Set in motion

Fredagen den 12:e mars

Precis som alla andra dagar knackade Joshua på min dörr klockan fem på morgonen. Jag vaknade med en enorm huvudvärk. Min plikt var att gå upp, träna, diska, sopa, städa, ordna frukost, duscha och göra mig i ordning för jobbet på handicraft. Winston stod på plats med kameran i handen för att börja filma. Min dag hade börjat. En annan utmaning som jag inte ser fram emot är om morgnar och kvällar; att borsta tänderna på platsen som är ämnad till det. Stanken är obegriplig; lukten från toaletten, duschen och soporna tar över och gör mig illamående.

Jag känner mig utmattad. Min kropp tar mycket stryk men jag känner mig samtidigt driven. Vissa dagar är dock sämre. Idag har jag bara varit irriterad och trött. Jag skäms att erkänna det för att jag vill klarar av alla situationer, vara stark och positiv hur jobbigt det än kan vara. Men idag är jag trött. Jag är trött på att som en "papegoja" förklara mig för hundra människorna som jag träffar dagligen. Trött på människor på gatan som pekar ut mig och skriker "mzungu" (vitperson). Jag lider av att se så mycket fattigdom och lidelse. En ständig plåga, sorg och överlevnad. Jag är ledsen för känslan av hopplöshet. Jag har nu känslomässigt blivit för involverat. Jag har svårt att distansera mig. Idag har jag haft en ständig klump i halsen. Jag har ett krig inom mig, men jag måste stå ut. Skuldkänslor om att jag snart kommer lämna detta till ett bättre liv, en renare värld, tar kål på mig. Men samtidigt saknar jag min familj, min mammas persiska mat. Jag beundrar dessa människor som dagligen står ut med att leva i smuts, stank, kokande värme, kaoset i trafiken, fattigdomen, skriket, den instängda kulturen och korruptionen. De har verkligen inget val.

Jag kommer att komma hem till mitt swahilihus ikväll. Mina grannar kommer att sitta ute på gården. Jag kommer att göra dem sällskap. Deras omtanke, kärlek och nyfikenhet ger mig styrka. Att se världen ur deras ögon är jobbigt men deras gemenskap, sättet att ta hand om varandra och kärlek gör lidelsen mildare. Det är en närhet som jag beundrar och kommer att sakna.

Tisdagen den 9:e mars

Nu har jag bott i slummen mer än en vecka. Känslan av ensamhet och otrygghet är helt borta. Jag försöker förstå deras kultur, tankesätt och liv. Jag trivs, trots att jag i deras ögon kan vara väldigt klumpig och annorlunda; men deras gästvänlighet och glädje ger mig så mycket. Tänkte på det igår kväll, jag känner mig hemma här. Varje kväll kommer jag hem och alla frågar hur min dag har varit. De frågar för att de bryr sig. Vi diskuterar dagens olika händelser, sedan leder våra diskussioner till olika ämne mellan himmel och jord.

Jag vaknade kvart över fem i morse, klev ut ur mitt rum. Framför mig stod det fyra män som bråkade med min granne och jag visste att någonting inte var rätt. Min granne hade tårar i ögonen och hans fru grät konstant. Jag gick in till Joshua för att fråga vad som pågick. Det visade sig att han inte hade betalt hyra på tre månader.

De fyra männen försökte slänga ut dem från deras rum. Min granne är en man på 35 år. Han gifte sig nyligen och de som inte har pengar i Kenya har inte ens något bröllopsfirande; så olikt oss i Västvärlden. Hans far och mor gick bort för två år sedan och därför försörjer han sina små syskon och mor föräldrar som bor kvar i hans by. Som om hans liv inte var tillräckligt hårt redan så blev han av med sitt jobb för tre månader sen. Nu letar han dagligen efter ett nytt jobb men utan någon utbildning är chansen för detta väldigt minimalt. Hans fru försöker tvätta andras kläder för att få ihop till hyran, mat och försörja resten av släkten. Deras situation är väldigt tufft. Hur som helst löste vi problemet. Detta, tyvärr bara tillfälligt.

Som jag har skrivit tidigare får vi uppleva nya utmaningar och upplevelser varje dag. En av de största utmaningar här är att duscha. Varje morgon står vi i kö för att få rengöra våra kroppar. Här i Chaani finns det ingen vattenledning. Här måste man köpa dunkar med vatten. Jag fyller en hink med vatten, tar med mig den till duschrummet, tar en liten kopp, fyller den med vatten och öser den över mig. När jag är klar, torkar jag mig med en sarong och klär på mig i duschen.

På morgonen har man rutiner som ska följas. Jag vaknar oftast klockan fem, efter att ha följt mina morgonrutiner äter jag frukost med Joshua, Winston och Anette. Stressen och pressen är enormt nu. Det är ständigt jobb. Jag har börjat jobba på hantverkarstället också. Jobbet är väldigt fysiskt ansträngande. Såga, såga, såga och såga mer. Sedan slipa, slipa och slipa mer. Hantverkeri, respekt för yrket. Dammen, värmen och smutsen gör mig utmattad. Under tiden är det en massa intervjuer och allt annat som ska göras. Fast utmaningen ger mig energi.

