Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Mammatankar

Hudkostymen som aldrig stämmer

Det här inlägget har legat som ett inkast i flera veckor, nu måste det bara få publiceras.

Jag såg mig själv i spegeln för några dagar sedan och det var precis efter en sån där lugn stund med läsning. Hjärnan var inte tränad just då utan helt oskyldigt omedveten. Jag ryggade tillbaka av min egen spegelbild. Inte för att jag tycker att jag är ful utan helt enkelt pga av att för första gången så stämde bilden överens med hur jag alltid ha sett mig själv, förr i tiden hade jag sagt tjock. Nu vet jag bättre än att använda ordet tjock som ett skällsord. Jag såg ut som jag gör. Det kan låta sorgligt men för mig har jag alltid tyckt att jag inte varit tillräcklig, alltså kroppsmässigt.

Hudkostymen har aldrig passat med det jag sett i spegeln. Det är sorgligt hur mycket skinn, ben, fett, muskler, organ osv osv kan påverka ett helt mående. Oavsett hur jag har sett ut, vad jag än har vägt så har alltid spegelbilden sagt att jag är tjock. Ständigt denna strävan efter att vara smal - ett livslångt kämpande för något helt obetydligt.

Min strävan efter att vara smal har gjort att jag maniskt tränat bort ”överflödskalorier”, försökt bli bulimiker genom att kräkas och vägt allt jag stoppat i munnen. Jag säger försökt eftersom jag verkligen tycker det är äckligt att kräkas så det var en kort karriär - läs några dagar. Det har också fått mig att testa olika preparat och droger för att dämpa hungern, få mer energi och även köpa rena bantningsmedel olagliga i Sverige via nätet. Det var inte smart. Visst hamnade jag på en väldigt låg kroppsvikt men självhatet och ångesten gjorde att jag verkligen inte stod ut med mig själv. Då är det väldigt svårt att behöva vara vaken hela tiden eftersom det är de biverkningar den typen av droger och preparat har. Då fick jag helt plötsligt ta en tablett för att kunna sova och jag hamnade i en cirkus som lätt hade kunnat eskalera till ett djupt missbruk. Det gick så långt att min pappa kom till Oslo för att hämta mig då en dåvarande kompis ringde honom och sa ”jag tror din dotter försöker ta självmord”. Det är fruktansvärt så här efteråt och det är också väldigt längesen. Jag kom hem från Oslo våren 2005. Det är 15 år sedan.

Tillbaka till hudkostymen.

Vad betyder den egentligen? På riktigt? Jag vet inte svaret men jag vet att hela samhället präglas av den där jävla hudkostymen. Generation efter generation dukar under av ångest, självskadebeteende och destruktiva tankar.

För mig blev det bättre iochmed att jag fick barn men jag är ändå förstörd för livet. Nu kan jag se på kroppen som det redskap den är och så länge jag orkar träna, hoppa, springa och göra allt jag vill så får den se ut som den gör.

Kanske är det här inlägget ett sätt att liksom byta hudkostymen? Att bryta med det gamla sättet att se på kroppen, att bli fri.

Jag vill vara fri, jag tänker vara fri. Jag kastar mig loss!

Jag är så vit och så medveten

Kanske den knasigaste rubriken men det är det jag tänker. Att jag är så vit och så externt medveten om hur vit jag är.

Gång på gång tittar jag på min svarta bild på Instagram med taggen blackouttuesday och undrar om fler vita sitter perplexa som jag och tänker "Och nu då, vad gör jag nu?" En ensam liten bild gör ingen skillnad om inget action tas efteråt. Då blir det bara banalt, löjligt och som att en bara följde det som skrevs just då.

Århundraden av olikheter pga hudfärg, rasism och orättvisor och det enda jag som vit kunde åstadkomma var en svart bild.

Det är därför jag satt där och tittade på bilden, tittade på andra vitas bilder och vad de åstadkommit efter det och fick en unken smak i munnen. De tystnade och gick tillbaka till sitt vanliga liv (corona-Style absolut men ändå). Det får mig att förstår att kanske uppfattas även jag som att jag bara gått tillbaka till mitt.

så därför började jag där jag kunde - i min omedelbara närhet. Jag började prata ännu mer med Miriam om rasism och de fruktansvärda orättvisor som kommer sig av att vara född svart. Jag har ingen erfarenhet men jag har en uppgift att se till att framtiden ser bättre ut än den gjort hittills. Vi pratar om hur rasism yttrar sig, att man alltid ska säga ifrån om någon uttrycker sig rasistiskt även om det är någon i ens närhet som familj och vänner. Vi pratar om allt hemskt som hänt i historien, vad som fortfarande händer varje dag och jag berättar om de saker jag upplevt av rasism. Det är ingen facit, inget jakt efter gillamarkeringar utan ett måste. Vi måste alla förstå att med vithet kommer privilegier och är vi medvetna om det kan vi börja förändra saker på riktigt, inte bara en svart vägg av tystnad på sociala medier.

Jag inser att Miriam lever i en skyddad värld här i Sjöstan och de flesta av hennes och våra vänner är vita. Hur blev det så? Jag tänker att det kommer från så många delar och det blir också så uppenbart att det ser ut så. Usch, fan. Jag har ju inte kommit någonstans egentligen. Bara ett upprepande av andra innan mig. Det är skavigt att våga möta min egen vithet

Jag vet inte vad jag vill säga med det här mer än att jag är inte tyst och liksom återvänt. Jag har börjat. Det är något. Gör något du också.

