Fredagen den 19.e mars


Det var en stressig och intensiv dag. Vi skulle till Nairobi men hade fortfarande inte hunnit kolla hur vi skulle ta oss dit. Efter några telefonsamtal, magsår och letande fick vi besked att vi kunde ta nattåget. Det skulle ta oss 12 timmar. När vi väl var på plats för att boka tågbiljetter fick vi reda på att det inte gick några tåg från Mombasa till Nairobi på fredagar. Vi fick snabbt ändra våra planer och boka nattbussen. Bussen gick klockan 22.30. Vi hann med en del filmande under dagen samt olika möten.



Med tanke på att vi hade betalat lite mer för resan trodde vi att nattbussen var för turister och därmed inte så mycket folk på bussen. Nu var klockan 22.00 och vi befann oss på plats. Sakta men säkert började bussen fyllas. Vi märkte snart att den var helt fullbokad med lokalbefolkning.
Förvirrade gick folk fram och tillbaka i bussen för att hitta sina platser. Det var kaos. Jag satt längst bak i bussen vid fönstret. Anette satt bredvid mig och Winston framför mig också vid fönstret. Vi bara satt där och iakttog allt. Det var väldigt förvirrande. Anette försökte under tiden hjälpa en Kenyansk kvinna att hitta sin plats. Ovanför sätena fanns en liten metallbricka som visade sätets nummer. Kvinnan hade nummer 43 som visade sig vara vid fönstret. Anette hjälpte henne att hitta rätt. Nästa sekund kom en indisk man som övertygande menade att det var hans plats trots att han hade nummer 45. Det blev diskussion. Busschauffören kom fram till Anette och sa med hård ton "Madame, I know my bus!" (Frun, jag känner min buss). Anette försökte övertyga busschauffören och den indiska mannen att det var kvinnans plats men trots bevis lät chauffören inte övertygas och kvinnan var tvungen att flytta på sig. Sorgligt nog fick Anette kvinnan bredvid sig under hela 8 timmars bussfärd. Hon var pratglad och intresserad av att veta mer om Anette. Vi hade bara sovit 4 timmar kvällen innan. Så ni kan förstå hur trött Anette var.
Hur som helst, vi lyckades slumra till. Det var då det hände! Klockan 03.50 på morgonen. Jag satt bakom Winston i ett mycket litet utrymme då han hade fällt ner sin stol mot mina knän. Med huvudet lutat mot fönstret försökte jag sova. Winston hade också lutat sitt huvud mot fönstret. Bredvid mig satt Anette. PANG! Smällen var fruktansvärd. Vi hoppade till av rädsla.


Jag märker att inlägget blev för långt så jag fortsätter historien om skottlossningen imorgon.


Onsdagen den 17:e mars


Då var det dags att fira. Det kändes kul att bara slappna av en kväll. Det var fredagen den 5:e mars och Winstons födelsedag. Vi bestämde oss för att jobba halvdag. Jag tog mig till mitt swahilihus för att städa och göra lite mat. Jag skämdes för att göra mig i ordning där. Därför bestämde jag mig för att byta om på Anettes och Winstons hotell.



Vi åt en god middag på en av turistorterna. Gud, vilken skillnad det är att vara bland turister än lokalbefolkningen. Känns som om man befinner sig på två helt olika planeter.

Vi slutade kvällen på ett uteställe där vi träffade våra gamla kenyanska vänner, George, Zero, Mike och Paul. Natten var full av dans, drickande och mycket skratt. Att vara ute i Kenya är intressant. Allting är så intensivt; dansen, människorna, blickarna, rörelserna, iakttagelserna och replikerna. Som västerlänning är man populär. Kenyaner vet vad de vill och tar verkligen för sig. Man får höra intressanta raggningsrepliker. Även i dessa situationer utsätts man för nya kulturmöten. Vi hade iallafall kul och träffade mycket folk, vi behövde framförallt en kväll för att samla ihop krafterna.


 

 

 

Tisdagen den 16 mars


Trots att vi jobbar från fem på morgonen till tolv eller ett på natten får vi ibland tid att sitta och prata ut. Vid ett tillfälle skrev Anette ner sina känslor och tankar, som jag tänkte publicera i dagens blogg:



"Det är som om det finns en osynlig linje mellan oss. Vi på ena sidan och de på den andra sidan. Jag (Anette) blundar. Jag står där med mat i magen och rena kläder. Det känns så orättvist. Det finns små barn runtomkring mig med söndriga smutsiga kläder i Roses område. Det är sopor runt omkring, hus byggda av plåt och lera. De ser väldigt hjälplösa ut. Jag känner mig dum. Mina förutsättningar i livet är som tagna ur en annan galax trots att vi lever på samma planet.



När det är några dagar kvar till lön har jag inte råd att gå ut och äta eller festa. Jag har heller inte råd att köpa den jackan eller den prylen som jag vill ha. Ändå kan jag lägga mig torr, ren och mätt. Den 25:e kommer pengar in på kontot. Jag kan återigen fylla mitt kylskåp, inhandla det jag behöver och betalar räkningarna. Innan förstod jag inte att det är det som är skillnaden, hur konstigt det än låter.


