Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Miriam

Jag har varit mamma i 9 år

Nio år, det är en halv evighet på ett sätt och bara ett andetag på ett annat. Jag minns mitt liv innan Miriam men det var inget liv. Det var när hon kom som jag kunde förstå den där djupa rena kärleken. Kärleken till mitt barn.

Varje år har haft sin charm; som när hon vid 9 månaders ålder bestämde sig för att börja amma igen (hon hade slutat vid 6 månader) och blev arg när det var tomt. Eller som när hon rotade igenom min väska vid ett års ålder och hittade mitt läppglans. Sen den dagen fick jag aldrig ha läppglans ifred. Egentligen knappt numera heller.

Jag minns också alla våra resor ihop. Hur hon stod på en Grand Cru-odling i Champagne och ogillade druvorna, när hon dansade sig igenom Boardwalken i Santa Cruz med århundradets dyraste ansiktsmålning på sig.

Resan till kinesiska muren är bäst. Vi sa att hon kunde vänta nere så gick jag och Stefan upp i omgångar. Efter en kort stund hör jag hennes rätt bestämda röst. Då har alltså Miriam - nyss fyllda fem år, klättrat upp för trappsteg lika höga som hon själv. Sådan är hon, alltid kavat och orädd.

Jag har lagt upp en höjdpunkt på Instagram som heter Miriam 9 år. Titta på den. ‚̧ԳŹ

Det senaste 2 åren har varit en prövning för oss alla men mest för henne. Att få en lillebror och samtidigt se den hon trodde var en nära vän vara med om att frysa ut och inte vara hennes vän när det väl gäller har varit svårt. Vi är inte ute ur det ännu men i hennes samtalsterapi får hon bra redskap för att hantera det och förhoppningsvis så blir det ett naturligt avslut när trean tar slut.

Miriam - min älskade Miriam. Tack för att jag får vara din mamma.

Han kan inte gå

Lagom utlämnande titel på det här inlägget men det är sanningen. Jacques kan inte gå än. Han tar sig mellan möbler men på väldigt vingliga ben och går helst på knäna.

Vi kommer nu få en remiss till sjukgymnast för att bedöma om det är något som är fel eller om han bara behöver extra hjälp. Han är helt normal i övrigt och checkar av alla boxar som ett barn i hans ålder borde.

Om jag är orolig? Ja så klart jag är. Jag är hans mamma och jag älskar honom så otroligt mycket. Jag och Stefan har målat upp de värsta av scenarion men det är osannolikt att det blir så. Men tänk om han inte kommer kunna gå, att det är något fel på hans fötter (som jag trott länge). Fan alltså. Blir alldeles ledsen när jag tänker på det.

om vi bortser från bristen på steg så är han verkligen helt underbar; sjunger alla typer av sånger, håller takten, pratar meningar med två-tre ord, pussar, slåss och älskar sin pappa mest av allt. Tänk så han förgyllt vårt liv.

Miriam min Miriam är också helt okej. Håller henne lite för mig själv ett tag. Känner att hon behöver det.

Äntligen sommarlov

Äntligen kom dagen då Miriam fick lämna skolan bakom sig för 10 veckor av välbehövligt sommarlov. Vilken pärs det har varit och även om vi tar en paus från det så kommer det vara minst lika tufft att ta tag i när hösten och årskurs tre börjar. Hela min kropp har längtat efter sommarlovet. Inga fler morgnar med ont i magen för att veta om Miriam kommer krampaktigt krama mig och be om att få följa med mig till jobbet och oförstående föräldrar som inte alls tycker det egentligen rör dom. För mig har det inte spelat någon roll vad andra tycker och tänker om något. Miriam har mått dåligt, det är det enda jag bryr mig om.

Det kanske låter banalt och enkelt men jag är inte intresserad av att höra utlägg om vad som stämmer eller inte. Det akuta har varit Miriams mående och med andningspausen från skolan kan vi alla slappna av och hitta tillbaka till oss själva och vår familj. När en person i en familj på fyra personer mår dåligt mår all dåligt och Miriam är en så generös, empatisk och klok tjej så det rubbade balansen.

