Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Mammatankar

Sluta fråga tjejer om de är gravida!

Jag är så arg! Varje dag reser sig någon upp för mig i kollektivtrafiken eller frågar om jag är gravid. Jag vill inte bli påmind VARJE dag om jag tydligen numera är en tjockis. Fan alltså.

Varför är det en generell fråga som alla tydligen kan ställa? Är det ens en generell fråga eller är det bara jag som får den? Jag vill på riktigt veta om andra kvinnor som vet med sig att midjemåttet inte är 70cm längre har samma problem.

När det gäller mig själv har jag en teori och det är att jag inte ser knubbig ut i ansiktet utan fortfarande har rätt smala drag (inte när jag ler) så när folk ser min kropp förutsätter de iskallt att jag är gravid. Svaret är alltså NEJ, jag är inte gravid.

Vanligtvis kan jag hantera sånt och jag har ju valt att se ut så här, har både det jobbet jag har, intresset för mat och goda drycker + sover för lite. Det är inte synd om mig men idag kom alla känslor på en gång. Jag grät när jag var hos min PT, fick tårar i ögonen när jag berättade om när jag grät och var på väg att snörvla till en gång till men sen kunde min intellektuella sida ta över igen. Nu är jag bara arg.

Jag ser mig inte som ett offer men med min historia av trasigt kroppshat är det inte direkt upplyftande att bli påmind gång på gång att numera ser jag faktiskt ut på ett sätt som jag hade förfasat mig över i yngre dagar. Ung och dum ni vet. Nu är jag gammal och bitter.

Det enda positiva med det här var ändå att min skrivkramp släppte, om så bara för ett ilsket inlägg. Hörs snart. ‚̧ԳŹ

 

Vi måste prata om missfall

OM du följer mig på Instagram så måste du ju ändå undra var alla recept är egentligen. Vid något tillfälle kommer de kanske komma upp här men skriv annars ett DM till mig så länkar jag det jag använder + det jag ändrar.

Nu till något helt annat, något som det fortfarande inte pratas om tillräckligt och som gör att väldigt många kvinnor går omkring med en sorg och en skam som de inte borde vara ensamma att bära: Det här med att få missfall. Det är hemskt, sorgligt, hjärtskärande, blodigt och alldeles alldeles normalt. Det är just den här tystnaden kring det som gör att en tror att en är helt ensam i det. Att alla andra får barn hur lätt som helst eller bara inte blir gravida. Jag tänkte så. Det är fel.

Jag hatar att vara den som skriver det här men det är normalt med missfall. När jag var mitt i det så kunde jag absolut inte tänka så utan då var det bara jag som det gick fel för, bara jag som drabbades av missfall gång på gång och den tanken är som ett nattsvart mörker när den väl drivit in. Sorgen, den förbannade sorgen alltså. Sorgen över något som kunde ha blivit, sorgen över att inte få chansen och sorgen över att kroppen var emot mig.

Vi måste fixa det här, vi måste prata om det mer och vi måste få sörja ordenligt. Varje litet embryo har rätt till att sörjas av den kvinna som bar det. Ofta sker missfall så pass tidigt att ingen fått reda på det än så då sörjer kvinnan själv eller med sin partner. Det är också knäppt. Alla runtomkring en undrar ju vad det är som har hänt men får inget veta för att SKAMMEN, den förbannade skammen är för stor. Sluta med den, skrik ut din sorg. Berätta för dina nära att något har hänt dig, att du sörjer något som skulle kunnat blivit. Du har rätt till det.

Herregud, jag känner att när jag skriver detta så kommer alla känslor tillbaka över hur jag hade det. Hur jag gick från en glad kvinna med en man och en dotter till en kvinna fylld av sorg över två missfall, ett uteblivet missfall och en bortopererad äggledare på grund av en graviditet som satt sig fel. Jag kan inte ljuga, det var hemskt. Jag kunde inte njuta över det faktum att vi faktiskt fått en dotter (även om jag gav sken av det utåt) utan kände mig tvungen att gå i existensiell coaching för att komma vidare. När det sen faktiskt var en graviditet som satte sig rätt trodde jag inte på det utan gjorde fyra tidiga ultraljud för att se att det inte satt fel. Det satt rätt och ut kom Jacques och sorgen mattades av.

Nu är inte det här ett inlägg med ett lyckligt slut utan med en uppmaning att sörj mer, ta hjälp, gråt ut och kramas. Ett missfall är så mycket mer än en avbruten graviditet. Det är förlust av något större. En svag strimma av hopp om något nytt.

