Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Mammatankar

Flexibelt jobb och vab

Puh, fredag och jag har landat i soffan. Det har varit en intensiv vecka igen. Jag borde nog sluta säga det eftersom varje vecka är intensiv i mitt jobb. Och ingen dag är den andra lik. Älskar att jobba globalt. Fast den här veckan har varit lite mer intensiv än vanligt då det både varit jobb-event, kvartalsrapports-släpp och så lite vab på det.

Eller vab och vab. Jag kunde jobba hemma hela dagen, ta en promenad med Jacques i vagn över lunchen och sen vid 15 ta med Jacques ut och måla lite med gatukritor. Det märktes att han var sjuk då han inte ville leka i lekparken men gärna satt ute på den varma marken och målade.

jag träffar ju Jacques varje dag så det inte alltid jag märker stora steg i hans utveckling men igår kom det. Han ritade ett A, pekade på det och sa A, ritade sen I och sa I. Sen tränade vi på flera olika siffror och bokstäver. Jag ritade först och han härmade. Blir lika förundrad som med Miriam över hur lätt det ändå är att göra lärande roligt.

Eftermiddagen i parken betydde att jag behövde jobba några timmar på kvällen men tänk vilken tur jag har som kan göra så. Jag tar det inte för givet egentligen men kommer aldrig mer jobba på ett jobb som inte ger den typen av flexibilitet.

Helgen är här, planer finns. Roliga sådana! Hoppas du också får en fin helg.

Ofrivilligt ensamstående i en tvåsamhet

Otroligt laddad titel på det här inlägget och jag ska varsamt förklara utan att trampa någon på tårna, eller för den delen såra min kärlek.

Jag är verkligen lyckligt lottad som kunnat bli mamma, inte bara en utan två gånger. Det är ingenting jag tar lätt på och det går inte en dag utan att jag luktar någon av mina barn i håret och känner lyckan sprida sig i kroppen. Det är inte vad det här handlar om.

Det handlar om tvåsamheten. Jag och Stefan valde tillsammans att skaffa barn ihop. Vi har valt att leva tillsammans med varandra och har nu levt ihop i snart 13 år. Det har inte varit enkelt och det har funnits stunder då jag tittat på honom och känt att jag inte har något snällt att säga. Jag tänker inte sätta oss själva på några höga hästar men vi valde ändå att fortsätta kämpa för varandra och gick i terapi och tog oss igenom det. Inte bara för att vi har barn ihop - även om jag inte förstår den där kampen för kärlek utan barn. Då skulle det ju faktiskt vara möjligt att bara vända sig och gå och välja att aldrig mer ha kontakt. Har en barn, kommer det alltid finnas någon form av kontakt. Förhoppningsvis bra för barnens skull men det är inte sanningen. Vi valde att stanna med varandra för att kärlek är kärlek.

Jag kan ärligt talat säga att jag älskar Stefan och livet utan honom hade varit ett halvt liv.

Tillbaka till tvåsamheten och föräldrarollen. Den är inte enkel. Det ska handlas och lagas mat, tvättas kläder, läsas läxor, planera för skolor och kalas, aktiviteter, hämtning och lämning samt så klart pussas och kramas på barnen, säga till dom att uppföra sig, att dom är älskade, gå mellan när det är tjafs och så läggningen. Att lägga våra barn tar minst 1,5 timme. Först Jacques med läsning, klappning och ligga kvar tills han sover. Sen samma sak med Miriam. Det är en ynnest att båda våra barn vill somna nära nära men det betyder också att tiden flyger ikväll på kvällen. Ibland kommer jag ut från läggningen som i ett töcken för att städa undan i köket, hänga upp tvätten och sen bara andas innan jag själv borde sova.

Och det här har till 95 % hamnat på mig. Kalla det en klassisk kvinnofälla om du vill men det är inte så enkelt. Stefan jobbar på ett jobb som innebär långa kvällar. Det är inte ovanligt att han kommer hem vid 03 och jobbar 6 dagar i veckan. Hans fem % innebär lämning av Jacques så sen måste han upp för att lämna på dagis. Stefans återhämtning är obefintlig och då är det svårt att kunna koncentrera sig på flera saker samtidigt. Hans koncentration är på jobbet och jag drar lasset hemma. Mitt jobb kräver också mycket av mig men jag kan jobba hemifrån och gör det, ibland långt in på nätterna eftersom mellan 17-22 är det fokus på barn.

Det gör att vi hamnar i dålig balans. Stefan har dåligt samvete för att han inte är en aktiv del av familjen hemma och jag är frustrerad över att jag inte valt att ha det så här. Hade vi levt separerade hade jag haft så här en vecka och sen haft en vecka där jag kunde ta hand om mig själv. Fast det hade inte varit ett alternativ eftersom jag hade varit djupt olycklig utan mina barn.

Förstår ni dilemmat?

Visst hade ni önskat att jag här hade kommit med en lösning, men nej. Jag har ingen lösning. Jag bara fortsätter sätta fötterna framför varandra, låter veckorna och livet svepa förbi. Visst, jag njuter av min tid med mina barn och vi har tur med närvarande familj som ställer upp så jag kan vara med på jobbgrejer och annat ibland på kvällstid. Men oftast är jag så jävla trött på att ha det så här. Jag vill ju leva i tvåsamhet, inte leva som ensamstående när det inte är det liv jag valt.

