I fredags var det internationella kvinnodagen, kanske skålade du, unnade dig en bulle eller så gjorde du ingenting speciellt - allt är okej. Jag hade i uppdrag att skriva en artikel dagen till ära, med syftet att hylla kvinnliga kockar i krogbranschen. Det är en mansdominerad bransch, och man insåg snabbt hur många fler manliga namn man kunde droppa än kvinnliga, men! Tiderna förändras, och dessa kvinnor är ett bevis på det.

Inför denna artikel intervjuade jag Anna Broms Bauer som bland annat driver GLÖD och Broms, Frida Ronge som bland annat är kreativ chef på Tak, tv-kocken och kokboksförfattaren Jessica Frej samt Marion och Linn bakom Garba.

Jag är inte så känslig kring det här ämnet, kanske borde jag vara det, kanske är det okej. Om någon hade sagt grattis till mig i fredags hade jag inte blivit arg och gett onda ögat, även om ”man inte ska göra det”. Den personen menade förmodligen väl. Något som däremot gör mig förbannad är män som ifrågasätter den här dagen, det är så svagt, och så fruktansvärt dåligt.

”Happ! Men mansdagen då?”

”Varför ska kvinnor få en egen dag?”

”Alla män är inte elaka”

Jag har varit ihop med en person där diskussionen kring feminismen var ständigt återkommande, kommenterar som ovan och andra IQ-befriade argument var ett faktum. Ibland argumenterade jag emot, ibland drog jag bara en djup suck. Det blir så uppenbart att den här typen av man blir kränkt, han känner sig förminskad, glömd - och det är så mycket fel med det tankesättet att jag inte ens orkar berätta. För ni vet ju. För de flesta är det alldeles sjävklart, för mängden av kvinnor och män jag känner och vet om är det en självklarhet att hylla kvinnan, med glädje. Ingen egoism. Allt annat är så tragiskt. Tyvärr har jag en eller två i min närhet än idag som beter sig så här, men de är verkligen minoritet, och det är mest synd om dem. Sitt där och sura då, medan vi andra lever på.

Läs artikeln här: Möt fem starka kvinnor i Stockholms krogbransch

;
Restaurangrecension | Bitza i Hornstull

Förra helgen tog jag armkrok på min vän och stegade cirka tusen steg hemifrån bort till Bitza vid Hornstulls strand. Äntligen! Ibland är det som att desto närmare hem, desto svårare är det att ta sig an. Vi stod utanför dörren (och var inte ensamma) tre minuter innan öppning på en lördag. När de slog upp dörrarna var de med glada och välkomnande miner, vilket kom att bli en stor anledning till varför jag gillar Bitza så mycket. Fantastisk personal!

Förutom det så smakade deras napolitanska pizzor med libanesiska och palestinska smaker magi, speciellt deras dagens som bestod av Oatley fraiche, potatis och rödlök. Även kaffet var magiskt. Förutom det är inredningen fantastisk, superfräsch, modern, stilren - helt i min stil. Jag tänker mig att detta kan bli en ny favorit i kvarteret!

Mitt betyg för Bitza

Mat: ++++
Miljö: +++++
Pris: ++++
Service: +++++

 

Jag vill verkligen slå ett slag för Bitza. Gå hit!

 

;
Inspiration isn’t something that can be forced

”I feel inspired almost daily, my brain is always on the lookout. I find inspiration everywhere, it could be a building, a book or a person. It’s inevitable to say that new places and environments bring most inspiration, whether it’s travelling to a new destination or visiting a new restaurant. In my profession it’s important to be inspired, which can be stressfull at times. Inspiration isn’t something that can be forced, but you can’t just sit around at home waiting for it to come either. Instead, you need to do something that put’s your mind off what you’re doing, read a book, go for a walk or listen to a podcast. But, one also has to remind itself that it’s okay to not always be inspired and switched on. I love cooking, but right now I’m not feeling it - then it needs to be okay to order take away or eat instant noodles.”

Vill du läsa mer? Pingle the app har gjort en intervju med mig! Ladda ner appen för att läsa mer.

;
Pasta och rödvin

Det är helg, man vill äta gott, och vill man inte göra det så komplicerat finns det inget som slår en riktigt god tomatpasta. Det är en av mina favoriträtter, och den är vegetarisk! Nej, du behöver inte köpa något protein till detta. Respektera rätten.

