Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Miriam

Snart är badsäsongen här!

Idag hade vi klädsim tillsammans med scouterna och även om det säkert var 15-16 grader i vattnet fanns det en känsla av friskhet i både luft och vatten som berättar att snart börjar kallbadssäsongen. Jag längtar!

Jag funderar på att ännu en gång dra ihop ett stadigt badgäng så att det blir bad minst 2-3 gånger i veckan. Skriv till mig på Instagram om du vill vara med.

Och scouterna, jag älskar scouterna. Så mycket slit många gånger men kvällar som idag är det värt allt. Först klädsim och sen grilla korv på muurikka. Njutning!

Miriam höll kanske inte med som ni ser på bilden...

Puss så länge! Så himla mycket som händer och jag tänker ofta att jag måste dela med mig av det. Det kommer.

 

Mitt liv som scout eller hur jag lever med Imposter Syndrome även på fritiden

”För att ditt barn ska antas till scoutkåren behöver du bli ledare”.

Så började mitt liv som scout. Eller kanske började det två år tidigare när jag ställde Miriam i kö till Hammarby Sjöscoutkår. Jag vill minnas att anledningen till att jag ställde henne i kön var för att Miriams kompis föräldrar hade satt den kompisen i kön och jag tyckte det lät najs om Miriam skulle lära sig segla och mer om naturen.

Jag tog meddelandet på allvar och bokade in mig på mig på kursen ”Leda scouting”. Fast egentligen nästan ett halvår efter att Miriam hade börjat som spårarscout. Jag kände mig kriminell som lämnade av Miriam när jag själv inte blivit ledare ännu. 

En helg mitt i vintern var det äntligen dags. Jag tog bussen långt ut till Danderyds Sjöscoutkårs stuga. Vi skulle under en presentationsrunda berätta hur länge vi varit scouter. Dom andra berättade om långa scoutliv från barnsben medan jag sa ”jag började med scouting idag”. Kanske var det någon som fnissade till men jag upplevde det som att jag bemöttes med mycket värme och en känsla av välkomnande. Och ändå var det här hela känslan av att jag var en låtsas-scout började. 

Jag gillar att vara ute i naturen och har inga problem med att vara kall, blöt, ha lite skit under naglarna och jag kan hålla mig lugn i oväntade situationer. Det är bra egenskaper för att vara scoutledare men det är inte allt som behövs. Det är scoutledaren som ska inspirera och lära alla nya scouter ALLT vad det innebär att vara scout. Jag är bra på att inspirera men det där med att lära dom allt från knopar till alla delar på en segelbåt har känts utmanande. Jag har varit ledare tillsammans med två helt olika personer - den ena har alltid varit scout och den andra är en erfaren seglare. På ett sätt har vi verkligen kompletterat varandra och samtidigt tror jag också att det gjort att jag fortfarande är sämst på att segla och inte är bäst på knopar. Däremot är jag numera väldigt bra på allt runt scouting och kan prata om scouthistoria, scoutlöftet och absolut. Jag kan också en del knopar också. 

”Du såg verkligen ut som en riktig scout”. Fick jag höra om hur jag såg ut på alla bilder och filmer jag la ut på min Instagram från Jamboree.

Komplimang eller inte så är det helt sant även fast det sitter långt inne. Jag kände mig som en scout under hela Jamboree - en nationell sammankomst där över 11000 scouter från Sverige, Europa och världen samlades i Skåne för en veckas läger. Det var som om det var på Jamboree det hände - att jag äntligen blivit just det det, en scout.

Att vara scout eller rättare sagt scoutledare är som du märker inget som kommit enkelt för mig. Jag är nästan alltid orolig över att jag ska avslöjas som en dålig scout som gör dåliga knopar som jag lärt mig via youtube eller som seglar sämre än mina upptäckarscouter. En person som blev scout som vuxen. Alltså en inte lika bra scout som många andra. Det låter kanske konstigt men jag upplever att det finns otroligt mycket prestige i att vara en riktig scout. Inte sällan ser du skjortor som är så urblekta att dom snart kommer ramla av kroppen den sitter på. Eller märken som varit en del av livet i 20 år som är fastsydda på en ny skjorta. Eller långa utläggningar om gamla läger och scout-händelser. Jag kan kontra med 3 år gamla upplevelser. Inte lika coolt. 

