Januari 2011

Min 10-åring fick en kväll för sig att han skulle laga mat till mig. Så han for iväg in i affären (med en "kom ihåg"-lapp!!!) med 200 egna kronor på fickan och kom ut med ett hemlighetsfullt leende och pengar över. Vi körde hem och jag gick i tysthet igenom vad vi hade i frysen om det skulle bli en katastrof.

Han körde ut mig i stora rummet, gav mig en Loka och sa åt mig att ta det lugnt. Det var nästan surrealistiskt. Han började hacka, fräsa, ställa in i ugnen och ha sig. Han kom ut och frågade hur varm ugnen skulle vara. Jag visade honom var det stod på förpackningen. Han försvann in i köket igen. Han pillade runt och hade sig och kom till slut ut med en tallrik till mig.

Jag provade lite och fick mig en rejäl överraskning. Först, det var snygg upplagt! Potatisen runt omkring och lövbiffarna vikta runt grönsaksröran. En liten extra klick grönsaker ovanpå det där. Det var även otroligt gott. Inte så där "oj-vad-bra-försök-jag-ljuger-lite-för-grabben-gott" utan riktigt jävla gott!

Hans recept är alltså så här:

Biffar med grönsaksröra och snurrig potatis

Kött: Lövbiffar (4 st), salt, vitpeppar

Grönsaksröra: 2 gula lökar, 1 riven solovitlök, hackad grön chilli, champinjoner, hackade morötter, en skvätt japansk soja, en klick smör, salt och vitpeppar.

Potatis: Potatisspiraler med någon skum krydda på (svart förpackning i en frysdisk nära dig, inte fan vet jag).

10 år gammal.... alltså... precis när man tror man har koll på sin unge så går han och totalt överraskar en. Detta är dessutom inte mat som jag själv brukar laga. Jag frågade honom var han fått idén ifrån och han nämnde restaurangmiddagen för två år sedan vid flickvännens 30-års firande. Jag är ruskigt imponerad! Och stolt.

Jag har problem med fotografer. Det är fan vad de tar tid från mig vid varje upphandling.

Fotografer är nämligen ett speciellt släkte. Först ska de ha betalt för att vara på plats, vilket är självklart, men sedan börjar de bli jobbiga på allvar. De ska ta alla bilderna på sitt sätt, tror de ska bestämma en massa... sedan skickar de ut lågupplösta bilder för oss att kolla på (är det för att vi inte ska sno bilderna?! Vad vet jag? Jag menar... godkänna en bild på ett lågupplöst underlag?! Skärp er!)... sedan ska de ha extra betalt för de bilder vi väljer... olika mycket betalt dessutom beroende på HUR och till VAD vi ska använda dem. Vissa envisas till med att lägga sig i efterarbetet med bilderna (givetvis till löpande timpeng):

"JAG måste redigera bilderna för jag är så bajsnödigt konstnärlig att jag har en idé som jag måste blablablablabla...."

Så nu håller jag på att lära dessa artistiska mongon hur de ska jobba om de ska få några uppdrag från oss. Hos oss får man betalt för den tid man lägger ned under tiden bilderna tas. Sedan ger man oss alla bilderna på en hårddisk och tackar för sig. Vi fixar resten. Bilderna ska vara våra att göra vad vi vill med utan att söka medgivande hos fotografen och betala mer varenda jävla gång det blir aktuellt (vilket är ofta!!!). Så måste det vara... annars skulle det vara som om du anlitar en hantverkare för att tillverka en trappa till ditt hus och sedan ska han ha betalt beroende på vem och hur många som använder den. Heldumt. Ett jobb utfört är ett jobb utfört. Punkt.

Hittade en fotograf vars portfolio verkade duga (vi fixar till bilderna från RAW-format själva så det viktiga är att ljus och sånt sitter)... han ville ha 30.000 för två heldagar för att släppa bilderna (med alla rättigheter) till oss.

När jag slutat skratta åt hans förslag så kom vi överens om 10.000 kronor istället.

Så ja.

Duuuktig fotograf.

Eller ägd. Det beror lite på hur man ser på det.

Idag har det varit besök en gammal arbetsbekant till en snubbe på jobb och det visade sig att jag kände hans fru sedan grundskolan. Hon hade en bebis med sig och gick omkring med henne i en bärsele... tills det var dags för mat. Då plockade hon fram bebisen och styrde ut i köket. Jag lägger märke till att just den här bebisen ser helt mosig ut i ansiktet. Vissa bebisar är så och det rättar till sig senare... förhoppningsvis. Mamman stannar till vid mig, sträcker fram mosbebisen och frågar:

"Vill du hålla henne?"

"Nej."

"Säker?"

"Väldigt."

"Det är såååååå mysigt med små bebisar. Här..." säger hon och lyfter ännu mer fram den mosiga bebisen till mig.

"Jag vill inte sa jag."

"Men jag ska bara värma maten i micron."

"Ställ den på bordet."

"Maten?" frågar mamman.

"Bebisen." säger jag och smiter iväg.

Man behöver bara en hand för att ställa in en färdigblandad flaska i micron enligt mig. På det sättet slipper ofrivilliga att hålla i bebisar.