Kommer kanske berätta mer framöver men nu ska jag väcka världens bästa Miriam.

Tvåbarnschocken slår till igen

Jag vill vara en snäll person, det har vi pratat om förr. Samtidigt vill jag inte vara en mjäkig person som folk kan sätta sig på. Det kan vara något av ett dilemma ibland. Jobbmässigt har jag lättare att hantera det med enda undantaget att jag inte har något tålamod och hatar dålig arbetsmoral. Då kan jag inte vara snäll. Fast det får nog bli en annan historia...

Jag vill också vara snäll mot min underbara dotter men för tillfället är det så otroligt svårt eftersom hon befinner sin i någon form av pre teen state och inte lyssnar på mig förrän jag har försökt säga till snällt fem gånger och sen skriker med min hårda hemska röst. Då blir hon ledsen och säger "Du är alltid arg". Jag blir knäpp. Min man blir också knäpp och han är så mycket mer iskallt elak än vad jag är. Jag kan liksom se att hon kryper ihop när han hamnar i samma stadie som det jag beskriver ovan. Det gör mig ledsen, Miram ledsen och även Stefan.

Tro nu inte att vi är elaka föräldrar utan vi kämpar på och påminner varandra om att Miriam är vår nummer ett, vårt bästa i livet, vår förstfödda. Det är bara slitsamt i livet just nu. Det kommer passera och tills det gör det så gör vi vad vi kan. Pratar med varandra, med vänner, med Miriam och försöker göra livet lättare.

Vi hade inte det här problemet innan vi fick Jacques så det har något att göra med att hela familjebalansen rubbades för Miriam + att det händer en hel del saker i skolan med vänner som kanske inte är så bra. Stackars fina Miriam.

Om du själv hamnar där vi är just nu så testa att dela upp er. Det fungerar bra för oss så idag ska jag och Miriam på bio och fika. Härligt!

Sluta med din mom shaming - jag mår toppen!

Tänk så provocerande det kan vara för folk att en mamma väljer att jobba även när hennes bebis är liten. Det är verkligen ingen som ifrågasätter en pappa som går tillbaka till jobbet efter 10 dagar men när jag säger att jag redan valt att börja jobba 50 % eftersom jag älskar mitt nya jobb märker jag att en del biter sig i tungan för att inte säga rakt ut vad de tänker. Intressant på ett sätt, sorgligt på ett annat. Det är 2018, inte 1818.

I Sverige är vi bortskämda med en generös föräldraförsäkring som låter oss vara hemma med våra barn i 1,5 år. Det är verkligen fantastiskt bra. Jag jämför med min gamla chef i USA som precis börjat jobba efter att ha varit hemma i tre månader. I en post på LinkedIn tackar hon sin arbetsgivare som gett henne en sån generös försäkring som lät henne vara hemma tre månader. TRE MÅNADER gänget. Dags att vara lite mer tacksam över att vi bor i Sverige tycker jag.

Tillbaka till dagens mom shaming. Den är listig ska du veta. Den kommer i olika former så det gäller att vara som en ninja och kunna parera. Det sjukaste är dock att det nästan uteslutande är andra kvinnor och mammor som är skyldiga till mom shaming. Jag brukar säga att "den dagen veganer sluta bråka om vad som gör en till en riktig vegan eller inte kommer de ta över världen" och lite så känner jag med kvinnor också. Varför denna ragatalek, kan vi inte bara ta hand om varandra? Jag menar oavsett om du väljer att börja jobba tidigt, vill träna dig iform direkt, fortsätta vara mjuk länge eller helt enkelt väljer att ta ett glas vin ska det vara okej.

Jag tänker fortsätta vara stolt över att jag kan kombinera jobb med att vara mammaledig, för mig är det ren och skär lyx. Tänk vissa dagar får jag ta på mig big girl pants och andra dagar rullar jag vagnen mot parken med båda barnen iklädd första bästa trasan jag hittade hemma.

Det enda båda dagarna har gemensamt är min lyx som är att gå och fixa ögonfransarna. Känner mig som en ny människa och slipper sminka mig. Jag går hos Helena på Perfect Beauty, rekommenderas varmt! Och spana in mitt nya läppstift, MAGI!