Fast är det coolt att vara scout? Många (alla som inte är scout eller fattar något om scouting) skulle svara nej på den frågan men det är fel. Hur jävla coolt är det inte egentligen! En scout kan så extremt mycket av det som många kunde förr men som nu inte förs vidare till nya generationer. 

Jag har dom senaste 4 åren många gånger önskat att mina föräldrar satt mig i scouterna som barn så att allt skulle sitta i ryggmärgen istället för som ett nytt märke på skjortärmen. Nu är det inte så men så kommer det vara för Miriam. Omtanken om naturen, att alltid tänka lösningsorienterat, kunna både bygga någonstans att bo, veta var och hur en eld ska byggas och vara trygg i det. Sen alla roliga äventyr - stora som små, och gemenskapen. Helt otroligt om en tänker efter. Numera är jag en del av den gemenskapen och det känns häftigt så klart. Men ändå, känslan av att vara en dålig scout finns alltid där.

Inför varje möte pluggar jag som om det vore ett prov i skolan eller en viktig presentation på jobbet. Jag blir frustrerad när det inte är jag som planerar möten och jag faktiskt inte vet vad jag förväntas göra. Det är då det kan komma något i stil med ”kan du ta surrningsstationen?”. Panikkänsla och jag måste lite som i smyg påminna mig om hur det nu var en perfekt trefot ska surras eller något mer komplicerat som en bro. 

Jag förstår inte varför jag alltid sätter mig i såna här situationer - även på min fritid. Eller egentligen vet jag. Svaret stavas Miriam. När Miriam skulle börja spela fotboll och Stefan inte kunde följa med pga jobb var det jag som hängde på till träningen. När det efterfrågas fler tränare och INGEN räcker upp handen märker jag bara hur min hand åker upp. Helt sjukt eftersom jag aldrig någonsin spelat fotboll. Helt plötsligt var jag fotbollstränare för ett knattelag inom Hammarby Fotboll. Jag gjorde exakt likadant då som jag gjort nu. Youtube, dokument, böcker och fråga runt. Jag kände mig alltid som en bluff när jag skulle visa en dribbling eller förklara spelet. Tydligen lyckades jag ändå vara så pass övertygande för både barnen och föräldrarna eftersom jag på riktigt fick frågan om jag hade spelat i svenska fotbollslandslaget. Kanske var det tur att Miriam valde att sluta spela när hon var 8 år eftersom tjejerna började bli bättre än mig.

Just där befinner jag mig i min roll som scoutledare. Miriam ska gå upp till äventyrare som är hennes femte år som scout och jag ska med. Då är det helt plötsligt inte pirriga 8-åringar som aldrig hållit i en kniv eller gjort en enda knop som jag ska guida. Nu ska jag istället vara den som lär ut hur en hanterar en yxa och såg på ett säkert sätt för att ta bevismedlet för yxa och såg. Knopar då? Nu pratar vi apnävar och komplicerade skeppsknopar istället för stoppåtta, och dubbelt halvslag. Jag är livrädd.

Ska jag försöka avsluta lite positivt kanske? 

Jag tror min känsla för att vilja vara tillräckligt kompetent för min roll är det som gör mig till en bra scoutledare. Det handlar nog mer om att jag måste hitta en balans i det och förstå att jag visst passar in och kanske ibland inte kunna allt. För det kan jag inte utan att först lära mig själv.

Så om det är något jag vill ge som tips till alla föräldrar därute - sätt ditt barn i scouterna och var med som en aktiv vuxen. Både du och ditt/dina barn kommer ha så roligt! Och låt mig avsluta med hur scouterna pratar om ledarskapet inom scouterna:

Vill du ha världens roligaste uppdrag? Att vara scoutledare handlar främst om att göra aktiviteter med scouterna i din grupp. Att ge unga möjlighet att utvecklas och växa är viktigare än att genomföra en aktivitet korrekt. Du behöver inga förkunskaper. Vi lär dig!

Läs mer om Scouterna här.

 

Hur ett barn blir blöjfri - ta med pottan överallt!

Egentligen borde det här bli ett inlägg om prestationsångest kopplat till föräldraskap eftersom den ångesten börjar med att plussa på stickan men det är det inte. Idag vill jag prata om min prestationsångest kopplat till att barnet blir blöjfri men också hur det gick till. Helvete, vilken skit det kan vara för många och så även för oss.

