Augusti 2018

Jag älskar hamburgare!

Två fluffiga lite söta bröd, krispig sallad, gegga, ost, en puck av något slag, kanske tomat, mer ost och burgaren är fulländad. Sedan jag började och slutade kött skulle en kunna tro att det skulle vara över men så är det absolut inte. Det klart att jag saknar kött i en hamburgare men jag tycker miljön är värd mer än att jag moffa i mig en köttpuck. Kommer dock inte döma någon annan.

Problemet med vegetariska burgare är att de verkar nedprioriterade. Jag minns när jag testade Prime Burgers bönsörja till puck och nästan kräktes. Fy fan alltså. Jag försökte försiktigt ge de feedback men de var inte öppna för det. För mig blir det bara ett ställe jag inte kommer besöka.

Jag blev inbjuden av Rebecca och Barrels Burgers & Beer Södermalm att äta burgare med familjen och eftersom min man och dotter älskar det lika mycket som jag tackade vi glatt ja. En middag på stan för att fira in att dottern nu börjat i årskurs två kändes som en bra grej.

Jag åt Veggielicious och jag har nu förstått storheten med rostad lök på en burgare. Otroligt gott. Tycker också pucken med kikärtor och bönor är riktigt bra. Frasig och utan det där torra och mjöliga. Makens Triple Smash och dottern ostburgare var klockrena, du ser ju det på bilderna eller hur.

Kom ihåg att ta sötpotatispommes och gröna bönor, du behöber grönsaker i ditt liv med du behöver också flottet från pommes.

Något vi sett fram emot var dessertburgarna och absolut, de var goda men Stikki Nikkis burgare som fanns under Stockholm Burger Fest var bättre. De samarbetar ju redan så borde inte vara så svårt att få till!

Barnvänligt var det vid den tiden vi kom och vi hade inga problem med att ha barnvagnen vid sidan av bordet. Jag tror jag såg en barnstol men jag var så hungrig när jag kom in att jag inte vågar lova det.

Idag har det gått sex månader sen Jacques kom till oss. Sex månader av kärlek, bebisgos, vakna nätter, läckande bröst och hormoner. Det slog mig precis att jag på sex månader fått sova FYRA HELA NÄTTER. Herrejävlar, det är galet lite sömn egentligen. Att jag ens klarar av att stå upp. Wow, mammor är bäst!

Självklart tog vi tillfället i akt och gjorde en liten fotosession med huvudpersonen och temat för dagens foton var "det här gillar Jacques just nu". Den färdiga bilden korrigerad med rätt ljus och filter finns på Instagram men så här såg det ut bakom kulisserna, glamouren är som alltid död och jag älskar det!

Efter sex månader med helamning vågar vi mer och mer ge oss på att ge riktig mat och som de flesta föräldrar känner igen kör vi puréer och gröt. Jag hade en idé med att köra stenhårt på BLW-metoden men Jacques har inte hållt med så jag har gett upp det just nu men snart ska jag testa igen.

Det här äter Jacques gärna:

• Grötklämmisar (ska börja göra egna så fort jag kommer hem)
• Morot - och quinoapuré
• Pappans supersmoothie (hallon, Oatly Ikaffe, banan, havtorn)
• Gröt med katrinplommon

Vad som saknas på bilder är min fantastiska mjölktuttar och lite smakningar han har gjort av mig. Hummus och linsgryta verkar vara en hit.

På frågan om det är en vegetarian-bebis är svaret: borde inte alla bebisar som föds nu skolas in i att inte äta kött? Framtiden är grön, varför ska de behöva våndas med att avvänjas kött? Med det sagt, eventuellt kommer han få hemgjord kycklingpasjej ala Sofie Foodstories. Jag har inte bestämt mig plus att vi är två föräldrar och pappan gillar fortfarande kött.

Nu kommer stycket då jag borde skryta om hur TIIIIIIIDIG han är med allt men sanningen är den att bebisar utvecklas olika och jag njuter av varje ny sak jag ser. Jacques är en hejare på:

• Att ligga på mage och snurra runt
• Att leka på mage och titta högt upp på någon som står över honom
• Att sjunga med när han hör musik
• Skratta åt mamman som dansar sin lilla dans för honom
• Tjuta av skratt när pappan killar honom med skägget under hakan och på axlarna med sina pussar.
• Bli glad med hela kroppen när storasyster kommer
• Suga på sina tår med stor njutning...

