Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Familj

När barnet inte får luft

Paniken sprider sig när Jacques hosta får honom att kippa efter andan och jag märker att han knappt får luft. Han blir också panikslagen, så rädd att han börjar gråta och desperat försöker få luft. Jag springer snabbt efter andningsmasken med inhalatorn men i min panik lyckas jag inte förstå att den sitter fel från början och jag försöker febrilt sätta ihop den. DET GÅR INTE!

Med Jacques i famnen går jag snabbt ut i vardagsrummet, ringer Stefan och frågar hur långt bort han är och får höra "30 minuter". Jag tänker för mig själv att det inte räcker. Att jag måste försöka göra något. Som tur är försommarnatten kall så jag bär ut honom på balkongen. Invirad i filtar blir andningen lättare. Från rosslande små flämtanden till ett mer väsande läte. Tänk dig ungefär som zombies i The Walking Dead.

Det är svårt att beskriva lättnaden i att se och höra sitt barn kunna andas igen. Så pass mycket att han kan ta in det jag säger. Att vatten hjälper i små doser. Vid varje hostning en klunk vatten. Sen igen och igen.

Pappan kommer hem. Fråga mig inte hur fort han körde men hem kom han, snabbare än 30 minuter. Han lyckas sätta ihop andningsmasken och Jacques får några motvilliga puffar. Det känns inte som att det hjälper men faran är över för den här gången.

Tänk om det kommer en gång när det inte är kallt ute, Stefan inte är hemma och andningsmasken inte hjälper?

Det var den tanken som fick Stefan att lyckas lösa en tid hos vår läkare idag. Säga vad en vill om vården men vi lyckas ändå få dom att ta oss på allvar till viss del. "Han låter bra" säger dom. Tur att jag inte var där. Då hade jag med iskall stämma sagt att jag gärna tar hennes nummer och ringer henne nästa gång när jag panikslagen mitt i natten försöker få honom att lugna ner sig nog för att få i sig vatten.

Vi fick med oss några tuggtabletter hem som kan lindra akut nästa gång. Hoppas inte vi kommer behöva använda dom.

Jag fruktar natten men fick en massa stöd och fina berättelser om andras barn som det blivit bättre för med åldern. Jag håller tummarna för det.

Picknick med Stockholms bränneri

Jag skulle vilja skriva att sommaren är kommen, speciellt efter min weekend i Madrid men det var ren och skär tur att Stockholms Bränneri lyckades matcha in en kväll i maj med sol och blå himmel.

När jag fick inbjudan till lansering av deras nyaste produkter - drinkar på burk, var min första fråga om kidsen kunde följa med eftersom det stod picknick. Hade svaret blivit nej hade vi tyvärr behövt stanna hemma. Kan inte prioritera event över mina barn hur gärna jag än vill ibland. Barnvakt ska användas med omsorg och hur mycket jag än älskar Stockholms Bränneri hade det inte varit anledning nog att kalla in gardet.

Tillsammans med min vän Maria traskade jag och kidsen uppför Skinnarviksberget och på den vackraste delen, lite dolt från toppen var eventet. Mysigt inrett med mattor, vimplar, sommarplock och så klart nästan hela gänget från bränneriet.

På plats fanns även min fina vän Viktoria och en nyfunnen vän Louise. Ungefär som jag vill att det ska vara. Event är roliga men ibland lite ytliga. Därför uppskattar jag att ha vänner på plats också.

Jag älskar att göra små aktiviteter med barnen men vardagarna blir det oftast mer rutin än aktivitet så jag kände hur mycket dom uppskattade att vara med. Jacques käkade Majskakor och ville helst vara med Maria medan Miriam satt nära Vickan och pratade om livet. Tänk så lyckligt lottad jag är som är mamma till dom två och har vänner som vill vara med mina barn.

Tillbaka till anledningen till picknicken.Först och främst så släpps burkarna på systemet nu på onsdag (också samma dag som jag fyller 40 år) så häng på beställningslåset 10.00 och haffa alla sommarfesters bästa dryck, här är länken. Ladda sen upp med is, picknick eller grillat och vänner. Smörj lite solskydd på näsan, och kanske spelas det gitarr. Njut av att du lever och har ynnesten att kunna skratta, gråta, vara arg och älska. Alla smaker är briljanta men mitt hjärta slår nu lite extra för Pink Paloma och Red Spritz.

