Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Mammatankar

Kroppshets eller den totala mammakroppsångesten

Det här inlägget har väldigt mycket text men om du hittat hit för första gången och behöver dämpa din egen mammakroppsångest så fortsätt läsa. Är du en återkommande besökare, välkommen in till 2019. Bättre sent än aldrig och det här inlägget har legat som ett utkast alldeles för länge.

Japp, jag såg Mia Skäringers Kroppshets när den gick och det borde du också göra, oavsett om du är kvinna, man, binär, mamma, dotter till en dotter eller pappa till en son. Det är egentligen alldeles för jobbigt och naket att se den tycker jag men viktig.

Det skaver i mig, jag känner mig obekväm och tänker att kanske är det därför jag har mått så jävla dåligt genom åren. Förstå mig rätt nu, jag är en stark person och kvinna idag men uppväxten alltså. Allt kroppshat, hur missnöjd jag var och hur mycket jag strävade efter att duga. Det enda jag kunde styra över var vad jag åt och vad jag tränade. Det var en dålig cirkel som jag tog mig igenom. Jag tog mig även igenom 2005 vilket är en bedrift värd att fira varje år. Detaljer är onödiga men lita på mig när jag säger att alla behöver nå sin egen botten för att kunna bygga upp sig själv och det gjorde jag.

Frid och fröjd och allt det där resten av livet eller? Här skulle det här inlägget kunna sluta men sen kom den stora kärleken och magen växte med lilla Miriam inuti. Jag hade inställningen att är du inte tillbaka i din kropp inom ett år borde det kallas övervikt och inte mammakilon. Herregud, vilken tur att jag inte hade en blogg då och delade med mig av mina oerhört taskiga och obetänksamma tankar om vad som är rätt kroppsmässigt efter barn. Nu kommer det bara upp som minnen på Facebook och inget som någon annan ser.

Det finns de mammor som bara studsar tillbaka som om inget hade hänt efter graviditeten och med Miriam tog det ett år innan jag kände mig tillbaka. Jag ser det också som att Miriam "helade" mitt dåvarande kroppshat. Eftersom jag mått så jävla dåligt kroppsmässigt är det oerhört viktigt att jag inte lägger över något av det på Miriam. Jag har ett annat typ av tänk och pratar om mat som bränsle, äta färgglatt och röra på sig för att det är roligt och du blir stark.

Spola fram 7 år, ett community manager-jobb med minst 10 utemåltider ute i veckan senare och jag hade en behaglig mjukare kropp än innan och ett fullt hanterbart kroppshat som mest yttrade sig i att träna lite för mycket ibland och äta lite för lite ibland. Hemma kunde jag få ångest ihop med Stefan men då kunde han lugna mig.

Något hände under den andra graviditeten. Jag kunde inte träna som jag brukade så tränade med en PT två gånger i veckan (Moa är underbar), kroppen kändes tyngre från början, jag var äldre och jag åt också 40 semlor i februari. Det var inte bara en bebis som låg i magen alltså. Samtidigt var jag ändå lycklig över att ha blivit gravid och tänkte att äsch det tränar jag bort som förra gången. Jag hade fel.

Så fort bebisen var ute var det som om det slog slint i hela mig. Kroppshatet och mammakroppsångesten slog till. Jag var stor som ett hus, hade fått en massa komplikationer (läs här), bebisen sov inte på natten och Miriam min Miriam hade det svårt att acceptera sin plats i familjen. Jag fulgrät väldigt mycket under sommaren, kniptränade överallt, drack bubbelvin, svettades, tränade det jag kunde och försökte dämpa ångesten.

Mammakroppsångest och kroppshat är det vidrigaste som finns och något som drabbar fler än du kan tro. Alla tar sig igenom det på olika sätt och jag tror det är just det som är det viktigaste: att jobba med det hela tiden + hitta redskap som hjälper en framåt. Jag känner så många coola tjejer som bara bestämde sig för att sluta hata sin egen kropp men ärligt, det skulle jag aldrig kunna göra på en dag.