Var befinner jag mig då mitt i allt? Jag har så mycket känslor som bubblar upp som jag vill skriva om men får för mig att jag bara skulle låta gnällig. Låt mig dock säga så här: Jag filar på långsiktiga mål gällande kropp och själ som kommer presenteras senast den 1a september. Jag trivs inte i den övervikt den här graviditeten resulterat i och när nu sex månader har gått vågar jag mig på att göra kostförändringar. Ibland kan ju mjölken sina av drastiska förändringar och jag ville ändå försöka amma så länge som möjligt den här gången. Nu är jag inte rädd längre, Jacques äter allt så nu är det min tur att långsamt återvända. Har ångest inför att börja leda RPM redan den 3e septemner och vara som en knubbsäl men va fan, jag ska skärpa till mig.

Den här bloggen kommer inte bli en träningsblogg men en gång i veckan blir det uppdatering om kost, träning och känsla i kroppen. Jag smyger igång på måndag.

Låt mig avsluta med ännu en bild på Jacques, min älskade son.

Igår träffade jag en vän som berättade att hon blivit mycket mer ärlig den senaste tiden. Hon upplevde det som att det kom i samband med svårigheter i livet och jag har tänkt mycket på det eftersom jag känner likadant. Numera är jag ärlig med hur det är att ha barn och allt slit och det började jag med i samband med Jacques födelse och vår tuffa vår.

Jag kom på mig själv idag svara ärligt på frågan hur det kändes att få barn igen, hur jag hade det och berättade om mitt mående. En del av mig fick dåligt samvete eftersom det skulle uppfattas som om jag är en dålig mamma men en väldigt stor del av mig förstår styrkan i måendet. Det kommer hjälpa många andra i framtiden.

Jag tänker fortsätta vara en ärlig mamma. Jag förtjänar det, samhället förtjänar det och Miriam behöver det!

Jag har aldrig varit i Vietnam. Egentligen är det konstigt då vietnamesisk mat är bland det godaste jag vet. En perfekt Bahn Mi, fint droppande kaffe, krispiga vårrullar eller en sörpelvänlig pho, JA TACK! Jag blir hungrig jag bara tänker på det.

Vietnamesisk streetfood är idén bakom PanicSupper - ett favvoställe vid Hornsbergs Strand, som drivs av Minna Tran. Minna är så sjukt ball. Hon fick idén till PanicSupper som koncept med ”panikmiddagspåsar” med förberedda recept för en perfekt vietnamesisk middag hemma. Tre månader senare drog hon igång. Då hade hon också signat upp sig med Foodora, fixat cool uthämtningslokal och kommit på det bildspråk som fortfarande använda. Häftigt jag vet!

Minna hörde av sig till mig och berättade om sin kampanj #SupportPanicSupper som hon lanserat på Kickstarter och som syftar till att lyfta PanicSupper till nästa nivå. Stället ska flytta in till city och målet är flera ställen både i Sverige och utomlands. Just eftersom hon är så cool så testar hon Kickstarter med alla dess risker.

Om du vill supporta Minna och hennes drivkraft framåt så går du in på supportpanicsupper.se eller swishar valfri summa till 1233382454, märk med Support PanicSupper. Du kommer bli så frestad av alla idéer, mums!

Heja Minna!

Kärlek är det finaste som finns. Det är också det finaste jag kan ge. När Miriam kom in i mitt liv blev jag golvad av kärleken. Helt plötsligt var den inte fin utan våldsam, krävande och utlämnande. Jag blev rädd och jag har inte slutat vara rädd sedan dess. Det klart att få barn är det finaste du kan få men samtidigt är det så jävla hemskt. Du är så utlämnad. Tänk om något skulle hända?

En skulle ju kunna tänka att den rädslan skulle få mig att inte vilja ha fler barn men oj vad vi har kämpat för att skapa ett syskon till Miriam och äntligen efter 4 års kämpande kom Jacques och mitt hjärta växte ännu mer. Jag älskar Miriam mer än någonsin och ändå har jag minst lika mycket kärlek över till min son, häftigt!

Vi har kunnat vara helt lediga och ge varandra mycket kärlek den här sommaren och jag älskar att höra Jacques glädjetjut när Miriam busar med honom eller hans skratt när pappa Stefan pussar honom med allt sitt skägg.

Våra tre helt lediga månader tillsammans tar slut imorgon då Miriam börjar skolan. Det känns lite sorgligt samtidigt som vi alla är ganska less på varandra. Umgås en med människor dygnet runt i tre månader är det bra med vardag och rutiner. Jag och maken får två veckor till innan han börjar jobba och hur jag kommer må märker vi då. Spännande på ett sätt. Jag längtar inte.

Pussar!

Ps: du följer väl mig på Instagram?