Eventets datum har passerat.
Med sina skjutmålningar (Tirs) slog fransyskan Niki de Saint Phalle 1960-talets konstvärld med häpnad, och med den spektakulära utställningen HON skrev hon för alltid in sig i den internationella konsthistorien. Tack vare donationer från konstnären själv och av den tidigare museichefen Pontus Hultén är Niki de Saint Phalle idag starkt representerad i Moderna Museets samling. I utställningen Flickan, monstret och gudinnan visas majoriteten av dessa verk, en del för första gången, tillsammans med arkivmaterial, nyproducerade dokumentärfilmer och kompletterande inlån. Utställningen speglar både svärtan och livskraften i Niki de Saint Phalles fängslande konstnärskap.
I en tid då få kvinnor tilläts göra professionell karriär, lämnade Niki de Saint Phalle 1959 sin man och sina två barn för att helhjärtat ägna sig åt sin konst. Året därpå gjorde hon sina första skjutmålningar där inkapslade färgsäckar, dolda bakom ett lager av gips, exploderade ut sin färg över konstverket och fick det att blöda. Skjutmålningarna blev vida omskrivna och Niki de Saint Phalle utvecklade dem till storskaliga reliefer och altartavlor över kyrkans skenhelighet och patriarkatets förtärande maktfullkomlighet. Inför själva skjutandet iklädde hon sig en speciell vit byxdress och med en revolver riktad mot konstverket framträdde hon som en hjältinna ur barndomens saga, eller kanske snarare ur dåtidens äventyrsgenre, med karaktärer som Emma Peel och Modesty Blaise.
- Under hela sitt konstnärsliv återvände Niki de Saint Phalle till de personliga sår och trauman som en gång gjorde att hon valde konstnärsyrket. I filmen Daddy, liksom i konstnärsboken The Devouring Mothers, möter vi henne bland annat som liten flicka, då hon försöker förhålla sig till en far som inte förmår att tygla sin sexualitet. Med fantasins och mytologins hjälp lyckades Niki de Saint Phalle tämja sina egna inre monster samtidigt som hon förde samman det intimt privata med globala könsmaktstrukturer, säger curator Joa Ljungberg.
Niki de Saint Phalle lyckades under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet att etablera sig internationellt. Som första och enda kvinna inkluderades hon i konstnärsgruppen Nouveau Réalisme, tillsammans med bland andra Arman, Christo, Yves Klein, Jean Tinguely och Jacques de la Villeglé. År 1961 hade hon sin första soloutställning i Paris, lärde känna konstnärsparet Jasper Johns och Robert Rauschenberg, och medverkade i den inflytelserika grupputställningen The Art of Assemblage på Museum of Modern Art i New York.
Med utställningen HON - en katedral, år 1966, skrev Niki de Saint Phalle och Moderna Museet gemensamt historia. Liggandes på rygg med särade ben fyllde en gigantisk så kallad "Nana" museets hela utställningssal. Nyfikna museibesökare trädde in genom Nanans sköte för att vandra runt inuti hennes kropp där konstnärskollegorna, Jean Tinguely och Per-Olov Ultvedt, konstruerat ett rasslande och gnisslande innandöme med bl a en mjölkbar, ett planetarium, en damm med guldfiskar och en biograf som visade Greta Garbos första film, Luffar-Petter, från 1922. HON beskrevs både som popbrud och gudinna och utställningen alstrade rubriker som "HON - en skötesynd på Moderna?", "Suggestiv urmoder" och "Well, what IS a woman's place?".
Moderna Museet 12 maj - 9 september 2012 (observera att muséet har stängt på måndagar).