Känner du sommaren banka på? Snart är kalla maj bortglömt och vi kan se fram emot ljumma kvällar, lite mygg, en och annan geting, doft från skog och blommor och energin som flödar.

Underbara sommar, jag längtar efter dig.

Ofrivilligt ensamstående i en tvåsamhet

Otroligt laddad titel på det här inlägget och jag ska varsamt förklara utan att trampa någon på tårna, eller för den delen såra min kärlek.

Jag är verkligen lyckligt lottad som kunnat bli mamma, inte bara en utan två gånger. Det är ingenting jag tar lätt på och det går inte en dag utan att jag luktar någon av mina barn i håret och känner lyckan sprida sig i kroppen. Det är inte vad det här handlar om.

Det handlar om tvåsamheten. Jag och Stefan valde tillsammans att skaffa barn ihop. Vi har valt att leva tillsammans med varandra och har nu levt ihop i snart 13 år. Det har inte varit enkelt och det har funnits stunder då jag tittat på honom och känt att jag inte har något snällt att säga. Jag tänker inte sätta oss själva på några höga hästar men vi valde ändå att fortsätta kämpa för varandra och gick i terapi och tog oss igenom det. Inte bara för att vi har barn ihop - även om jag inte förstår den där kampen för kärlek utan barn. Då skulle det ju faktiskt vara möjligt att bara vända sig och gå och välja att aldrig mer ha kontakt. Har en barn, kommer det alltid finnas någon form av kontakt. Förhoppningsvis bra för barnens skull men det är inte sanningen. Vi valde att stanna med varandra för att kärlek är kärlek.

Jag kan ärligt talat säga att jag älskar Stefan och livet utan honom hade varit ett halvt liv.

Tillbaka till tvåsamheten och föräldrarollen. Den är inte enkel. Det ska handlas och lagas mat, tvättas kläder, läsas läxor, planera för skolor och kalas, aktiviteter, hämtning och lämning samt så klart pussas och kramas på barnen, säga till dom att uppföra sig, att dom är älskade, gå mellan när det är tjafs och så läggningen. Att lägga våra barn tar minst 1,5 timme. Först Jacques med läsning, klappning och ligga kvar tills han sover. Sen samma sak med Miriam. Det är en ynnest att båda våra barn vill somna nära nära men det betyder också att tiden flyger ikväll på kvällen. Ibland kommer jag ut från läggningen som i ett töcken för att städa undan i köket, hänga upp tvätten och sen bara andas innan jag själv borde sova.

Och det här har till 95 % hamnat på mig. Kalla det en klassisk kvinnofälla om du vill men det är inte så enkelt. Stefan jobbar på ett jobb som innebär långa kvällar. Det är inte ovanligt att han kommer hem vid 03 och jobbar 6 dagar i veckan. Hans fem % innebär lämning av Jacques så sen måste han upp för att lämna på dagis. Stefans återhämtning är obefintlig och då är det svårt att kunna koncentrera sig på flera saker samtidigt. Hans koncentration är på jobbet och jag drar lasset hemma. Mitt jobb kräver också mycket av mig men jag kan jobba hemifrån och gör det, ibland långt in på nätterna eftersom mellan 17-22 är det fokus på barn.

Det gör att vi hamnar i dålig balans. Stefan har dåligt samvete för att han inte är en aktiv del av familjen hemma och jag är frustrerad över att jag inte valt att ha det så här. Hade vi levt separerade hade jag haft så här en vecka och sen haft en vecka där jag kunde ta hand om mig själv. Fast det hade inte varit ett alternativ eftersom jag hade varit djupt olycklig utan mina barn.

Förstår ni dilemmat?

Visst hade ni önskat att jag här hade kommit med en lösning, men nej. Jag har ingen lösning. Jag bara fortsätter sätta fötterna framför varandra, låter veckorna och livet svepa förbi. Visst, jag njuter av min tid med mina barn och vi har tur med närvarande familj som ställer upp så jag kan vara med på jobbgrejer och annat ibland på kvällstid. Men oftast är jag så jävla trött på att ha det så här. Jag vill ju leva i tvåsamhet, inte leva som ensamstående när det inte är det liv jag valt.

