Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Sommar 2022

Mitt liv som scout eller hur jag lever med Imposter Syndrome även på fritiden

”För att ditt barn ska antas till scoutkåren behöver du bli ledare”.

Så började mitt liv som scout. Eller kanske började det två år tidigare när jag ställde Miriam i kö till Hammarby Sjöscoutkår. Jag vill minnas att anledningen till att jag ställde henne i kön var för att Miriams kompis föräldrar hade satt den kompisen i kön och jag tyckte det lät najs om Miriam skulle lära sig segla och mer om naturen.

Jag tog meddelandet på allvar och bokade in mig på mig på kursen ”Leda scouting”. Fast egentligen nästan ett halvår efter att Miriam hade börjat som spårarscout. Jag kände mig kriminell som lämnade av Miriam när jag själv inte blivit ledare ännu. 

En helg mitt i vintern var det äntligen dags. Jag tog bussen långt ut till Danderyds Sjöscoutkårs stuga. Vi skulle under en presentationsrunda berätta hur länge vi varit scouter. Dom andra berättade om långa scoutliv från barnsben medan jag sa ”jag började med scouting idag”. Kanske var det någon som fnissade till men jag upplevde det som att jag bemöttes med mycket värme och en känsla av välkomnande. Och ändå var det här hela känslan av att jag var en låtsas-scout började. 

Jag gillar att vara ute i naturen och har inga problem med att vara kall, blöt, ha lite skit under naglarna och jag kan hålla mig lugn i oväntade situationer. Det är bra egenskaper för att vara scoutledare men det är inte allt som behövs. Det är scoutledaren som ska inspirera och lära alla nya scouter ALLT vad det innebär att vara scout. Jag är bra på att inspirera men det där med att lära dom allt från knopar till alla delar på en segelbåt har känts utmanande. Jag har varit ledare tillsammans med två helt olika personer - den ena har alltid varit scout och den andra är en erfaren seglare. På ett sätt har vi verkligen kompletterat varandra och samtidigt tror jag också att det gjort att jag fortfarande är sämst på att segla och inte är bäst på knopar. Däremot är jag numera väldigt bra på allt runt scouting och kan prata om scouthistoria, scoutlöftet och absolut. Jag kan också en del knopar också. 

”Du såg verkligen ut som en riktig scout”. Fick jag höra om hur jag såg ut på alla bilder och filmer jag la ut på min Instagram från Jamboree.

Komplimang eller inte så är det helt sant även fast det sitter långt inne. Jag kände mig som en scout under hela Jamboree - en nationell sammankomst där över 11000 scouter från Sverige, Europa och världen samlades i Skåne för en veckas läger. Det var som om det var på Jamboree det hände - att jag äntligen blivit just det det, en scout.

Att vara scout eller rättare sagt scoutledare är som du märker inget som kommit enkelt för mig. Jag är nästan alltid orolig över att jag ska avslöjas som en dålig scout som gör dåliga knopar som jag lärt mig via youtube eller som seglar sämre än mina upptäckarscouter. En person som blev scout som vuxen. Alltså en inte lika bra scout som många andra. Det låter kanske konstigt men jag upplever att det finns otroligt mycket prestige i att vara en riktig scout. Inte sällan ser du skjortor som är så urblekta att dom snart kommer ramla av kroppen den sitter på. Eller märken som varit en del av livet i 20 år som är fastsydda på en ny skjorta. Eller långa utläggningar om gamla läger och scout-händelser. Jag kan kontra med 3 år gamla upplevelser. Inte lika coolt. 

Fast är det coolt att vara scout? Många (alla som inte är scout eller fattar något om scouting) skulle svara nej på den frågan men det är fel. Hur jävla coolt är det inte egentligen! En scout kan så extremt mycket av det som många kunde förr men som nu inte förs vidare till nya generationer. 

Jag har dom senaste 4 åren många gånger önskat att mina föräldrar satt mig i scouterna som barn så att allt skulle sitta i ryggmärgen istället för som ett nytt märke på skjortärmen. Nu är det inte så men så kommer det vara för Miriam. Omtanken om naturen, att alltid tänka lösningsorienterat, kunna både bygga någonstans att bo, veta var och hur en eld ska byggas och vara trygg i det. Sen alla roliga äventyr - stora som små, och gemenskapen. Helt otroligt om en tänker efter. Numera är jag en del av den gemenskapen och det känns häftigt så klart. Men ändå, känslan av att vara en dålig scout finns alltid där.