Jag har trots allt ett hem som är rent, helt, varmt och tätt. Jag har ett skafferi, ett kylskåp och en frys fylld med mat. Jag har ett badrum med rinnande vatten. I Roses Swahilihus återanvänder man disk- och duschvattnet till toaletten. Vatten är dyrt här. En sådan sak som vatten tänker jag aldrig på hemma. Jag lever på 55 kvm med min sambo och två katter. Jag ser hur Rose lever. Hur hennes grannar, ibland hela familjer på 7 personer bor i ett rum på 15 kvm. När människor sa till mig "Du tillhör bland de rika i världen", hur kunde jag inte se det? Att uppleva fattigdom på nära håll har varit ovanligt för mig. Jag har bara sett det på tv. Men nu ser jag, upplever det och framför allt känner det.



Jag vet att pengar, prylar och kläder inte är allt här i livet. Jag vet att kärlek och vänskap är större än allt annat. Men för mig är egentligen inte pengar, prylar och kläder ett problem. Det är det som gör mig till en av det rikaste i världen. De problem jag har är istället lyx problem.
Det känns som den här regeringen inte kan ta människorna under sina vingar och skyddar dem. Jag öppnar ögonen. Ser mig stående med ett skyddsnät runt omkring mig. Människorna jag ser i Roses område är bortom skyddsnätet, långt ifrån mig."


Måndagen den 15 mars


Klockan sex på morgonen stod Joshua och knackade på min dörr. Joshua är en av karaktärerna i filmen och även min granne. Sen jag flyttade till Mombasa har vi blivit stor del av varandras liv. Han hjälper mig igenom dagliga rutiner i vardagen. Vi spenderar mycket tid ihop och han har blivit en god vän, rådgivare och en person som jag ser upp till. Trots allt går vi varandra på nerverna. Det är stora kulturskillnader. Han tycker om att bestämma, vilket jag har lite svårt att ta. Han är tuff. Han pushar mig till max varje dag. Att uppföra mig som en kenyansk kvinna är ett måste.



Fast trots hans hårda skola mot mig tycker Joshua att jag har svår att säga "ja" till saker och ting i vardagen. Senast igår sa han till mig " innan jag hinner avsluta mina meningar säger du alltid Nej. Jag måste jämnt övertyga dig". Men trots våra olikheter eller likheter så trivs vi i varandras sällskap och skrattar väldigt mycket ihop. Han är otroligt snäll, har ett stort hjärta och en stor del i projektet.



För att göra en dokumentär film krävs att tro på idén. En stor del är att ha rätt människor kring sig. Personer som tror på idén, är fokuserade, ger 100 procent och skapar ett Vi. Jag är glad att säga att jag har personer omkring mig som ger allt och ännu mer för att vi ska lyckas med filmen. Det är min andra resa till Kenya för dokumentären. Förra gången fanns inte fokus, engagemang, vilja och/eller kamp. Men man måste också misslyckas för att lära sig att lyckas. Idag ser jag på Anette och Winston som pushar sig själva hela tiden. Trots sena kvällar, tidiga morgnar, magsjuka, trötthet, svett, smuts och irritation ger de 150 procent. Tack vare deras drivkraft och vilja har alla som är involverade i filmen blivit inspirerade att ge mer.


 

 

Söndagen den 14:e feb



Tiden går och varje dag händer det nya saker. Det är därför det känns som om vi har varit i Kenya i flera månader. Vi utsätts dagligen för nya utmaningar och prövningar. Det är söndag idag. Söndagar är "Churchday". Mina grannar klädde upp sig, barn sprang runt med "fina" kläder över hela området. Klockan tio satt vi på plats med Joshua och Julius i kyrkan. Efter några sånger, dans och låtar började prästen att predika. Det lät som han sa väldigt bra grejer då han så entusiastiskt skrek i mikrofonen som han höll på sina läppar. Stället var inte så stort. Mina öron försökte skilja mellan brus och ord. Jag är en väldigt rastlös person av mig. Jag blir väldigt lätt uttråkad och i sådana situationer krävs det sjukt mycket för att jag ska kontrollera mig. I detta fall var hela predikan på Swahili. Jag fick verkligen kontrollera mig själv för att låta bli att börja gråta av rastlöshet. Winston filmade så mycket han kunde men kunde heller inte fly ifrån och lyssna på predikan. Efter 2 timmar tittade Winston på mig och sa " this is never ending church". Då var klockan ett. Jag vänder mig till Joshua med gråten i halsen och frågar lite försynt när detta skulle sluta. "Klocka fyra" svarar han. Jag för informationen vidare till Winston som knappt kunde tro sina öron. Vi kunde inte göra mycket mer än att sitta och lyssna. Tre timmar senare, reser jag mig och går därifrån, rätt stolt över att jag inte visade min frustation. Vi klarade det!




Gårdagens intervju tog mycket på våra krafter då vi höll på att lista ut en intressant historia kring en av våra karaktärer i filmen. Trots att det kanske inte är så bra att bli för involverad i karaktärernas liv när man jobbar med dokumentärfilm, så kan man ibland inte låta bli. Detta är en utmaning som vi ständigt måste handskas med.