Nu ska den här lite gnälliga mamman lägga sig. Senare än beräknat, precis som det här inlägget. Kram

Järvsö på skidor tillsammans med familjen

Hemkomna efter en vecka i Järvsö med klanen på min sida och den var precis så bra som vi hade hoppats på! Eftersom det är svårt att få in allt roligt i ett inlägg så tänker jag här fokusera på skidåkningen. Fast först, är ni en klan på 12 personer som vi var kan jag med värme rekommendera det här boendet. Då med tanke på närheten till "byn" också och inte att bara köra rakt ut i pisten. Det eftersom vi hade en variation av personer med oss och inte alla åkte skidor (läs pappa). Som alltid - är ni matlagare så tar ni så klart med er egna knivar och räknar med att det inte är som hemma. Fullt utrustat kök är olika från person till person och i vårt sällskap har vi många matlagare så vi bad om extra uppläggingsfat, skålar, bestick osv.

Påskveckan i år (2022) låg sent så det var sista veckan öppet i backen och det klart att det märks. Är det 15 grader och sol är det inte direkt lätt att hålla backar och spår i toppskick men känslan är änndå underbar. Visst, efter lunch blir det rätt uppkört men det måste en väl ändå förstå när skidåkning sker i mitten av april.

Järvsöbacken är lagom för skidåkning om det är många nivåer av skidåkning - från fyraåriga nybörjare till 43-åringar med mycket skidvana. Det finns två områden och det är lätt att åka mellan. Men den största anledningen att åka till Järvsö är den familjära stämningen på servicen du får på bokningen och av stugvärdarna på plats. Älskade servicen när jag senast var på plats i mars 2020 och är lika nöjd den här gången. Dom kan svara på alla frågor och vill verkligen att du ska ha en bra vistelse. Du bokar allt på Järvsö.se.

Jacques skidåkning

Det var inte första gången Jacques stod på ett par skidor men förra gången han fick på sig dom skrek han så mycket att han nästan svimmade. Det var mars 2020 och också i Järvsö så jag var lite lätt spänd. Dock var han ju då bara strax över två år och nu hade vi pratat länge om skidåkning och han hade redan provat både pjäxor och skidor hemma. Vi fick ärva från min kompis Julia, otroligt snällt!

Så första dagen med pappa Stefan i backen var han otroligt peppad och älskade att åka knapplift med pappa. Att hans första upplevelse med ett transportband började med ett fall och en mamma (japp, det var jag) som lyckades missa att han inte ens kom av bandet så jag fick lyfta honom uppochner behöver vi inte prata om. Eller att han fick näsblod. Jag vet, årets mamma slog till igen! Tur att pappan kom och löste av mig fort.

Själva åkningen första dagen var mest Stefan som bar honom nerför alla backar. Sen när Jacques favorit, min syster Julia kom, var han tvungen att försöka stå på egna ben och det gick rätt bra. Han lyssnar mer på henne än på oss, det är väldigt tydligt efter den här veckan.

Vi hade anmält Jacques till skidskola tillsammans med sin kusin och första dagen gick det bra men dag två la han sig ner och skrek tills han fick tre korvar och en våffla i magen. Dag tre var han peppad men när den skulle börja sa han "min mage är hungrig" och tryckte fyra korvar. Lite skidåkning blev det men inte i skidskolan. Nya tag nästa år helt enkelt. För oss är det viktigt att det blir lustfyllt och bara roligt med skidåkning så vi är nöjda. I hans värld kan han åka skidor. Det här med att stå helt själv, bromsa, ploga och åka lift kommer han lära sig till slut.

Min skidåkning

En heldag i längdspåret med mamma var min absoluta höjdpunkt vad gäller skidåkningen. Det visste jag sen innan då längdåkning är mer skonsamt och inte sliter lika hårt om en åker i vårt lagom snabba tempo med stopp för vyer, vatten och mys. Harsa är verkligen så otroligt vackert och hade inte det varma vädret gjort att det var en del genomslag i spåren hade jag gärna åkt en dag till.

Utförsåkningen var jag så nervös för. Senast jag försöket var april 2018 - sex veckor efter förlossningen och det blev platt fall. Hade noll styrka i ben och mage och stod till slut bara och grät i backen efter att ha kissat på mig. Jag tog mig ner en gång men sen var det slut.

Det var helt annorlunda den här gången. En gång i tiden var jag rätt bra på att åka utför eftersom jag åkt hela livet men nu var det som att börja om från början. Jag kände att jag egentligen visste hur det skulle gå till men muskelminnet fanns inte. Jag började om med att ploga, be om hjälp i knappliften och bara åka gröna backar. Det hjälpte inte heller att det var så uppkört i backen. Nästa säsong ska jag åka mer och även i kalla vinterbackar. Då borde det lossna. Och absolut köpa mig en egen utrustning. Jag kommer inte växa ur dom och det är otroligt viktigt med sköna breda pjäxor för mig.

