Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

2020

2021 kommer bli ett långt mer spännande år än jag trodde.

Jag behöver ett nytt jobb.

Jag trodde inte att jag skulle skriva dom orden när jag signade mitt avtal med nya jobbet och lämnade mitt härliga team på Thatsup februari 2020.

Sen slog Corona till och allt som var tänkt att jag skulle göra gick upp i rök. Jag minns fortfarande när första avbokningen för en mässa kom och jag skrev till min kollega ”nu händer det, vi påverkas”.

Men våren var full av möjligheter mitt i krisen. Vi kunde ställa om till dagligvaruhandeln, släppte en funktionsdryck, jord lanserades med Plantagen, vi släppte ny räddad veganglass tillsammans med Coop & Göteborgs Kex och Kvarikvarteret kom till tillsammans med Bageriet BAK och Lykke. Jag jobbade varje vaken stund tillsammans med lika hårt arbetare kollegor och samarbetspartners.

Tiderna blev ljusare, sommarställena öppnade och vi hade nu två starka ben att stå på: HoReCa och Dagligvaruhandeln.

När våg två av viruset kom var läget helt annorlunda. Vi hade alla slitit så hårt under våren att tanken på 7 dagars arbetsvecka satte sig som en klump i magen. Jag flaggade för att det inte gick att kombinera på det sätt jag gjort hittills. Det var nog då som alla förstod att det jag anställdes för: försäljning av event, konferenser och stora spännande uppdrag inte skulle bli av förrän tidigast 2022 och att min roll egentligen inte finns nu.

Det var så hemskt. Jag var ledsen och besviken men när en dörr stängs öppnas ett fönster.

Vad ska jag göra nu?
Ingen aning. Jag har alltid haft turen att kunna välja att gå till någonting som engagerar mig och det har varit lika svårt som att säga upp mig och lämna något jag brinner för som att ta det nya steget. Jag går från drömjobb till drömjobb. Så fungerar jag. Jag är ingen förvaltare - jag är den som driver på och med min kompetens från flera branscher passar jag bara på drömjobb.

Jag brinner fortfarande men nu vet jag inte vart jag ska fästa blicken. Vilket företag ska få min 100 % uppmärksamhet och engagemang? Där det inte bara är ett jobb, det är en livsstil.

Vem är jag då?
Jag är en alldeles för engagerad, driven, kompetent och mångsidig person redo att ta sig an utmaningar! Det kan vara marknadsföring, kommunikation, PR, varumärke, bygga team, Community Management eller bäst av allt - en kombination. Behöver du någon med erfarenhet från internationella bolag är det som om det skulle stå:
Vi söker en Agnes.

Jag behöver dig nu. Jag tror att mitt nästa drömjobb finns därute och jag kommer bara hitta det genom mitt nätverk.

Dela mitt inlägg så mycket du kan om du vill. Det skulle göra mig väldigt glad. Har du jobbat ihop med mig så skriv gärna en rekommendation om mig på LinkedIn

Tack och God Jul

Jacques - den envisaste personen jag känner

Miriam var en mysig liten person som barn. Hon åt allt, sov bra och var allmänt lycklig.

Jacques är inte så. Han är väldigt petig med maten och äter bara det han bestämt sig för. Oftast är det lax, kyckling, pizza, blockoblej (broccoli), köttbullar. Bara morot som grönsak och inte en gnutta potatis, ris, pasta eller bröd. Får han inte vad han vill lägger han armarna i kors och säger "no" och går från bordet. Kul kille, verkligen.

Och hans humör.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på hans vilja eller ovilja till att på något sätt göra något som han själv inte vill. Då kastar han saker, väser ngåot ohörbart bakom natten och går gärna iväg och smäller igen dörren efter sig.

Nästa sekund är han världens mysigaste och vill kramas. Han kallar mig mamma älskling och sitter nära nära i soffan.

Livet som mamma är verkligen känsomässigt uttömmande.

Min Friendcation Story

Jag har alltid trott på att ibland kommer människor in i livet för att stanna för alltid och ibland kommer de in för en liten liten stund. Alla relationer har sitt syfte och ibland sin tid.

