Boy A

Dyster diskbänksrealism som både är gripande och mycket tänkvärd när en barnamördare ska återintegreras i samhället. Det öppna, och i viss mån, kontroversiella slutet kan man dock ha invändningar emot. Här följer hela recensionen av Boy A, som har premiär på SF' Biografer Fredagen den 27/3.

Likt sitt karaktäristiska väder är engelsmännen experter på att vara grå och dystra. Dock är de också mästare på att förmedla detta genom ett intelligent sätt till vita duken. Irländaren John Crowley följer i denna film i de direkta fotspåren efter deppmästare som Ken Loach och Mike Leigh. Hans tidigare mest kända film "Intermission", med bland annat Colin Farrell, var mer snabbsnackad rulle med Danny Boyels "Trainspotting" i bakgrunden. Men i "Boy A" väljer alltså Crowley den betydligt mer känslosamma och allvarliga stigen. Det är sällan man ser en film som kan förmedla en känsla av total hopplöshet, samtidigt som den även andas försoning och förlåtelse.

I huvudrollen ser vi återigen en mycket duktig ung engelsk skådespelare, Andrew Garfield, som säkert snart kommer att spela i samma division som James McAvoy eller Daniel Radcliffe. Han spelar här en ung man som släpps ut ur fängelse där han avsuttit ett straff för att tillsammans med en annan pojke dödat en jämnårig flicka strax innan tonåren. När han nu återigen ska ut i samhället får han en ny identitet, Jack, och tas om hand om av gode mannen Terry (gamle räven Peter Mullan i en ovanligt nedtonad roll). Jack börjar jobba på ett transportföretag och hittar snabbt nya vänner och till och med en flickvän, men hans förflutna plågar honom ständigt och hinner till slut i kapp honom vilket får förödande konsekvenser.

John Crowley målar i matta och bleka färgar och iscensätter statiska bildkompositioner med udda placeringar av personer eller objekt. Ibland får man nästan en känsla av att titta på levande tablåer, men det bidrar också till den obekväma stämningen som hela filmen genomsyras av. Att visa det som skedde fram tills det hemska brottet i flashbacks är inte direkt ett nytt grepp, men fungerar bra, inte minst i den obehagliga, men avvikande scenen där vi faktiskt får se vad som hände när Jack och hans kompis mördade flickan.

Crowley har också valt att förklara så lite som möjligt vad som kan ligga bakom hans karaktärers beteende, vilket jag på ett sätt kan applådera. Samtidigt blir glimtarna av Jacks problematiska uppväxt eller övergreppen som hans kompis berättar om, så korta att de nästan känns som klumpiga klichéer. Det som i stället fungerar allra bäst är de intensiva scenerna mellan Peter Mullan och Andrew Garfield. Framför allt öppningsscenen när de två sitter och pratar om Jacks namn är fantastiskt bra och lyckas ge en bild av sargade människor som ändå vill göra livet bättre än den lott de fått.

Det stora problemet med "Boy A" är dock dess slut. För likt Lukas Moodyssons "Lilja 4-ever", som också är en nattsvart spiral nedåt, ges inget hopp eller ingen utväg till fortsättning förutom döden. Vad det säger om filmen i sig låter jag vara osagt, men som filmtittare blir det mer än lovligt förvirrande. Visst är det bra med slut där det inte bara är kramar, pussar och de levde lyckliga i alla sina dagar, men här blir snarare känslan att filmmakarnas pengar tog slut än att det fanns en tanke med det hela. Även det som leder upp till att Jack till slut inte gömma sig för sin omgivning klingar inte helt trovärdigt.

Men trots allt så är ändå "Boy A" en gripande film som varmt rekommenderas. Om inte annat för att det är spännande att se en ung, blivande stjärna i görningen. Andrew Garfield är nämligen helt suverän i huvudrollen och när han till tonerna av Robyns engelska listetta "With Every Heartbeat" tafatt avvisar en inbjudan till dans på en klubb, är det skådespel på högsta nivå.

Kim Nilsson, MovieZine.se