Inför varje möte pluggar jag som om det vore ett prov i skolan eller en viktig presentation på jobbet. Jag blir frustrerad när det inte är jag som planerar möten och jag faktiskt inte vet vad jag förväntas göra. Det är då det kan komma något i stil med ”kan du ta surrningsstationen?”. Panikkänsla och jag måste lite som i smyg påminna mig om hur det nu var en perfekt trefot ska surras eller något mer komplicerat som en bro. 

Jag förstår inte varför jag alltid sätter mig i såna här situationer - även på min fritid. Eller egentligen vet jag. Svaret stavas Miriam. När Miriam skulle börja spela fotboll och Stefan inte kunde följa med pga jobb var det jag som hängde på till träningen. När det efterfrågas fler tränare och INGEN räcker upp handen märker jag bara hur min hand åker upp. Helt sjukt eftersom jag aldrig någonsin spelat fotboll. Helt plötsligt var jag fotbollstränare för ett knattelag inom Hammarby Fotboll. Jag gjorde exakt likadant då som jag gjort nu. Youtube, dokument, böcker och fråga runt. Jag kände mig alltid som en bluff när jag skulle visa en dribbling eller förklara spelet. Tydligen lyckades jag ändå vara så pass övertygande för både barnen och föräldrarna eftersom jag på riktigt fick frågan om jag hade spelat i svenska fotbollslandslaget. Kanske var det tur att Miriam valde att sluta spela när hon var 8 år eftersom tjejerna började bli bättre än mig.

Just där befinner jag mig i min roll som scoutledare. Miriam ska gå upp till äventyrare som är hennes femte år som scout och jag ska med. Då är det helt plötsligt inte pirriga 8-åringar som aldrig hållit i en kniv eller gjort en enda knop som jag ska guida. Nu ska jag istället vara den som lär ut hur en hanterar en yxa och såg på ett säkert sätt för att ta bevismedlet för yxa och såg. Knopar då? Nu pratar vi apnävar och komplicerade skeppsknopar istället för stoppåtta, och dubbelt halvslag. Jag är livrädd.

Ska jag försöka avsluta lite positivt kanske? 

Jag tror min känsla för att vilja vara tillräckligt kompetent för min roll är det som gör mig till en bra scoutledare. Det handlar nog mer om att jag måste hitta en balans i det och förstå att jag visst passar in och kanske ibland inte kunna allt. För det kan jag inte utan att först lära mig själv.

Så om det är något jag vill ge som tips till alla föräldrar därute - sätt ditt barn i scouterna och var med som en aktiv vuxen. Både du och ditt/dina barn kommer ha så roligt! Och låt mig avsluta med hur scouterna pratar om ledarskapet inom scouterna:

Vill du ha världens roligaste uppdrag? Att vara scoutledare handlar främst om att göra aktiviteter med scouterna i din grupp. Att ge unga möjlighet att utvecklas och växa är viktigare än att genomföra en aktivitet korrekt. Du behöver inga förkunskaper. Vi lär dig!

Läs mer om Scouterna här.

 

Hur ett barn blir blöjfri - ta med pottan överallt!

Egentligen borde det här bli ett inlägg om prestationsångest kopplat till föräldraskap eftersom den ångesten börjar med att plussa på stickan men det är det inte. Idag vill jag prata om min prestationsångest kopplat till att barnet blir blöjfri men också hur det gick till. Helvete, vilken skit det kan vara för många och så även för oss.

Kortfattat kommer här mina bästa tips för att barnet ska bli blöjfri;

  1. Känn av när barnet är redo, skippa stressen med ett mål en exakt ålder men när du bestämt dig för att köra då kör du på.
  2. Gör det på sommaren, det är lättare att tvätta shorts/underkläder än fyra lager av kläder inklusive ytterkläder.
  3. Ta med pottan om du är på äventyr. Att gå på toaletten görs överallt. Den rutinen är bra att få in.
  4. Var alltid positiv, skamma ALDRIG! Då är du skitdålig och förtjänar en snigel på ögat.
  5. Olyckor kommer ske, ha med ombyte.
  6. Fira varje droppe. En high-five eller en kram räcker bra.
  7. Tänk på att du kommer spara över 7000kr på ett år. Hallå motivation!

Nu kommer den längre berättelsen. Missa inte bilden på slutet.