Mitt första möte med Friendcation började med att jag gick med i gruppen sommaren 2018. Det var samma dag som Joanna skadade sig och jag hade ju ingen koll på vem någon var i gruppen så det blev en rätt märklig start att höra om en kvinna som skadats så svårt samtidigt som det pratades om att samla in en massa pengar till en fin present. Jag kom aldrig in i det utan var bara medlem med notiser på.

Och en dag gick jag in på Facebook och där låg det en resa som lät så otroligt bra! Heart of Lapland - jag bokade direkt. Jag förstod inte att det var huggsexa om biljetterna och att jag hade haft tur som fick en plats. Sen att jag fram till veckan innan vi skulle åka trodde att vi skulle till Abisko och inte Övertorneå behöver vi kanske inte prata om...

På den resan började jag förstå kvinnokraft. Att vi var 12 kvinnor i alla åldrar som knappt träffats förr nu satt och pratade med varandra helt filterlöst - ärligt, utlämnande och stärkande. Jag var helt tagen när jag kom hem.

Jag hade även minst lika spontant hoppat på en Staycation på The Winery där jag gick dela rum med Lina som jag mött i Övertorneå. Ett dygn av skratt, vin, samtal, bubbelbad och kvinnor.

Nu började jag hålla kontakten med kvinnorna jag mött. Jag började samtidigt acceptera mig själv, som jag är nu. Lagren började skalas av och jag fann mig själv leta efter lika ärliga och stärkande relationer även utanför Friendcation. Kanske släpptes relationer under den här perioden som skulle kunna ha funnits kvar men igen - ibland är relationer så och det betyder inte att det är för evigt.

Det jag kommer vara Friendcation evigt tacksam är för det här forumet av kvinnor där alla får vara sig själv - oavsett ålder, bakgrund, vikt eller jobb. Men det är på resorna det magiska händer. Så om du som jag bara gått med i gruppen men inte följt med på en resa - ta steget. Du vågar åka själv eftersom du inte kommer vara ensam. Du kommer vara omgiven av starka härliga kvinnor som har nära till sina känslor, till skratt och som håller varandra om ryggen. Underbart!

Tröttheten

Den kom ikapp mig. Tröttheten alltså. Jag tror jag helt enkelt bränt mitt eget ljus i båda ändarna alldeles för länge och när jag nu inte har något att parera den med så tog den över.

Det är mänskligt att försöka pusha sig själv framåt för hårt för länge men då behöver en också vila. Det har varit dåligt med riktig vila 2020. Nytt jobb och så corona som förändrade hela spelplanen; både på jobbet och privat. Inget blev som det skulle bli, alla planet omkullkastades och det blev stökigt. Nu är ju jag extremt adaptiv men även jag har gränser. Privat påverkades vi som familj och den berättelsen kommer jag berätta när den är redo att berättas. Jobbmässigt vet du, iallafall om du följer mig på Instagram. Det har hustlats, kämpats och kreerats non stop. När semestern kom var jag helt slut och anledningen till att vi egentligen satt två veckor i en stuga var för att jag inte klarade av något annat. Jag behövde vila, läsa, träna och umgås med min familj för att fylla på depåerna med energi.

Nu vet jag att de inte fylldes på. Det var bara en illusion av det.

Efter semestern har det varit så otroligt roligt med allt! Jag älskar mitt jobb, mina scouter, TEDxStockholm, familjen, Friendcation, aktiviteter och allt annat. Jag borde vetat bättre när jag inte orkade träna och allt jag ville var att yoga, meditera och den typen av träning. Det var kroppen som sa att den inte hade mer energi. Att den också är en del av den jag är behöver vila och återhämtning för att palla den höga hastigheten jag alltid valt att hålla.

I fredags tog den slut. Jag var helt apatisk på kvällen, fick huvudvärk och den ryggvärk jag känt ett tag blommade ut. På lördagen sov jag mig igenom halva dagen och blev sen inte pigg igen, hur mycket jag än försökte. Kärleken kände det här och lät mig vara själv utan att fråga om de aktiviteter och projekt jag egentligen planerat för helgen.

På söndagen kändes det lite bättre så jag kunde vara lite aktiv.