Kortfattat kommer här mina bästa tips för att barnet ska bli blöjfri;

  1. Känn av när barnet är redo, skippa stressen med ett mål en exakt ålder men när du bestämt dig för att köra då kör du på.
  2. Gör det på sommaren, det är lättare att tvätta shorts/underkläder än fyra lager av kläder inklusive ytterkläder.
  3. Ta med pottan om du är på äventyr. Att gå på toaletten görs överallt. Den rutinen är bra att få in.
  4. Var alltid positiv, skamma ALDRIG! Då är du skitdålig och förtjänar en snigel på ögat.
  5. Olyckor kommer ske, ha med ombyte.
  6. Fira varje droppe. En high-five eller en kram räcker bra.
  7. Tänk på att du kommer spara över 7000kr på ett år. Hallå motivation!

Nu kommer den längre berättelsen. Missa inte bilden på slutet.

Miriams resa mot att bli blöjfri

Pinsamt nog så minns jag inte allt kring Miriam men jag minns vissa delar. Som att hon ville kissa på pottan framför tvn, gärna iklädd prinsessklänning och peruk. Eller att hon var stolt över sina nya trosor med prinsessor på men hade en ovana att vilja bajsa i trosorna istället för på toaletten. Så extremt äckligt. Jag löste det genom att säga att om hon tänkte bajsa i trosorna tänkte jag kasta dom. Jag hann kasta tre par innan hon började använda pottan/toaletten. Jag minns också att hon slutade en sommar och var en fena på att kissa rakt fram som en kille - vilket hon fortfarande kan. Hon firade den bedriften genom att kissa på sin kusin och sin faster, snällt! Hon fick också ett återfall och kissade igenom vinteroverallen minst en gång. Dockk var hon nästan alltid torr på natten.

Miriam blev blöjfri sommaren 2013 när hon skulle fylla tre. Jag trodde dock att jag skulle bli en sån där skrytande mamma med en blöjfri ettåring. Det var det jag ville, det gick ju inte, ångest. Men vet du, det gick över det med.

Blöjfri - en strategi 

Jacques är 4,5 år och vi hade som mål att han skulle vara blöjfri förra sommaren. Intresset från hans sida fanns dock inte där och jag var ledig en vecka. Inte optimalt. Han ville inte ens testa. Han älskade sina blöjor.

Härligt nog påverkade inte det honom alls. Trots att han var den enda av kompisarna på både förskolan och utanför som hade blöjor var han nöjd. Han älskade att byta blöja liggandes på bädden. Tror det hängde ihop med att det var en mysig stund.

Jag däremot har haft ångest över det. Som om jag på något sätt misslyckats som förälder eftersom jag inte fokuserade tillräckligt. Det gick så långt att han fick nattskräck enbart dom nätterna när jag under dagen och kvällen pratat om guldstjärnor på väggen eller en godis efter varje besök på pottan. Så jag slutade. Sen började Miriam få upp videos på TikTok med smarta blöj-tips som hon delade med sig av och jag var nära att köpa hemliga lappar som bara skulle aktiveras av vätska om dom låg i pottan. Jag älskar TikTok men det hjälpte inte mig i ångesten.

Jag köpte ljudboken om att bli blöjfri på tre dagar (har läst boken innan) men tog mig inte för att lyssna. Vi släpade en potta genom Sverige och till polen UTAN att försöka ordentligt en enda gång!

Men så en dag (i söndags, idag är det onsdag) kände jag bara att det var nog. Nu jävlar ska det ske!

Jag tog av honom blöjan och sa att nu är det slut. Han blev ledsen och mitt hjärta värkte men jag stod på mig. Jag tvättade shorts hela dagen och varje gång det hände blev han ledsen. Vi pratade om det och jag peppade lugnt och fint. Stefan tog fram pottan och åkte hem och hämtade kalsonger. Mer handtvätt och golvtorkning. Dag ett var avklarad och resultatet var en lyckad bajskorv och två riktiga kissningar på pottan. SEGER!

Sen åkte jag till jobbet på måndagen och lämnade resten av jobbet till Stefan - projektet var startat och nu gällde det bara att hålla. Han satte klockan var 30e minut, då frågade han Jacques om han var kissnödig. Han kissade inte varje gång men det blev deras grej. Jag fick bevis skickat till mobil, kanske inte det roligaste att öppna ett meddelande och mötas av en bild på bajs men för Jacques var det viktigt. Pottan var med och när dom åkte bil stannade dom och pottan plockares fram. Rutin och trygghet med den egna pottan.

Det finaste av allt: när jag mötte upp dom i bilen på måndagskvällen tittade Jacques på mig och sa med stolthet i rösten "Mamma, nu är jag en kille som har kalsonger." Jag smälte!