Det är något med nyblivna föräldrar och deras barn. Alla måste bara tycka att deras små kottar är så bedårande och alla i hela världen väntas vilja bära omkring på bebisarna en stund. Speciellt tjejer ska av någon anledning alltid vara redo att ta emot en utsträckt bebis utan en sekunds tvivel. Skulle det vara så häftigt att hålla i en bebis så hade Facebook varit översvämmat med kommentarer i stil med: "Jag har burit en bebis!!!! EN RIKTIG!" följt av hundratals som tryckt på "gilla"-knappen.

Så är det inte. Så snälla... rikta den där bebisen åt ett annat håll.

En del av mig undrar faktiskt varför de flesta nyblivna föräldrar är så glada över att lämna över sin bebis stup i kvarten. Det är nästan så man är rädd att OM man tar emot bebisen så kommer föräldrarna att springa därifrån.

"Jaaaaaaaa! Han tog emot bebisen!!! Friiiiiheeeeet!!!"

Missförstå mig rätt. Jag gillar barn. Men när det kommer till bebisar så gillar jag bara dem som jag har gjort själv.

Läste precis i SvD en artikel med rubriken "Planet liknande Jorden upptäckt". Läser man vidare kan man läsa att den är större än vår planet, ligger så pass nära sin stjärna att allt liv är omöjligt, omloppstiden är ett dygn (1 år för Jorden) och att den är gjord av sten.

Så likheten med jorden består i att den är rund och är gjord av sten? Typ... wow! Det är nästan så man skulle kunna åka vilse med sitt rymdskepp!

"Ah, skönt att vara tillbaks på Jorden!" säger astronauten när han landat och tydligen inte lagt märke till avsaknaden av atmosfär... vatten... eller liv för den delen.

"Detta är inte Jorden." säger andrepiloten skeptiskt och tittar på kartan.

"Vad fan säger du?! Klart det är Jorden! Den är ju rund och har sten."

"Aaaaah... du har rätt. Det måste vara Jorden. Det är ju jättelikt!"

Båda tar av sig hjälmarna och avlider.

DN - AB -

Under min ledighet har jag tydligen missat en del sköna grejjor. Skönast av alla är Stefan Hannas bloggposter om tjockisskatt. Han hade påpekat att tjocka människor borde betala högre skatt och detta gjorde tjockmaffian arg. Så får man inte säga om tjockisar för det är aldrig deras eget fel att de blir feta. Det är tydligen några onda troll som tvångsmatar vissa människor så att de blir feta... samma troll håller under dagtid fast dessa stackare så att de inte ens kan motionera. Det är - som alltid när det kommer till tjockisar - inte deras fel. Min favorit var en fetknopp på tv som var så deprimerad över sin övervikt att han dövade sin ångest genom att... håll i er nu.... äta mer! Mycket intelligent man det där.

Nu har Stefan Hanna blivit hotad för sina blogginlägg. Fniss. Vad ska hända? Ska ni inbilla mig att någon överviktig ska orka ta tag i något? Att någon fetknopp faktiskt skulle göra något alls? Stefan behöver bara ha en påse chips med sig... så när och om han skulle hamna i ett fetmabakhåll så är det bara att öppna paketet, kasta upp innehållet i luften och sedan kan han i lugn och ro sätta sig i säkerhet.

Faktum kvarstår... vissa människors oförmåga att hålla koll på sina egna kroppar kostar samhället pengar... och det är jag fan inte ok med. Speciellt inte när det finns människor som har riktiga sjukdomar som behöver de där pengarna mer än någon idiot som inte kan sluta stoppa käk i munnen.

Intressant är att mer eller mindre ALLA tjockisar kallar sitt tillstånd för "sjukdom". NEJ! En LITEN del kan skylla på något som faktiskt är giltigt. Resten VILL gärna kalla det "sjukdom"... för om man gör det... så behöver man inte ta eget ansvar för sin vikt. Då kan man nämligen skylla på sin "sjukdom" och lugnt äta vidare i väntan på "vaccinet".

En gång när jag var på en fest var det ett fetto som - helt plötsligt - tog tag i min handled och påpekade att jag var smal. Jag kontrade omedelbart med att peta ett finger i hennes mage och påpekade tillbaks att hon var tjock. En pinsam tystnad infann sig i lokalen medan hon blev högröd i ansiktet. Folk var på mig lite efter det där. Men jag resonerade som så här... om folk inte pallar att höra att de är tjocka så ska de ge fan i att kommentera de som inte är det. Diskussionen fortsatte efter jag sagt det där... men då hade jag helt förlorat intresset och var mycket upptagen med att blanda ihop en sensationellt god drink.

Förresten tycker jag att skolorna ska anmäla föräldrarna till överviktiga barn för barnmisshandel. Det är nämligen precis vad det är.

Apropå ingenting visar jag en bild på nya favvotröjan. Julklapp från min flickvän. Funderar på att tillverka en till med ordet "fat" före "people" som jag kan ha på sommarens uteserveringar.

Exp - SvD - DN -