Miriams resa mot att bli blöjfri

Pinsamt nog så minns jag inte allt kring Miriam men jag minns vissa delar. Som att hon ville kissa på pottan framför tvn, gärna iklädd prinsessklänning och peruk. Eller att hon var stolt över sina nya trosor med prinsessor på men hade en ovana att vilja bajsa i trosorna istället för på toaletten. Så extremt äckligt. Jag löste det genom att säga att om hon tänkte bajsa i trosorna tänkte jag kasta dom. Jag hann kasta tre par innan hon började använda pottan/toaletten. Jag minns också att hon slutade en sommar och var en fena på att kissa rakt fram som en kille - vilket hon fortfarande kan. Hon firade den bedriften genom att kissa på sin kusin och sin faster, snällt! Hon fick också ett återfall och kissade igenom vinteroverallen minst en gång. Dockk var hon nästan alltid torr på natten.

Miriam blev blöjfri sommaren 2013 när hon skulle fylla tre. Jag trodde dock att jag skulle bli en sån där skrytande mamma med en blöjfri ettåring. Det var det jag ville, det gick ju inte, ångest. Men vet du, det gick över det med.

Blöjfri - en strategi 

Jacques är 4,5 år och vi hade som mål att han skulle vara blöjfri förra sommaren. Intresset från hans sida fanns dock inte där och jag var ledig en vecka. Inte optimalt. Han ville inte ens testa. Han älskade sina blöjor.

Härligt nog påverkade inte det honom alls. Trots att han var den enda av kompisarna på både förskolan och utanför som hade blöjor var han nöjd. Han älskade att byta blöja liggandes på bädden. Tror det hängde ihop med att det var en mysig stund.

Jag däremot har haft ångest över det. Som om jag på något sätt misslyckats som förälder eftersom jag inte fokuserade tillräckligt. Det gick så långt att han fick nattskräck enbart dom nätterna när jag under dagen och kvällen pratat om guldstjärnor på väggen eller en godis efter varje besök på pottan. Så jag slutade. Sen började Miriam få upp videos på TikTok med smarta blöj-tips som hon delade med sig av och jag var nära att köpa hemliga lappar som bara skulle aktiveras av vätska om dom låg i pottan. Jag älskar TikTok men det hjälpte inte mig i ångesten.

Jag köpte ljudboken om att bli blöjfri på tre dagar (har läst boken innan) men tog mig inte för att lyssna. Vi släpade en potta genom Sverige och till polen UTAN att försöka ordentligt en enda gång!

Men så en dag (i söndags, idag är det onsdag) kände jag bara att det var nog. Nu jävlar ska det ske!

Jag tog av honom blöjan och sa att nu är det slut. Han blev ledsen och mitt hjärta värkte men jag stod på mig. Jag tvättade shorts hela dagen och varje gång det hände blev han ledsen. Vi pratade om det och jag peppade lugnt och fint. Stefan tog fram pottan och åkte hem och hämtade kalsonger. Mer handtvätt och golvtorkning. Dag ett var avklarad och resultatet var en lyckad bajskorv och två riktiga kissningar på pottan. SEGER!

Sen åkte jag till jobbet på måndagen och lämnade resten av jobbet till Stefan - projektet var startat och nu gällde det bara att hålla. Han satte klockan var 30e minut, då frågade han Jacques om han var kissnödig. Han kissade inte varje gång men det blev deras grej. Jag fick bevis skickat till mobil, kanske inte det roligaste att öppna ett meddelande och mötas av en bild på bajs men för Jacques var det viktigt. Pottan var med och när dom åkte bil stannade dom och pottan plockares fram. Rutin och trygghet med den egna pottan.

Det finaste av allt: när jag mötte upp dom i bilen på måndagskvällen tittade Jacques på mig och sa med stolthet i rösten "Mamma, nu är jag en kille som har kalsonger." Jag smälte!

Visst hände det olyckor den dagen också. Och dagen efter. Men dag fyra passerade utan olyckor (pottan var med på äventyr även då) och idag kissade han stående för att testa. Som alla kvinnor så föredrar jag om män och killar sitter ner på toaletten men han måste få upptäcka glädjen med att stå så att han sen lätt kan kissa i en buske när vi är ute. För tro det eller ej - pottan på äventyr är bara temporärt!

Hoppas du som läser har fått lite nya tips och kanske lite hopp om ett blöjfritt liv. Speciellt om du som jag hade prestationsångest över att min son var den enda som inte var blöjfri. Jag startade projekten och Stefan genomförde det men det går lika bra att göra allt på egen hand.

Prestationsångest som gäller hela föräldraskapet tar vi en annan gång.