Visst hände det olyckor den dagen också. Och dagen efter. Men dag fyra passerade utan olyckor (pottan var med på äventyr även då) och idag kissade han stående för att testa. Som alla kvinnor så föredrar jag om män och killar sitter ner på toaletten men han måste få upptäcka glädjen med att stå så att han sen lätt kan kissa i en buske när vi är ute. För tro det eller ej - pottan på äventyr är bara temporärt!

Hoppas du som läser har fått lite nya tips och kanske lite hopp om ett blöjfritt liv. Speciellt om du som jag hade prestationsångest över att min son var den enda som inte var blöjfri. Jag startade projekten och Stefan genomförde det men det går lika bra att göra allt på egen hand.

Prestationsångest som gäller hela föräldraskapet tar vi en annan gång.

Järvsö på skidor tillsammans med familjen

Hemkomna efter en vecka i Järvsö med klanen på min sida och den var precis så bra som vi hade hoppats på! Eftersom det är svårt att få in allt roligt i ett inlägg så tänker jag här fokusera på skidåkningen. Fast först, är ni en klan på 12 personer som vi var kan jag med värme rekommendera det här boendet. Då med tanke på närheten till "byn" också och inte att bara köra rakt ut i pisten. Det eftersom vi hade en variation av personer med oss och inte alla åkte skidor (läs pappa). Som alltid - är ni matlagare så tar ni så klart med er egna knivar och räknar med att det inte är som hemma. Fullt utrustat kök är olika från person till person och i vårt sällskap har vi många matlagare så vi bad om extra uppläggingsfat, skålar, bestick osv.

Påskveckan i år (2022) låg sent så det var sista veckan öppet i backen och det klart att det märks. Är det 15 grader och sol är det inte direkt lätt att hålla backar och spår i toppskick men känslan är änndå underbar. Visst, efter lunch blir det rätt uppkört men det måste en väl ändå förstå när skidåkning sker i mitten av april.

Järvsöbacken är lagom för skidåkning om det är många nivåer av skidåkning - från fyraåriga nybörjare till 43-åringar med mycket skidvana. Det finns två områden och det är lätt att åka mellan. Men den största anledningen att åka till Järvsö är den familjära stämningen på servicen du får på bokningen och av stugvärdarna på plats. Älskade servicen när jag senast var på plats i mars 2020 och är lika nöjd den här gången. Dom kan svara på alla frågor och vill verkligen att du ska ha en bra vistelse. Du bokar allt på Järvsö.se.

Jacques skidåkning

Det var inte första gången Jacques stod på ett par skidor men förra gången han fick på sig dom skrek han så mycket att han nästan svimmade. Det var mars 2020 och också i Järvsö så jag var lite lätt spänd. Dock var han ju då bara strax över två år och nu hade vi pratat länge om skidåkning och han hade redan provat både pjäxor och skidor hemma. Vi fick ärva från min kompis Julia, otroligt snällt!

Så första dagen med pappa Stefan i backen var han otroligt peppad och älskade att åka knapplift med pappa. Att hans första upplevelse med ett transportband började med ett fall och en mamma (japp, det var jag) som lyckades missa att han inte ens kom av bandet så jag fick lyfta honom uppochner behöver vi inte prata om. Eller att han fick näsblod. Jag vet, årets mamma slog till igen! Tur att pappan kom och löste av mig fort.

Själva åkningen första dagen var mest Stefan som bar honom nerför alla backar. Sen när Jacques favorit, min syster Julia kom, var han tvungen att försöka stå på egna ben och det gick rätt bra. Han lyssnar mer på henne än på oss, det är väldigt tydligt efter den här veckan.

Vi hade anmält Jacques till skidskola tillsammans med sin kusin och första dagen gick det bra men dag två la han sig ner och skrek tills han fick tre korvar och en våffla i magen. Dag tre var han peppad men när den skulle börja sa han "min mage är hungrig" och tryckte fyra korvar. Lite skidåkning blev det men inte i skidskolan. Nya tag nästa år helt enkelt. För oss är det viktigt att det blir lustfyllt och bara roligt med skidåkning så vi är nöjda. I hans värld kan han åka skidor. Det här med att stå helt själv, bromsa, ploga och åka lift kommer han lära sig till slut.