Lördagen den 27:e feb

Idag är dagen med stort D för mig. Det är min första natt i mitt Swahilihus. Ni kanske undrar vad "Swahilihouse" är? I slummen i Mombasa är husen byggda av cement, betong och en del även i lera! Mycket enkla byggnader som för det mesta saknar färg på utsidan av husen. Byggnaderna är oftast en våning och det ligger tätt intill varandra.

För att komma in i ett hus går man in genom en port. På grund av säkerhetsskäl för nätterna har porten oftast två eller tre dörrar. Väl inne är det som en avlång rak korridor med två- tre dörrar på varje sin sida. Ett rum är ca 5,5 kvm. Rummen är försedda med ett fönster och en trädörr. Här bor ibland hela familjer. Korridoren öppnar sedan upp sig som en "innegård" med öppet tak. Alla människor som bor i dessa "swahilihouses" vilka består av ca 20- 30 personer, delar på ett duschutrymme och en toalett. Färgen på insidan ska föreställa turkos men syns inte då den är avskalad och smutsig.

Nu sitter jag i mitt rum och väntar på att maten - Ris och ägg- ska bli klar. Winston säger att jag verkar lugnare än vad han trodde. Men snart faller mörkret över staden. Jag känner hur en otrygg känsla gror inom mig. Jag vill inte vara själv, men vet att Winston och Anette snart kommer åka tillbaks till hotellet. Jag försöker inte tänka på de kommande minuterna eller timmarna. Jag vet att det kommer att ta tid innan jag hittar trygghet, vana och vänner här. Under tiden får jag koncentrera mig på nuet.

Fredagen den 26:e feb

Igår morse vaknade jag och mådde illa. Jag försökte göra mig i ordning för att flytta in i mitt Swahilihus. Men jag mådde så illa att jag var tvungen att gå tillbaks till sängen. Vi misstänkte en matförgiftning och jag var tvungen att stanna kvar i sängen. Winston och Anette tar sig till Julius för att filma honom. Efter timmar av smärta och illamående tar jag beslutet att åka till sjukhuset. Efter en liten tveksam diagnos trodde doktorn att jag hade en infektion och gav mig antibiotika. När jag väl kom till hotellrummet fick jag hög feber.

Idag har det varit en av de varmaste dagarna i Mombasa, 35 grader i skuggan. Tyvärr har vi fått jobba mycket i solen. Jag mår lite bättre, tror dock att jag fortfarande har feber. Men jag är väldigt glad över att jag har fixat lite nödvändiga saker till mitt swahilihus. Jag har köpt säng, lite köksgrejer och allt annat som jag behöver för att bo där. Jag kommer att flytta in imorgon.

Mitt Swahilirum är 10 kvm och fullt av spindlar, både på tak och väggar. Julius säger att det är nödvändigt att ha spindlar i sitt rum för att hålla malaria flugorna borta. Det är väldigt smutsigt. Det kommer att vara en utmaning att flytta in. Jag får ibland lite blandade känslor. Ni måste bara se filmen för att förstå hur jag ska bo.

Fredag idag, många i Sverige njuter av sin sista arbetsdag i veckan och/ eller andra planerar eller har planerat sin helg. Här i Kenya jobbar hantverkare 7 dagar i veckan. De har inga helgdagar vilket gör att vi också måste jobba i takt med dem. Imorgon möter jag mitt nya liv i Kenya.

Onsdagen den 24:e feb

På den sydöstra kusten ligger Kenyas näst största stad Mombasa. Mombasa är en hamnstad. Staden är ett turistmål och populär för sina vita sandstränder och kristallklart hav. Varje år kommer hundratusentals soldyrkare hit.

Mombasa är en tropisk paradisstad, majoritet av befolkningen är muslimska Mijikenda folket. Som en attraktiv handel destination har det även lockat hit människor från olika stammar över hela Kenya.

Akamba folket är en av de stammar som har flyttat hit för att arbeta som hantverkare. Många av Akamba männen har lämnat sina familjer i byarna för att skapa ett bättre liv för dem där hemma.

När vi kom till Mombasa reagerade jag på temperaturförändringen. I Wamunyu var klimatet mycket svalare. Värmen slog mot mig när jag klev ut ur bilen. Trots att det var på kvällen var temperaturen fortfarande hög, ca 30 grader; det skrämde mig att tänka hur varmt det skulle kunna vara mitt på dagen. Även lokalbefolkningen klagar på värmen.

Vårt hotell ligger bland den livliga staden Mombasa. När jag satt i bilen längtade jag efter en luftkonditionering. Men när jag klev in i vårt hotellrum hittade jag bara en takfläkt. Detta ska nu vara mitt hem i några veckor framöver. Vi kommer att bo här på grund av det korta avståndet till slumområdet Chaani där Rose ska bo.

 Lyssna