylar och kläder ett problem. Det är det som gör mig till en av det rikaste i världen. De problem jag har är istället lyx problem.
Det känns som den här regeringen inte kan ta människorna under sina vingar och skyddar dem. Jag öppnar ögonen. Ser mig stående med ett skyddsnät runt omkring mig. Människorna jag ser i Roses område är bortom skyddsnätet, långt ifrån mig."