Resultatet blev tre dagar i backen (varav en hel del vilande pga för kassa pjäxor och trötta fötter), en dags längdåkning i okej spår och sen tyvärr 45 minuters harvande i dåliga spår. Jag är så otroligt nöjd och längtar redan till nästa vinter.

Jag skulle kunna göra ett helt inlägg om bara Miriam och hur häftigt jag tycker det är att hon numera åker kanonbra och gärna åker upp själv för ett par åk. Det är frihet att kunna åka skidor och för henne har det verkligen lossnat i år. Jag drömmer redan om en vecka i alperna inom något år. Jacques får hänga på så klart men det är alltså möjligt att åka en hel dag tillsammans med Miriam numera.

Jag vill också slå ett slag för mitt fantastiska sällskap av maken, syster med familj, bror med tjej och föräldrar som gjorde veckan underbar.

Kaoset det innebär att resa som familj

Hej från bilen på väg mot Järvsö. Det var längesen vi hördes. Jag skulle kunna skylla på en massa olika anledningar men egentligen handlar det om prioriteringar. Jag har inte prioriterat att skriva här vilket är himla dumt. Jag har saknat det. Så nu ska jag bli bättre på att uppdatera.

Vad har hänt sen sist? Hur långt är ett snöre? Jag har nu jobbat ett år på Truecaller och trivs som fisken i vattnet. Jag har lärt mig otroligt mycket och ingen dag är den andra lik. Det jag lärt mig mest är nog om hur olika alla världens marknader fungerar. Det förtjänar ett eget inlägg så håll ut.

Tillbaka till kaoset det innebär att resa som familj. Jag minns resorna innan barn som enkla, spontana och rätt tanklösa. Kläderna packades med tanke på varenda dag och kväll. Numera är jag glad om jag kommer ihåg att ta med min egen tandborste.

Barnens packning, den är däremot minutiöst planerad. Alltid för mycket kläder eftersom barn har en förmåga att leta upp smuts. Och jag vill att dom ska kunna ha det så. Inte vara rädd för att smutsa ner sig eller begränsa sig bara för att jag inte kan packa ner några extra plagg.

Innan barn hade jag knappt med mig värktabletter och det var nästan lite roligt att behöva gå in på ett apotek i ett fjärran land och förklara symptomet. Jag minns speciellt en gång i Thailand när jag gick in och visade genom att hålla mig om magen. Expediten bara tittade på mig och frågade "menstruation or diarrhea?". Vad det var i dom tabletterna vet jag fortfarande inte men jag gick iallafall inte på toaletten på över två veckor. Med det löste problemet och allt var frid och fröjd.

Nu med barn har jag med mig både värktabletter, åksjukepiller, hostmedicin och mer. Min syster tittade på mig en gång i Portugal och frågade "tror du inte att det finns apotek här eller". Det är ju lätt för henne som är sjuksköterska och förstår alla medicinska namn. Jag kan Alvedon, inte så mycket mer.

Sen det här med att ha en tidsplan. Den spricker varje gång. Jag brukar packa det mesta för hela familjen och maken tar hand om sin packning + att packa in allt i bilen. Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha det på något annat sätt egentligen. Kontrollbehovet är stort och jag vågar helt inte lita på att han tänker på allt. Låter så löjligt när jag nu ser det i skrift men så är det. Vårt att notera är att maken jobbar sena kvällar. Hade han jobbat mer normalt (vad är normalt?) hade vi kanske delat mer på det.

Tillbaka till tidsplanen. Idag hade jag räknat med att vi skulle åka kl 13:00 men istället rullar vi nu strax ut ur stan och klockan är 15:52. Och absolut, det är påsklov så halva Stockholm ska åt samma håll.

Om vi ska flyga föredrar jag att spendera en hotellnatt på Arlanda för att slippa stressen det innebär att komma iväg i tid. Bonus är också att det känns som semestern börjar tidigare.

Jag borde absolut avsluta med några av dom tips jag lärt mig efter 11 års resande med barn. Du behöver egentligen bara ett: Ha tålamod. Jag jobbar fortfarande på det. Och vet du, idag kom jag ihåg tandborsten också, SEGER!