Hacka en röd chili, 2 vitlöksklyftor och en rödlök, stek i olivolja. Låt fräsa. Tillsätt basilika, ca tio körbärstomater och lite rödvin, låt koka upp och tryck i tomatpuré. Salta, peppra och riv ner muskot och parmesanost. Smaka. Tillsätt lite vatten så det inte bränner. Koka upp pastavatten med salt i en kastrull. Häll i en burk krossade tomater i såsen och låt puttra på svag värme medan du dricker rödvin och äter ostar. Jag gjorde en förrätt med Burratina och färgglada körbärstomater och ställde fram Chevrette, Pecorina och Manchego.

När pastan är klar häll av nästan allt vatten (lämna ca 1 dl), sitter stärkelse i pastavattnet som gör sig bra i såsen. Häll sedan ned pastan i såsen och blanda runt några minuter så smakerna binder sig. Servera med massa parmesan, basilika och peppar.

Slurp!

;
Solo-dining med Garba och Zacapa - vågar du äta middag ensam?

Jag har faktiskt aldrig tyckt att det varit jobbigt att äta eller dricka ensam. Är det för att jag är ensambarn? Nej, även om den förklaringen tas till alldeles för många gånger så gäller det inte i det här fallet. Typiska drag för ensambarn? Bortskämd och självständig, de råkar båda stämma på mig, i viss mån. Ja, jag kanske får fina julklappar, semestrar och lite extra fokus, men jag har aldrig suttit på mitt arsele och chillat eller fått vägen sopad framför mig, och där kommer väl det självständiga in. Att vara själv är norm för mig, trots att jag älskar närhet och gemenskap, och att klara saker på egen hand är jag i ett nötskal. Men jag vet flera ensambarn som är varken eller, och som aldrig skulle sätta sig på en restaurang ensam, ens en parkbänk. Jag vet också flera som har en hel syskonskara, som är både mer bortskämda och självständiga än mig.

Hur som bjöds jag in till en middag anordnad av mina vänner på A World Beneath, för att utmana just detta. Idag är social dining otroligt hett, men vad med att få äta i lugn och ro, med sig själv? Ibland kan jag längta efter en egen-middag, och tanken på att gå och ta ett glas vin i mitt eget sällskap känns bara härligt. Eller tänk er frukost, med en bok eller tidning. Dröm. Ni hör ju att denna middag alltså inte blev en stor utmaning för mig, inte minst har mitt jobb med ensamma resor och uppdrag gjort mig minst sagt bekväm med att vistas ensam.

Under denna solo-dining upplevelse (läs mer och boka här) får man sällskap av ett par hörlurar, en MP3 och inspelade ljudfiler som guidar en igenom trerätters komponerad av tjejerna bakom Garba och Michael Hajiyannis från Bar Ruby i Köpenhamn.

Förrätt, första drinken och ljudspår 1. Mums!

Varmrätt, andra drinken och ljudspår två. Yuuuuummmm.

Här satt vi, tillsammans men enskilt.

Efterrätt, tredje drinken och ljudspår tre. Detta var top tre bästa deserterna i mitt liv, enkel, men en fantastisk smakkombination. Inte säker på vad det var men något i stil med kardemummakaka, mynta, basilika, olivolje-glass, persika och olivolja. Magi.

Missa inte chansen att uppleva detta!