Min skidåkning

En heldag i längdspåret med mamma var min absoluta höjdpunkt vad gäller skidåkningen. Det visste jag sen innan då längdåkning är mer skonsamt och inte sliter lika hårt om en åker i vårt lagom snabba tempo med stopp för vyer, vatten och mys. Harsa är verkligen så otroligt vackert och hade inte det varma vädret gjort att det var en del genomslag i spåren hade jag gärna åkt en dag till.

Utförsåkningen var jag så nervös för. Senast jag försöket var april 2018 - sex veckor efter förlossningen och det blev platt fall. Hade noll styrka i ben och mage och stod till slut bara och grät i backen efter att ha kissat på mig. Jag tog mig ner en gång men sen var det slut.

Det var helt annorlunda den här gången. En gång i tiden var jag rätt bra på att åka utför eftersom jag åkt hela livet men nu var det som att börja om från början. Jag kände att jag egentligen visste hur det skulle gå till men muskelminnet fanns inte. Jag började om med att ploga, be om hjälp i knappliften och bara åka gröna backar. Det hjälpte inte heller att det var så uppkört i backen. Nästa säsong ska jag åka mer och även i kalla vinterbackar. Då borde det lossna. Och absolut köpa mig en egen utrustning. Jag kommer inte växa ur dom och det är otroligt viktigt med sköna breda pjäxor för mig.

Resultatet blev tre dagar i backen (varav en hel del vilande pga för kassa pjäxor och trötta fötter), en dags längdåkning i okej spår och sen tyvärr 45 minuters harvande i dåliga spår. Jag är så otroligt nöjd och längtar redan till nästa vinter.

Jag skulle kunna göra ett helt inlägg om bara Miriam och hur häftigt jag tycker det är att hon numera åker kanonbra och gärna åker upp själv för ett par åk. Det är frihet att kunna åka skidor och för henne har det verkligen lossnat i år. Jag drömmer redan om en vecka i alperna inom något år. Jacques får hänga på så klart men det är alltså möjligt att åka en hel dag tillsammans med Miriam numera.

Jag vill också slå ett slag för mitt fantastiska sällskap av maken, syster med familj, bror med tjej och föräldrar som gjorde veckan underbar.

Jag är så vit och så medveten

Kanske den knasigaste rubriken men det är det jag tänker. Att jag är så vit och så externt medveten om hur vit jag är.

Gång på gång tittar jag på min svarta bild på Instagram med taggen blackouttuesday och undrar om fler vita sitter perplexa som jag och tänker "Och nu då, vad gör jag nu?" En ensam liten bild gör ingen skillnad om inget action tas efteråt. Då blir det bara banalt, löjligt och som att en bara följde det som skrevs just då.

Århundraden av olikheter pga hudfärg, rasism och orättvisor och det enda jag som vit kunde åstadkomma var en svart bild.

Det är därför jag satt där och tittade på bilden, tittade på andra vitas bilder och vad de åstadkommit efter det och fick en unken smak i munnen. De tystnade och gick tillbaka till sitt vanliga liv (corona-Style absolut men ändå). Det får mig att förstår att kanske uppfattas även jag som att jag bara gått tillbaka till mitt.

så därför började jag där jag kunde - i min omedelbara närhet. Jag började prata ännu mer med Miriam om rasism och de fruktansvärda orättvisor som kommer sig av att vara född svart. Jag har ingen erfarenhet men jag har en uppgift att se till att framtiden ser bättre ut än den gjort hittills. Vi pratar om hur rasism yttrar sig, att man alltid ska säga ifrån om någon uttrycker sig rasistiskt även om det är någon i ens närhet som familj och vänner. Vi pratar om allt hemskt som hänt i historien, vad som fortfarande händer varje dag och jag berättar om de saker jag upplevt av rasism. Det är ingen facit, inget jakt efter gillamarkeringar utan ett måste. Vi måste alla förstå att med vithet kommer privilegier och är vi medvetna om det kan vi börja förändra saker på riktigt, inte bara en svart vägg av tystnad på sociala medier.

Jag inser att Miriam lever i en skyddad värld här i Sjöstan och de flesta av hennes och våra vänner är vita. Hur blev det så? Jag tänker att det kommer från så många delar och det blir också så uppenbart att det ser ut så. Usch, fan. Jag har ju inte kommit någonstans egentligen. Bara ett upprepande av andra innan mig. Det är skavigt att våga möta min egen vithet

Jag vet inte vad jag vill säga med det här mer än att jag är inte tyst och liksom återvänt. Jag har börjat. Det är något. Gör något du också.