Jag fick även in en lättare träning och återvände då till det jag sagt till en vän i tisdags: jag har förlorat min tränings-identitet. Det är en konstig känsla. Träning är inte en naturlig del av min vardag då den inte får plats i mitt hårt inrutade liv. Jag hade skrattat åt mig själv för 10 år sen och igen påmint mig själv om att den behövs för både fysisk och psykisk hälsa. Tänk att jag som är så smart lät den rinna mig ur fingrarna. Så knäppt.

Nu förstår jag dock att tröttheten är ett tecken på att jag måste chilla lite med alla aktiviteter jag har för mig och istället ge mig själv tid till det som får mig att må bra: vila och träning. Det är bra.

Jag vet att det för många behöver gå så extremt mycket längre innan kroppen säger nej och jag är väldigt tacksam över att jag inte är sån utan att hela mitt väsen protesterat tidigt när depåerna av energi tar slut och inte går på tomgång innan kollaps.

Heja kroppen. ‚̧ԳŹ

Hudkostymen som aldrig stämmer

Det här inlägget har legat som ett inkast i flera veckor, nu måste det bara få publiceras.

Jag såg mig själv i spegeln för några dagar sedan och det var precis efter en sån där lugn stund med läsning. Hjärnan var inte tränad just då utan helt oskyldigt omedveten. Jag ryggade tillbaka av min egen spegelbild. Inte för att jag tycker att jag är ful utan helt enkelt pga av att för första gången så stämde bilden överens med hur jag alltid ha sett mig själv, förr i tiden hade jag sagt tjock. Nu vet jag bättre än att använda ordet tjock som ett skällsord. Jag såg ut som jag gör. Det kan låta sorgligt men för mig har jag alltid tyckt att jag inte varit tillräcklig, alltså kroppsmässigt.

Hudkostymen har aldrig passat med det jag sett i spegeln. Det är sorgligt hur mycket skinn, ben, fett, muskler, organ osv osv kan påverka ett helt mående. Oavsett hur jag har sett ut, vad jag än har vägt så har alltid spegelbilden sagt att jag är tjock. Ständigt denna strävan efter att vara smal - ett livslångt kämpande för något helt obetydligt.

Min strävan efter att vara smal har gjort att jag maniskt tränat bort ”överflödskalorier”, försökt bli bulimiker genom att kräkas och vägt allt jag stoppat i munnen. Jag säger försökt eftersom jag verkligen tycker det är äckligt att kräkas så det var en kort karriär - läs några dagar. Det har också fått mig att testa olika preparat och droger för att dämpa hungern, få mer energi och även köpa rena bantningsmedel olagliga i Sverige via nätet. Det var inte smart. Visst hamnade jag på en väldigt låg kroppsvikt men självhatet och ångesten gjorde att jag verkligen inte stod ut med mig själv. Då är det väldigt svårt att behöva vara vaken hela tiden eftersom det är de biverkningar den typen av droger och preparat har. Då fick jag helt plötsligt ta en tablett för att kunna sova och jag hamnade i en cirkus som lätt hade kunnat eskalera till ett djupt missbruk. Det gick så långt att min pappa kom till Oslo för att hämta mig då en dåvarande kompis ringde honom och sa ”jag tror din dotter försöker ta självmord”. Det är fruktansvärt så här efteråt och det är också väldigt längesen. Jag kom hem från Oslo våren 2005. Det är 15 år sedan.

Tillbaka till hudkostymen.

Vad betyder den egentligen? På riktigt? Jag vet inte svaret men jag vet att hela samhället präglas av den där jävla hudkostymen. Generation efter generation dukar under av ångest, självskadebeteende och destruktiva tankar.

För mig blev det bättre iochmed att jag fick barn men jag är ändå förstörd för livet. Nu kan jag se på kroppen som det redskap den är och så länge jag orkar träna, hoppa, springa och göra allt jag vill så får den se ut som den gör.

Kanske är det här inlägget ett sätt att liksom byta hudkostymen? Att bryta med det gamla sättet att se på kroppen, att bli fri.

Jag vill vara fri, jag tänker vara fri. Jag kastar mig loss!