Att sätta en matrubrik på sig själv

Hur ska jag definiera mig själv? Jag har alltid sett på mig själv som vegetarian och var det mellan 13-28 år. Sen blev jag gravid första gången och allt jag ville äta var korv, ägg och kött. Märkligt. Självklart åt jag det.

Så gick det några år med kött i mitt liv. Började kalla mig själv för flexitarian då jag åt kött någon gång ibland och då helst vilt eller fisk.

Sen blev jag gravid igen och tanken på kött fick det att vända sig i magen på mig. Då åt jag veganskt en längre period. Sen råkade jag få fetaost i en sallad och insåg hur mycket jag älskade ost.

Det kom en resa till norra Sverige där jag åt vilt igen och då kom tanken på att jag mer skulle säga att jag åt klimatsmart. Dvs ibland vilt och lite fisk. Kyckling däremot kändes inte etiskt försvarbart.

Så började jag nytt jobb och kollegans lunch bestod av kyckling och sallad. Jag smög in det i min kost och kände att mina former som absolut blivit större med åren men som jag ändå gillar la sig liksom bättre. Det kändes bra i kroppen med kyckling. Så helt plötsligt åt jag alltså kyckling.

Maken blev permitterad och började laga mer mat hemma och det smögs in lite kött i kosten. Inte så mycket men ändå så att jag tänkte på det.

Idag var jag med på en Cookalong med Kronfågel. Mitt etiska tänk med att undvika kyckling verkar ha fått sig ett törn men med allt som sker i livet och världen känner jag att det är okej.

Och nej, det blir inga fler barn så min kost kommer inte radikalt förändras. Jag kommer fortfarande laga mest vegetariskt hemma och äta det som serveras.

Jag är inte vegetarian, flexitarian eller köttätare. Jag är Agnes. Med eller utan kött.

Recept på ovan OTROLIGT goda mat finns på Kronfågel och är framtagna av Markiz Tainton.

Dansa på fest nu och då

Jag är på Gotland. Jag dansar mig svettig på dansgolvet och det är då det händer. Jag förstår att jag inte längre är i 20-årsåldern. Nu är jag mina föräldrar när jag som barn var med på fest och såg mina föräldrar dansa. då tyckte jag det såg roligt och lite pinsamt ut.

Den känslan av hur tiden går var speciell. Tiden när jag svingade mina lurviga på en nattklubb halva natten och sen cyklade hem i gryningen är över. Jag saknar den inte alls.

Kanske är det just det som gör att jag samtidigt blir lite sorgsen. För att jag inte vet vilken tid det är nu. Är det tiden då jag paddlar igenom grönskan tillsammans med en vän för att sen dricka RIKTIG champagne på en brygga eller är det tiden då träning inte görs för att det är så jäkla roligt och får tiden att gå utan för att min kropp blir stel och gammal när den inte får röra på sig.

Spännande är det, jag välkomnar tiden in.

Listsöndag - hälsa

1. Hur mår du rent fysiskt, idag?

Rätt bra men har en vrickad fot som gör att jag inte vågar utmana mig själv.

2. Hur mår du rent psykiskt, idag?

Väldigt bra, är mån om att ta hand om mig rent psykiskt i dessa tider.

3. Vad är hälsa, enligt dig?

Sova, skratt, rörelse, kärlek, vara snäll mot mig själv, äta gott och kunna hoppa högt och springa långt.

4. Vad borde du göra mer/mindre av för att maximera din hälsa?

Borde träna mer så svetten sprutar och musklerna värker. Min träning är rätt bekväm just nu med yoga och snabba promenader.

5. Vilken är din värsta sjukdom/olycka som du har varit med om i livet?

När mitt korsband och menisk for i vänstra knät. Tog 1,5 år att rehaba.

6. Skulle du kunna tänka dig att jobba inom vården?

Ja! Önskar jag bara kunde ringa upp och säga: jag kan och vill, sätt mig i arbete!

7. Har du någonsin åkt i en ambulans?

Ja, när Jacques fick andnöd som liten bebis.

8. Skulle du hellre vara skadad i musklerna och inte kunna träna på ett helt år, eller vara konstant täpp i näsan i ett helt år?

Konstant täppt. Det finns nässpray, hehe.

9. Hur ofta besöker du tandläkaren?

När jag blir kallad och gärna en gång mellan hos tandhygienisten. Älskar känslan av rena tänder.

10. Vad anser du om psykofarmaka, kosttillskott, Ipren osv?

Bra när behovet finns. Äter alltid vitaminer och järn.

11. Du behöver tala med en läkare/psykolog. Vill du hellre träffa personen face to face eller kan du tänka dig ringa ett samtal och prata med läkaren över mobilskärmen?

Träffar helst men har testat över skärm. Går bra.

12. Är du en morgon eller kvällsmänniska?

Bådeoch. Har alltid varit mitt problem. När ska jag sova liksom?

13. Hur får man dig på bra humör?

Sjung för mig, ge mig en kram och berätta att du uppskattar mig.

14. Springa, lyfta vikter eller yoga?

Skulle sagt lyfta vikter närsomhelst men eftersom foten är vrickad vill jag bara springa så säger springa.

15. Prata känslor/problem med dina föräldrar, vänner eller psykologen?

Alla fyller sin funktion. Skulle gärna gå regelbundet hos en psykolog för att rensa tankarna.