;
Vi måste våga vara mänskliga

Ställer mig själv frågan hur man ska mäkta med att vara mänsklig och samtidigt anses professionell? Vart går gränsen? Hur kan det ens finnas en gräns för att vara mänsklig? Har jag gått över den nu, när jag skriver det här? Är det inte sinnessjukt att jag ens ska behöva vara orolig för att jag är det? Att jag på grund av att jag har känslor (fullkomligt mänskligt), har åsikter (fullkomligt mänskligt), har tankar och funderingar (fullkomligt mänskligt), går på toa (fullkomligt mänskligt), dejtar (fullkomligt mänskligt), är kär (fullkomligt mänskligt), blir sjuk (fullkomligt mänskligt), är stressad (fullkomligt mänskligt), älskar att vara ledig (fullkomligt mänskligt), har PMS (tyvärr fullkomligt mänskligt) and so on... ska behöva vara oroad för att detta påverkar vad folk tycker och tänker om mig. Kommer jag att anses som instabil och okapabel för att jag delar med mig att jag är ledsen? Arg? Sjuk? För det är just det. Att dela med sig av det. Vi är alla ledsna. Vi har alla tusentals tankar som snurrar. Vi blir alla sjuka, tyvärr. Men så delar man med sig av det, det där mänskliga, och så ska man känna ångest? Skam? Det vrids på sig. Det blir obekvämt. ”Ojojoj”. Man måste inte dela, men det har visat sig att det är bra för oss människor att dela saker, vi mår oftast bättre av det, och stärks både som individer och i grupp. Det kan inte vara tabu att vara mänsklig... men vi anstränger vi oss SÅ HÅRT för att inte vara det. Jodå, det gör du. Ja du också.

Jag vet att några (få, ska sägas) runt omkring mig tänker ”ska man verkligen skriva så där, blotta sig på det sättet? dela med sig av livet på det där viset?”. Några av kärlek och omsorg, andra hela enkelt för att de själva är rädda, och det är inte deras fel, det är så samhället har lärt oss att man ska inte ska vara. Då blir man nästan kontroversiell. Är det inte lite sjukt eller? Klart vi blir sjuka i huvudet när vi matas med att man är sjuk i huvudet om man delar med sig av att man är sjuk. ledsen. arg. haft en dålig dag. blivit dumpad. bråkat. Vi måste våga.

Jag skulle tippa att majoriteten av oss människor går runt och mår och känner saker som vi håller inne så att vi kan upprätthålla en fasad, så att vi utifrån kan anses vara ”bra”, eftertraktad, ”normal”. Ni som inte gör det, BRA. Alla andra, tänk på detta i vardagen. Våga. Inspirera andra. Skicka vidare. Jag hoppas att vi alla i någon gång i framtiden vågar känna, vågar vara, vågar dela, och att ögonbrynshöjarna är ett minne blott.

Det har ju varit lite tystare här, delvis för att jag haft så mycket att göra att jag knappt hunnit duscha (mitt hem ser ut som ett bombnedslag) men också för att jag känner mig osäker på vad jag ska skriva om. Jag har massa jag vill skriva om, personliga tankar, vardagsreflektioner, känslor - men jag har blivit skrämd.

Ni ska veta att det är när jag skriver personliga, reflekterande, känslosamma texter som det ramlar in meddelanden från vänner och bekanta, men också från läsare som jag inte känner. Ni verkar älska det, vilket jag älskar! Ni vill diskutera, tacka, berömma. Det är det jag får ABSOLUT störst gensvar på, och det är det ni vill ha mer av. Men jag är rädd, jag vill, men det är läskigt. Egentligen inte för egen del, jag är ganska öppen, men för att jag brottas med tankar som säger att jag inte borde, att jag ska hålla mig enklare saker, ren underhållning. Jag tycker det är så sorgligt.

Det positiva är att det blir mer om mer normaliserat att vara o-perfekt, och just mänsklig. Allt ifrån att folk med en röst (politiker, bloggare, etc) till människor runt omkring mig börjar berätta mer om dåliga dagar eller skit som händer. Det blir nämligen hyllade för det, precis som jag blir här, vilket visar på att folket längtar efter det. Förutom några som såklart ville kritisera Alice Bah Khunke för att vara för personlig? Vad är det ens? Jag hoppas och tror att vi kommer se en enorm skiftning i att man ska visa upp den perfekta, filtrade versionen av sitt liv. Det finns vissa Influencers med en ENORM följarskara vars content får mig att ifrågasätta allt? De bidrar till absolut ingenting. Bilder på dem själva, betalade samarbeten som främjar till konsumtion och acai-bowls. Och det där ska vi eftersträva? Tänk om de hade utnyttjat den makt de faktiskt besitter (idag) och bidragit till något bra, viktigt? Sluta följ dem. Det är inte på riktigt, därför ouppnåerligt. Och politiker, tänk om det skulle kunna skita i sina standard-svar i kristiska situationer och faktiskt säga som det är? ”Det är jävligt jobbigt nu, det här läget är inte kul, vi vet inte vad vi ska göra, vi är skittrötta men vi gör allt vi kan för att hitta en lösning.”