Vad som däremot fungerade för mig och som jag har med mig löpande nu och kanske resten av livet:

  • Rör på dig. Det kan vara promenader om du kan, BodyBalance, styrketräning, cykling, dans eller cirkelträningar. Det är vetenskapligt bevisat att din psykiska hälsa ökar vid fysisk träning. Google it om du inte tror mig.
  • Köp kläder i den storlek du är nu. Dvs gilla läget att du kanske på vägen till din vanliga storlek får köpa/byta/låna dig till 2-3 garderober. Kanske stannar du vid en av dessa garderober men psyket mår bra av att vara FIIIIIN. Ja, ytligt och ja det får du vara.
  • Ät varierat. Jag tappade allt av rutiner, bra vanor så jag tog hjälp av en kostcoach (David Haroun)
  • PRATA OM DET. Ångest blir värre i enrum. Dela med dig av känslan
  • Sluta ha ångest över att du har ångest. Ja, du fick barn, ja du fick ångest. Nej du älskar inte ditt barn mindre för att du önskar att du hade din vanliga kropp.
  • Avfölj folk som skapar ångest eller agg för dig i sociala medier.

Sista två punkterna är den stora utmaningen när du fått lite rutiner i livet (hahahahaha, rutiner med en bebis men du fattar). Du har fått det finaste som finns i hela världen och ammar du så kommer även brösten få sig ett törn. Bebisen ger så mycket glädje och lycka men det är också grunden till den dåliga sömnen, den degiga magen och känslan av att "alla är mycket snyggare än jag". Jag är så missunnsam och klarar inte av att följa mammor som tre månader efter sin förlossning är smalare än innan och studsar runt i magtröja med bebisen på axeln. Fuck them, avfölj dem. Behöver du hjälp i den djungeln så lägger du till mig på Instagram så hjälper jag dig. Alla behöver sin person som tar en tillbaka till verkligheten. Jag har Olivia, skaffa en egen Olivia.

Följ mig här: @stockholmandme

februari 2018

Mer krönika än blogg

Jag förstår att du nästan ramlar av stolen när du ser ett inlägg till från mig på samma vecka. Jag vet, det är pinsamt hur dålig jag är på att uppdatera men jag kommer på mig själv att inte kunna lägga upp glimtar från vardagen utan hellre vill få ur mig grubblet och sånt. Filar just på ett inlägg om min jävla kroppsångest, ett annat om det här med att vara gravid och ett tredje om att jag i nästa liv ska bli pappa. Sen har jag även ett på G om Jacques och hans nio månader hittills.

Det kommer när det kommer men jag lovar ett inlägg i veckan med målet att få dig att tänka till lite. Vill du ha mer glimtar får du helt enkelt gå in på Instagram. Jag är Queen of Stories.

Puss!

Ps: måste börja be folk ta bilder av mig, tar bara taskiga selfies i hissen, så pinsamt...

Jag är en oskön person

Något jag verkligen gått runt och tänkt på den senaste veckan är mod eller att vara modig. Vad betyder det? Det började egentligen med att Annika som har hand om den holistiska delen av den mammaträning jag går på bad oss just fokusera på det: ”vad är att vara modig?”

Mod kan handla om helt skilda saker utifrån vem du frågar men hade du frågat min dotter hade hon säkert sagt något i stil med: klättra högt upp i ett torn, sjunga inför en massa människor eller säga ifrån när någon är dum. Just det sista är där jag hamnar gång på gång.

Mod för mig är att våga vara den som säger ifrån i sammanhang där det lätt blir obekvämt att säga ifrån. Kanske är du på ett event, bland människor du inte känner - eller känner alldeles för väl eller så är situationen så att du borde vara glad och skön. Där är jag modig, den som ifrågasätter, säger ifrån och visar vad som är okej och inte.

Jag märker själv att jag inte är så lätt att ha att göra med längre då jag säger ifrån så fort jag hör orättvisa, rasistiska kommentarer, anti-feminism och annat som lätt kommer från folk som är lite ”sköna” eller i sammanhang där det är en viss norm och det skojas om det som ligger utanför. Det kan också vara knäpp konsumtion, långa flygresor (klimatjobbig är jag också) eller människor som alltså inte märker att de är en del av en norm och sen vägrar tro på det och tror de är fördomsfria. Jag blir knäpp.

Just det här att inte vara en skön, härligt leende person längre (eller jag kanske aldrig varit det) skrämmer mig också men det går inte att vända om. Har du en gång börjat se orättvisor, hur klart allt är och hur hemskt människor beter sig är det den nya mallen.