Kroppshets eller den totala mammakroppsångesten

Det här inlägget har väldigt mycket text men om du hittat hit för första gången och behöver dämpa din egen mammakroppsångest så fortsätt läsa. Är du en återkommande besökare, välkommen in till 2019. Bättre sent än aldrig och det här inlägget har legat som ett utkast alldeles för länge.

Japp, jag såg Mia Skäringers Kroppshets när den gick och det borde du också göra, oavsett om du är kvinna, man, binär, mamma, dotter till en dotter eller pappa till en son. Det är egentligen alldeles för jobbigt och naket att se den tycker jag men viktig.

Det skaver i mig, jag känner mig obekväm och tänker att kanske är det därför jag har mått så jävla dåligt genom åren. Förstå mig rätt nu, jag är en stark person och kvinna idag men uppväxten alltså. Allt kroppshat, hur missnöjd jag var och hur mycket jag strävade efter att duga. Det enda jag kunde styra över var vad jag åt och vad jag tränade. Det var en dålig cirkel som jag tog mig igenom. Jag tog mig även igenom 2005 vilket är en bedrift värd att fira varje år. Detaljer är onödiga men lita på mig när jag säger att alla behöver nå sin egen botten för att kunna bygga upp sig själv och det gjorde jag.

Frid och fröjd och allt det där resten av livet eller? Här skulle det här inlägget kunna sluta men sen kom den stora kärleken och magen växte med lilla Miriam inuti. Jag hade inställningen att är du inte tillbaka i din kropp inom ett år borde det kallas övervikt och inte mammakilon. Herregud, vilken tur att jag inte hade en blogg då och delade med mig av mina oerhört taskiga och obetänksamma tankar om vad som är rätt kroppsmässigt efter barn. Nu kommer det bara upp som minnen på Facebook och inget som någon annan ser.

Det finns de mammor som bara studsar tillbaka som om inget hade hänt efter graviditeten och med Miriam tog det ett år innan jag kände mig tillbaka. Jag ser det också som att Miriam "helade" mitt dåvarande kroppshat. Eftersom jag mått så jävla dåligt kroppsmässigt är det oerhört viktigt att jag inte lägger över något av det på Miriam. Jag har ett annat typ av tänk och pratar om mat som bränsle, äta färgglatt och röra på sig för att det är roligt och du blir stark.

Spola fram 7 år, ett community manager-jobb med minst 10 utemåltider ute i veckan senare och jag hade en behaglig mjukare kropp än innan och ett fullt hanterbart kroppshat som mest yttrade sig i att träna lite för mycket ibland och äta lite för lite ibland. Hemma kunde jag få ångest ihop med Stefan men då kunde han lugna mig.

Något hände under den andra graviditeten. Jag kunde inte träna som jag brukade så tränade med en PT två gånger i veckan (Moa är underbar), kroppen kändes tyngre från början, jag var äldre och jag åt också 40 semlor i februari. Det var inte bara en bebis som låg i magen alltså. Samtidigt var jag ändå lycklig över att ha blivit gravid och tänkte att äsch det tränar jag bort som förra gången. Jag hade fel.

Så fort bebisen var ute var det som om det slog slint i hela mig. Kroppshatet och mammakroppsångesten slog till. Jag var stor som ett hus, hade fått en massa komplikationer (läs här), bebisen sov inte på natten och Miriam min Miriam hade det svårt att acceptera sin plats i familjen. Jag fulgrät väldigt mycket under sommaren, kniptränade överallt, drack bubbelvin, svettades, tränade det jag kunde och försökte dämpa ångesten.

Mammakroppsångest och kroppshat är det vidrigaste som finns och något som drabbar fler än du kan tro. Alla tar sig igenom det på olika sätt och jag tror det är just det som är det viktigaste: att jobba med det hela tiden + hitta redskap som hjälper en framåt. Jag känner så många coola tjejer som bara bestämde sig för att sluta hata sin egen kropp men ärligt, det skulle jag aldrig kunna göra på en dag.