Våga utmana normerna, eftersträva inte att vara som någon annan, känn ingen skam och va dig själv, så blir det nog bra.

Puss

;
Restaurangrecension | Daphne’s

På Artillerigatan strax innan Karlavägen hittar du denna franska restaurang, som håller vad de lovar. Stig in i en gemytlig lokal med högt i tak, mörkt trä och röd inredning. Här finns flera ytor att umgås i, fåtöljer för avslappnat häng, baren och så middagsborden som går att ordna i olika stora konstellationer. Menyn bjuder på klassiker som Biff minute, Moules Frites, Snitzel och Torsk. Rätter som smakar som de ska, goda råvaror och fint hantverk. Hit går du inte för att uppvela nya smakkombinationer, men däremot för en mysig eller romantisk måltid utan överraskningar - i en positiv bemärkelse. Vi var ett större sällskap denna afton, och fick ett bord längst in precis som önskat. Daphne's är för mig är ett smultronställe man lika gärna kan ta ett glas på som festa till med en ordentlig middag.

Dessa Moules slank ner! Slurp!

Mitt betyg för Daphne’s

Mat: ++++
Miljö: +++++
Pris: ++++
Service: +++

Servicen bedöms tyvärr på den servitris vi hade för aftonen, som är det enda som drar ner upplevelsen. Jag hoppas vi hade otur. Fredrik på Daphne’s som hjälpte till med bokningen osv. är väldigt trevlig.

;
Kom liljor och akvileja, kom hjärtansfröjd

Herregud vad det är tungt nu hörni. Bara att komma ur sängen på morgonen känns som en bragd. Varje kväll sätter jag klockan tidigt i förhoppning om att morgondagen blir dagen då jag går upp i tid, gör god frukost och promenerar till jobbet eller dit jag ska. Istället snoozar jag en timme varje morgon tills jag till slut drar mig långsamt upp och skiter i allt, frukost, promenad etc. Det värsta är att jag känner besvikelse, jag blir besviken på mig själv och känner mig dålig. Så dumt allt ihop. Ändå var jag först på plats imorse, men egentligen är jag en person som inte bryr sig om sådant, jag finner inget värde i att vara först, bäst, duktigast.

Just nu håller jag på med långtids-EKG. Det innebär att man under 24 timmar gör ett EKG-test, och bär elektroder med en dosa under tröjan. Det påverkar mig inte över huvud taget, förutom att det är lite obekvämt. Detta är ett steg i min utredning, som hittills går väldigt bra. Förra veckan var jag på röntgen, hos gynekolog och nu inväntar jag sista remissen som jag också gruvar mest: gastroskopi. Jag har varit positivt överaskade över att få en sådan bra doktor som tar mig på allvar och gör en grundlig undersökning, hon vill utesluta allt som mina symptomer tyder på. Något som är härligt är att jag mår bättre! Mindre akuta symptomer, tio dagar utan magmedicin och jag sover som nätterna. Jag blir mindre om mindre rädd, vilket jag också tror påverkar min kropp till det positiva. Jag har varit rädd för att träna för att det känns som att kroppen ska gå sönder, men nu när jag kommit igång är det ett av mina bästa botemedel. Jag har till och med kunnat njuta av ett eller två glas vin, men det räcker så, kroppen vill inte ha. Träning, bra mat, långa promenader, lugn, sömn, kärlek och familj är det jag försöker fokusera på just nu (nämner inte jobb då prestationshjärnan aldrig är avslagen, jag behöver inte anstränga mig för att fokusera på det, snarare tvärt om).

Nu lider januari månad mot sitt slut. Stackars januari, det är inte en jättekul månad. 2019 är igång. Våren kommer snart. Tills snön bytts mot grus och moln bytts mot sol är min rekommendation att göra små saker som lyfter vardagen. Unna dig vackra blommor, gå till ett café och lyxa till det men riktigt god frukost eller köp ett nytt, färgglatt påslakan-set som piggar upp hemmet.