Familjesemester i Sopot

Hej från Sopot där vi skulle spenderat fem dagar men förlängde med två dagar redan första dagen. Jag hade ingen aning om hur mysigt Sopot är så det var en trevlig överraskning.

Tanken på Sopot kom när vår andra byteskedja inte blev av. Vi bytte först med en familj i Hultsfred - närheten till Astrid Lindgrens värld och alla ställen från hennes berättelser hägrade. Spoiler alert - det var exakt så bra som vi tänkte. Sen skulle vi som sagt bo en vecka i Malmö men det avbokades rätt sent.

Jag började kolla på norra Tyskland när Stefan sa "Sopot då?". En timme senare hade vi bokat färja med Stena Line och en lägenhet via Booking. Det betydde att vi hade fem nätter att spendera på vägen efter Hultsfred och innan färjan. Det får bli ett inlägg för sig, nu återvänder vi till Sopot.

Sopot har en otrolig strand med mjuk finkornig sand. Och stranden är lång, alltså lång på riktigt. Längs med hela stranden går en härlig strandpromenad med både gång- och cykelbana. Det finaste är nog att det längs med hela strandpromenaden ligger små restauranger, caféer och glassbarer. Och överallt finns det också belgiska våfflor.

I Sopot ligger också Europas längst pir gjord av trä. Det kostade oss 20 zloty (runt 45 kr) att gå ut på den och det kanske inte är det häftigaste vi varit med om men jag vet inte om det beror på att vi varit både i Santa Cruz och San Francisco eller om det bara var för blåsigt. Mysigt oavsett!

Vi har både ätit och druckit gott här och jag har sparat allt på min Google Maps som jag så klart kommer länka till. Fast inte när jag skriver det här. Vi har trots allt några dagar kvar och jag vill förfina listan innan jag delar.

Låt oss avsluta med några bilder så länge. Puss!

Pizzamannen Jacques

Det är knixigt med barn nummer två. På något sätt trodde jag att det skulle vara likadant med barn nummer två. Det är helt fel kan jag meddela så här 4 år in i andra barnet. Nu är jag ju inte dum utan märkte det långt tidigare men samtidigt trodde jag att Jacques successivt skulle bli mer som Miriam, iallafall när det gäller lätthet med mat.

Jacques är svår med mat. Försök ge honom något annat än lax, korv, pizza eller köttbullar och han kommer lägga armarna i kors, rynka på ögonbrynen och säga NEJ. Absolut, hamburgare och pommes går också bra. Fast utan bröd och topping då så klart.

Sås är uteslutet - om det inte är på förskolan där han glatt slevar i sig både sås och olika sorters grönsaker. Hemma äter han bara morot, inte ens gurka går ner.

Och om vi ska prata om frukt kan vi lika gärna låta bli. Han gillar inte jordgubbar, äpplen, bananer eller apelsiner. Ibland kan en enstaka tugga vattenmelon eller hallon gå ner men helst inte.

Det här är rätt drygt tycker jag. Speciellt med tanke på att Miriam åt allt. Det var bara att ställa fram ett fat med paprika, morot, nötter och annat snacks och hon åt glatt. Nu blir det hela tiden så att vi måste tänka på det. Inte bara beställa lite blandad mat och tänka att han hittar något. Nej, pizzamannen får oftast pizza om det finns på menyn. Det är lättast för alla. För varenda förälder vet att det enda som betyder något är om ditt barn är mätt och tryggt.

Vi är också på semester i Sopot efter en vecka i Astrid Lindgrens fotspår, campingliv i Blekinge och cityliv i Kalmar. Mycket härligt!

Ett hopp om sommar och semester

Det är slitigt just nu men samtidigt otroligt roligt. Jag pratar så klart om jobbet och tanken på att det snart är semester. Det är 1 vecka kvar tills dess och jag ligger inte på latsidan. Ni har redan läst om att vi på Truecaller går in som huvudsponsor till AIK Fotboll och det finns andra viktiga saker som måste vara avklarade innan jag med gott samvete kan lägga undan kontorskläderna och plocka fram semester-outfiten.

Vår semester blir inte direkt som tanken var från början men den kommer bli bra ändå eftersom vi får vara tillsammans med varandra i 5 veckor.

Visst, jag jobbar 2 veckor mitt i men 2,5 veckor ledigt först och sen 2-3 veckor till efter är precis det jag behöver.

Njut av veckan! Det är ju lillördag eller little Saturday som jag alltid lär mina byråer runt om i världen!