Vad som däremot fungerade för mig och som jag har med mig löpande nu och kanske resten av livet:

  • Rör på dig. Det kan vara promenader om du kan, BodyBalance, styrketräning, cykling, dans eller cirkelträningar. Det är vetenskapligt bevisat att din psykiska hälsa ökar vid fysisk träning. Google it om du inte tror mig.
  • Köp kläder i den storlek du är nu. Dvs gilla läget att du kanske på vägen till din vanliga storlek får köpa/byta/låna dig till 2-3 garderober. Kanske stannar du vid en av dessa garderober men psyket mår bra av att vara FIIIIIN. Ja, ytligt och ja det får du vara.
  • Ät varierat. Jag tappade allt av rutiner, bra vanor så jag tog hjälp av en kostcoach (David Haroun)
  • PRATA OM DET. Ångest blir värre i enrum. Dela med dig av känslan
  • Sluta ha ångest över att du har ångest. Ja, du fick barn, ja du fick ångest. Nej du älskar inte ditt barn mindre för att du önskar att du hade din vanliga kropp.
  • Avfölj folk som skapar ångest eller agg för dig i sociala medier.

Sista två punkterna är den stora utmaningen när du fått lite rutiner i livet (hahahahaha, rutiner med en bebis men du fattar). Du har fått det finaste som finns i hela världen och ammar du så kommer även brösten få sig ett törn. Bebisen ger så mycket glädje och lycka men det är också grunden till den dåliga sömnen, den degiga magen och känslan av att "alla är mycket snyggare än jag". Jag är så missunnsam och klarar inte av att följa mammor som tre månader efter sin förlossning är smalare än innan och studsar runt i magtröja med bebisen på axeln. Fuck them, avfölj dem. Behöver du hjälp i den djungeln så lägger du till mig på Instagram så hjälper jag dig. Alla behöver sin person som tar en tillbaka till verkligheten. Jag har Olivia, skaffa en egen Olivia.

Följ mig här: @stockholmandme

februari 2018

Mer krönika än blogg

Jag förstår att du nästan ramlar av stolen när du ser ett inlägg till från mig på samma vecka. Jag vet, det är pinsamt hur dålig jag är på att uppdatera men jag kommer på mig själv att inte kunna lägga upp glimtar från vardagen utan hellre vill få ur mig grubblet och sånt. Filar just på ett inlägg om min jävla kroppsångest, ett annat om det här med att vara gravid och ett tredje om att jag i nästa liv ska bli pappa. Sen har jag även ett på G om Jacques och hans nio månader hittills.

Det kommer när det kommer men jag lovar ett inlägg i veckan med målet att få dig att tänka till lite. Vill du ha mer glimtar får du helt enkelt gå in på Instagram. Jag är Queen of Stories.

Puss!

Ps: måste börja be folk ta bilder av mig, tar bara taskiga selfies i hissen, så pinsamt...

Jag är en oskön person

Något jag verkligen gått runt och tänkt på den senaste veckan är mod eller att vara modig. Vad betyder det? Det började egentligen med att Annika som har hand om den holistiska delen av den mammaträning jag går på bad oss just fokusera på det: ”vad är att vara modig?”

Mod kan handla om helt skilda saker utifrån vem du frågar men hade du frågat min dotter hade hon säkert sagt något i stil med: klättra högt upp i ett torn, sjunga inför en massa människor eller säga ifrån när någon är dum. Just det sista är där jag hamnar gång på gång.

Mod för mig är att våga vara den som säger ifrån i sammanhang där det lätt blir obekvämt att säga ifrån. Kanske är du på ett event, bland människor du inte känner - eller känner alldeles för väl eller så är situationen så att du borde vara glad och skön. Där är jag modig, den som ifrågasätter, säger ifrån och visar vad som är okej och inte.

Jag märker själv att jag inte är så lätt att ha att göra med längre då jag säger ifrån så fort jag hör orättvisa, rasistiska kommentarer, anti-feminism och annat som lätt kommer från folk som är lite ”sköna” eller i sammanhang där det är en viss norm och det skojas om det som ligger utanför. Det kan också vara knäpp konsumtion, långa flygresor (klimatjobbig är jag också) eller människor som alltså inte märker att de är en del av en norm och sen vägrar tro på det och tror de är fördomsfria. Jag blir knäpp.

Just det här att inte vara en skön, härligt leende person längre (eller jag kanske aldrig varit det) skrämmer mig också men det går inte att vända om. Har du en gång börjat se orättvisor, hur klart allt är och hur hemskt människor beter sig är det den nya mallen.

Baksidan är att jag inte blir inbjuden till ”sköna” sammankomster på samma sätt och även om det svider i mig är det en konsekvens jag får ta. Jag har ett ansvar - inte bara för mig, utan för mina barn. Jag vill att de ska veta att de har en stark mamma som står upp för rättvisa, jämlikhet, feminsim, klimat och rätt och slätt riktigt jävla dåligt genomförda event. Livet är för kort för allt annat.

‚̧ԳŹ‚̧ԳŹ‚̧ԳŹ