;

Igår var jag på fest. Jag drack ett glas rosa champagne och en öl. Många gamla ansikten, många nya. Många jag inte träffar så ofta. En och en kom ni fram under kvällen, la en hand på min axel, såg mig in i ögonen och sa ”jag läser det du skriver, va fint det är”. Jag försöker dölja mitt förvånade ansiktsuttryck när jag tänker *men varför skulle du vilja läsa det jag skriver*. De flesta av er är killar, killar jag egentligen inte känner särskilt bra. Killar med ett vänligt ansikte, ärligt. Killar med flickvänner, det handlar inte om det. Snälla människor. De vill bara ge mig en komplimang, berätta för mig att jag är bra, there’s no catch, there’s no agenda. I taxin hem är fortfarande helt obegripligt för mig att fatta att de skulle ta sig tiden att läsa det jag skriver. Skriver jag bra? Det gör nästan ont. Kanske läser de det här nu. Tack. Inte bara tack för att ni läser, men tack för att ni orkar berätta det för mig.

Fin lördag idag. Efter sovmorgon gick jag en krispig promenad med Ebba. Gick och köpte The Ordinary på H&M och handlade mat. Sen fick jag besök av Hannah och Juno. Nu har jag borstat håret och ska promenera upp till Tjoget för ett glas med Maria.

Puss.

;
Drömlägenhet, brunch på Wienercaféet, De oroliga på Dramaten och skor på NK

Jag gjorde en undersökning på Instagram om vad ni ville och inte vill läsa på bloggen. Ni ville generellt ha mer av allt, vilket är väldigt kul för mig, och en av de sakerna många var intresserade av var att se lite mer vardag, så jag tänkte att ni får hänga med mig några dagar under förra veckan.

Vi börjar torsdag kväll. Då stod det här fina budet och väntade på mig utanför dörren med en silvrig heliumballong formad som en stjärna dinglandes ovanför. Tänk va lite som kan göra så mycket en alldeles vanlig torsdag. De var de fina tjejerna på JMW Golin som skickade över lite inspiration i samband med MAX nya lyxshake. Jag har inte hunnit än, men jag ska definitvt snurra ihop något smarrigt av detta!

Det blev fredag, himlen var blå, jag promenade till Östermalm, köpte med mig lunch från Albert & Jack's och mötte upp mamma. Vi spenderade några timmar med Nora som just fyllt ett år vars föräldrar (våra kompisar) ska gifta sig, och vi ska då vara barnvakt.

På kvällen var jag hembjuden till mina älskade vänner Veronica och Ruben som precis köpt ny lägenhet. Jag var helt stum, den var så vacker, en riktigt drömlägenhet. Vi åt pasta och drack vin, hade en lugn kväll och pratade om allt mellan himmel och jord.

Äntligen lördag! Jag och mamma hade brunch-dejt på Wienercaféet - full pott! Vi beställde varsin Americain Breakfast (äggröra, ugnsbakad tomat, toast och bacon - som jag bytte ut mot avokado - samt amerikanska pannkakor med bär och sirap) och drack deras goda kaffe och apelsinjuice. Mitt i allt överaskade hon mig med en present, som var den här fina fina tröjan i ull med broderier. Jag hade sneglat på den på Lexington, men att hon skulle sätta den i knät på mig en lördagmorgon i januari hade jag inte förväntat mig. Kände mig tacksam!

Mumma.

Sen gick vi till Lilla Scenen på Dramaten och såg De Oroliga baserad på Linn Ullmans bok (barn till Ingmar Bergman). Den handlar om Linn Ullmans liv och Bergman ur hennes synvinkel. Pernilla August är en duktig regissör och jag gillar Ingela Olsson som spelar Liv Ullman, Linns mamma. Annars har jag svårt för Bergman, och den här historien likaså. Jag vill antingen komma ut och känna mig som en ny person, lära mig något nytt eller skratta sönder när jag är på teater, och upplevde inget av detta här - jag verkade dock vara ensam om att tycka så bland alla Bergman-fantaster i publiken. Men, jag är alltid glad över att få gå på teater!

Fortsatte vidare på stan och träffade denna lilla sötis på Footlight.

Svängde förbi Nordiska Kompaniet och gick hem med en påse.

Lördag kväll firade jag min vän Lova som fyllt 28 år och söndagen spenderade jag hos mina föräldrar i Saltis, men lyckades inte ta en enda bild på detta. Det var några dagar ur mitt liv!

 

Pst! Jag ska sätta ihop en bloppis här på bloggen, stay tuned!

;
;