Baksidan är att jag inte blir inbjuden till ”sköna” sammankomster på samma sätt och även om det svider i mig är det en konsekvens jag får ta. Jag har ett ansvar - inte bara för mig, utan för mina barn. Jag vill att de ska veta att de har en stark mamma som står upp för rättvisa, jämlikhet, feminsim, klimat och rätt och slätt riktigt jävla dåligt genomförda event. Livet är för kort för allt annat.

‚̧ԳŹ‚̧ԳŹ‚̧ԳŹ

Klimatångesten

Inatt sov jag som en kratta då bebisen är förkyld. Förmodligen var det sömnbristen som fick skavet att äntligen komma upp till ytan och jag delade för första gången min ångest inför klimatet på Instagram och vilket gensvar jag fick. Vi är många som känner skavet, gör du?

Jag och alla vi som är vuxna nu har förbrukat vår klimatkvot och varje år förbrukar vi i Sverige 4,2 jordklot. Hör du hur fruktansvärt det låter? Varför gör vi ingenting? Varför låtsas vi som att det är normalt att FORTFARANDE flyga korsv och tvärs över jorden utan att tänka efter. Hur kan du sitta där och trycka i dig den stora feta entrecoten utan att vakna om natten med ångest. Vad är det för fel för oss? Hur kan vi be om ursäkt till våra barn sen? Förlåt oss, vi visste hur illa det var men vi ville sola näsan och kött är ju så gott.

Här behöver politiker runt omkring i världen gå samman och lagstifta, inte stryka lobbyisterna medhårs och låtsas att det regnar normalt och inte de farliga skyfall med översvämningar vi ser överallt. Istället fick vi galningen i USA och nu även galningen i Brasilien som har lovat att skövla det som återstår av Amazonas. Det är på riktigt, vi är illa ute.

Det är den här ångesten som äter upp mig inifrån. Samtidigt längtar jag efter solen, värmen och det enkla livet som en solsemester innebär. Jag scrollar nästan dagligen efter resor men bokar inte. Den onda cirkeln går runt och runt tills dess att jag glömmer bort det för en stund. Sen kommer den igen.

Jag vet att jag inte ensam om att känna så här och många engagerar sig men fem gånger så många skiter i det. Jag vet inte ens om jag tror mänskligheten kommer överleva det här.

Bilderna är från sommaren i Skellefteå, också en plats jag drömmer om men som går att ta sig till utan att flyga.

Det här med att inte räcka till

Nu har det varit tyst här igen. Betyder det att jag legat hemma och rullat tummarna? I wish men det är snarare tvärtom. Att dagarna är fyllda av alldeles för många måsten och saker som ska göras. Ibland gör det mig knäpp att inte ha en enda dag utan planer men jag är vuxen och vill jag ha förändring så behöver jag jobba för att det ska bli verklighet. Istället går jag bara runt och inte räcker till. Jag avbokar event jag osat på, orkar inte packa upp väskor, dammsuga lägenheten eller fundera över vad som skulle behöva göras för att verkligen få lägenheten att bli det hem den förtjänar av oss. Tur att jag också har en man så att vi ändå inte lever på en soptipp.

Det enda jag orkar med ordenligt är att jobba, ge bebis uppmärksamhet och ta hand om dottern. Har du inte barn så är det här en inblick i din framtid om du väljer att skaffa barn. Prioriteringarna ligger alltid hos barnen, får du i en torr macka får du vara nöjd. Nu går jag på ett kostschema jag sköter ganska bra så mat får jag i mig.

Jag avskyr att inte räcka till. En vän till mig säger att jag lider av FOMO-sjukan och kanske har hon rätt men ofta tycker jag ju det är så nice att bara ligga hemma och ta det lugnt och scrolla igenom sociala medier och se vad andra gör. Problemet är nog hellre att jag vill göra allt och hoppar på allt jag kan. Ovan nämnda man blir tokig på mig, jag också för den delen men vet knappt hur jag ska sluta.

En av de saker jag faktiskt kommer sluta med är det roligaste jag har, något som ger mycket inspiration och får mig att känna mig kreativ. Tyvärr är det dock så att det alldeles för mycket tid. Om du är nyfiken på att veta mer om det, gå in här och boka biljetter. Jag ska lämna med en bang!

Nu ska jag sluta klaga över att inte räcka till och istället kämpa för att få det lite bättre. Håll tummarna för mig!