Nu ska den här lite gnälliga mamman lägga sig. Senare än beräknat, precis som det här inlägget. Kram

Kaoset det innebär att resa som familj

Hej från bilen på väg mot Järvsö. Det var längesen vi hördes. Jag skulle kunna skylla på en massa olika anledningar men egentligen handlar det om prioriteringar. Jag har inte prioriterat att skriva här vilket är himla dumt. Jag har saknat det. Så nu ska jag bli bättre på att uppdatera.

Vad har hänt sen sist? Hur långt är ett snöre? Jag har nu jobbat ett år på Truecaller och trivs som fisken i vattnet. Jag har lärt mig otroligt mycket och ingen dag är den andra lik. Det jag lärt mig mest är nog om hur olika alla världens marknader fungerar. Det förtjänar ett eget inlägg så håll ut.

Tillbaka till kaoset det innebär att resa som familj. Jag minns resorna innan barn som enkla, spontana och rätt tanklösa. Kläderna packades med tanke på varenda dag och kväll. Numera är jag glad om jag kommer ihåg att ta med min egen tandborste.

Barnens packning, den är däremot minutiöst planerad. Alltid för mycket kläder eftersom barn har en förmåga att leta upp smuts. Och jag vill att dom ska kunna ha det så. Inte vara rädd för att smutsa ner sig eller begränsa sig bara för att jag inte kan packa ner några extra plagg.

Innan barn hade jag knappt med mig värktabletter och det var nästan lite roligt att behöva gå in på ett apotek i ett fjärran land och förklara symptomet. Jag minns speciellt en gång i Thailand när jag gick in och visade genom att hålla mig om magen. Expediten bara tittade på mig och frågade "menstruation or diarrhea?". Vad det var i dom tabletterna vet jag fortfarande inte men jag gick iallafall inte på toaletten på över två veckor. Med det löste problemet och allt var frid och fröjd.

Nu med barn har jag med mig både värktabletter, åksjukepiller, hostmedicin och mer. Min syster tittade på mig en gång i Portugal och frågade "tror du inte att det finns apotek här eller". Det är ju lätt för henne som är sjuksköterska och förstår alla medicinska namn. Jag kan Alvedon, inte så mycket mer.

Sen det här med att ha en tidsplan. Den spricker varje gång. Jag brukar packa det mesta för hela familjen och maken tar hand om sin packning + att packa in allt i bilen. Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha det på något annat sätt egentligen. Kontrollbehovet är stort och jag vågar helt inte lita på att han tänker på allt. Låter så löjligt när jag nu ser det i skrift men så är det. Vårt att notera är att maken jobbar sena kvällar. Hade han jobbat mer normalt (vad är normalt?) hade vi kanske delat mer på det.

Tillbaka till tidsplanen. Idag hade jag räknat med att vi skulle åka kl 13:00 men istället rullar vi nu strax ut ur stan och klockan är 15:52. Och absolut, det är påsklov så halva Stockholm ska åt samma håll.

Om vi ska flyga föredrar jag att spendera en hotellnatt på Arlanda för att slippa stressen det innebär att komma iväg i tid. Bonus är också att det känns som semestern börjar tidigare.

Jag borde absolut avsluta med några av dom tips jag lärt mig efter 11 års resande med barn. Du behöver egentligen bara ett: Ha tålamod. Jag jobbar fortfarande på det. Och vet du, idag kom jag ihåg tandborsten också, SEGER!

Att bada

Jag älskar verkligen att bada. Det är bad som ger mig energi, minskar smärtan som annars strålar i ryggen och jag är exakt i nuet. Hela vintern har jag badat 3-4 gånger i veckan och det är också i år som resten av Stockholm upptäckt badandet. Vissa helger har det varit kö på "min" brygga i Sicklasjön men nu när isen inte längre lockar till coola bilder får jag ha badet för mig själv. Jag älskar det!

Jag har också via badet fått otroliga kvinnomöten. Vi införde AW-bad på fredagar för någon månad sen och där känner jag livet i mig. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och jag känner att jag kan ventilera raseriet som ofta river inom mig med tanke på hur samhället väljer att behandla kvinnor. Jag kommer därifrån mindre kluven och stärkt av klokheter som sagts med ett glas bubbel/vin/te i handen med vattnets kyla fortfarande i kroppen.

Följ med och bada du också!

Jacques - den envisaste personen jag känner

Miriam var en mysig liten person som barn. Hon åt allt, sov bra och var allmänt lycklig.

Jacques är inte så. Han är väldigt petig med maten och äter bara det han bestämt sig för. Oftast är det lax, kyckling, pizza, blockoblej (broccoli), köttbullar. Bara morot som grönsak och inte en gnutta potatis, ris, pasta eller bröd. Får han inte vad han vill lägger han armarna i kors och säger "no" och går från bordet. Kul kille, verkligen.

Och hans humör.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på hans vilja eller ovilja till att på något sätt göra något som han själv inte vill. Då kastar han saker, väser ngåot ohörbart bakom natten och går gärna iväg och smäller igen dörren efter sig.

Nästa sekund är han världens mysigaste och vill kramas. Han kallar mig mamma älskling och sitter nära nära i soffan.

Livet som mamma är verkligen känsomässigt uttömmande.