Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Miriam

Sluta med din mom shaming - jag mår toppen!

Tänk så provocerande det kan vara för folk att en mamma väljer att jobba även när hennes bebis är liten. Det är verkligen ingen som ifrågasätter en pappa som går tillbaka till jobbet efter 10 dagar men när jag säger att jag redan valt att börja jobba 50 % eftersom jag älskar mitt nya jobb märker jag att en del biter sig i tungan för att inte säga rakt ut vad de tänker. Intressant på ett sätt, sorgligt på ett annat. Det är 2018, inte 1818.

I Sverige är vi bortskämda med en generös föräldraförsäkring som låter oss vara hemma med våra barn i 1,5 år. Det är verkligen fantastiskt bra. Jag jämför med min gamla chef i USA som precis börjat jobba efter att ha varit hemma i tre månader. I en post på LinkedIn tackar hon sin arbetsgivare som gett henne en sån generös försäkring som lät henne vara hemma tre månader. TRE MÅNADER gänget. Dags att vara lite mer tacksam över att vi bor i Sverige tycker jag.

Tillbaka till dagens mom shaming. Den är listig ska du veta. Den kommer i olika former så det gäller att vara som en ninja och kunna parera. Det sjukaste är dock att det nästan uteslutande är andra kvinnor och mammor som är skyldiga till mom shaming. Jag brukar säga att "den dagen veganer sluta bråka om vad som gör en till en riktig vegan eller inte kommer de ta över världen" och lite så känner jag med kvinnor också. Varför denna ragatalek, kan vi inte bara ta hand om varandra? Jag menar oavsett om du väljer att börja jobba tidigt, vill träna dig iform direkt, fortsätta vara mjuk länge eller helt enkelt väljer att ta ett glas vin ska det vara okej.

Jag tänker fortsätta vara stolt över att jag kan kombinera jobb med att vara mammaledig, för mig är det ren och skär lyx. Tänk vissa dagar får jag ta på mig big girl pants och andra dagar rullar jag vagnen mot parken med båda barnen iklädd första bästa trasan jag hittade hemma.

Det enda båda dagarna har gemensamt är min lyx som är att gå och fixa ögonfransarna. Känner mig som en ny människa och slipper sminka mig. Jag går hos Helena på Perfect Beauty, rekommenderas varmt! Och spana in mitt nya läppstift, MAGI!

Ta med barn till begravning - tänk på det här.

Det här med att människor dör.

Det är så definitivt, ett slut och sen bara mörker.

Jag har kommit på att jag varit på alldeles för många begravningar och det skaver att många av dom är på grund av cancer. En 29-årig kompis, en 28-årig kollega, en chef i 60-årsåldern och nu min morbror. De resterande två jag varit på var farfars och sen en kompis som blev ihjälslagen av sin man. Kanske kommer jag berätta mer om just hemskheten i den sista men det är inte idag.

Min morbror blev lite trött förra hösten, du vet så där som en blir när hösten kommer. Tyvärr var det inte bara brist på D-vitamin utan det visade sig vara cancer. På ett år gick han från frisk till att endast finnas i våra minnen. Det är orättvist. En människa som varit med i hela min barndom, som skojade, var en jäkel på att spela fotboll med oss barn, snäll, omhändertagande och med ett bullrande humör. Nu finns han inte mer. Skit-cancer.

Jag ville gå begravningen och det enda alternativet var att ta med båda barnen och åka upp. Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag fick fler och fler frågor om jag skulle ta med Miriam på begravningen. För mig var det självklart att hon skulle vara med och att det handlade om att förstå att det kunde vara jobbigt och vara nära henne som en tröst.

Det var känslomässigt tufft för oss alla, det är så på en begravning. Begravningen var väldigt fin och var en borglig istället för en i kyrkan så inga tunga domedagsord utan varmt, nära och vackra låtar. Miriam satt först nära mig och grät stilla men när bebisen valde att vara med så kröp hon ihop nära min syster Julia som gav det viktiga stödet.

Miriam ville ta bilder på min morbror för att minnas dagen och det var en del av hennes process. Hon har redan visat mig bilderna flera gånger och vi har pratat om att det var ledsamt men fint.

Här är mina tips på om du tänker ta med barn på begravning:

  • Bra om barnen förstår vad som händer så över 6 år tycker jag.
  • Bebisar kan vara med om du går ut sekunden de börjar skrika, respekt.
  • Förbered barnet på hur en begravning är uppbyggd med musik, tal och gråt.
  • Låt barnet sitta nära dig och gråta, bekräfta gråten med din närhet.
  • Påminn barnet om att personen lever i minnet hos oss som är kvar.
  • Ge en ros som barnet kan lägga på kistan/vid urnan.
  • Prata om livet och döden både innan och efter.
  • Låt barnet komma till dig med frågor.

Har du förslag på fler saker som kan vara fint att tänka på gällande barn på begravningar så säg till.

Jag vill avsluta med att påminna om att cancer är en sjukdom som drabbar en av tre personer, ditt bidrag hjälper. Jag ger mina pengar till Barncancerfonden.

Tack för alla minnen morbror Haldor. ‚̧ԳŹ

Scoutmamman är redo

Alltså jag vet inte vad som hände men plötsligt är jag scoutledare, ALLTID REDO. Ibland är det som om jag bara snubblar in i saker utan att det egentligen är meningen. Jag är ingen scout, visst jag gillar naturen och har ett hållbarhetstänkande men släng ut mig i skogen i 48 timmar och jag kommer ut som ett vrak med stirrig blick; rädd för ormar, kryp och hungrig då jag inte kan skilja en flugsvamp från en ätbar en.

Det var precis så här jag blev fotbollsledare. Jag gled in på första träningen med Miriam och förfasades över att ingen ställde upp och var ledare. Jag räckte darrande upp handen och på den vägen är det. Varför ska det alltid vara jag som ställer upp. En kan ju tycka att alla föräldrar vill engagera sig i sina barn. Det är fel. Många föräldrar vill lämna av sina barn och sen scrolla loss på mobilen i en timme. Usch och fy. Tur då att jag både kan engagera mig och sen scrolla när barnen inte är där.

Nåväl, nu spenderar jag varje torsdagskväll i båten du ser på bilden där hag febrilt lär mig segla. Japp, hon har gått och blivit sjöscout och nej jag kan inte segla. Fortsättning följer...

Scoutledare Agnes redo!

 

Jacques Edvin Ture

Så var den lilla underbara pojk-bebisen döpt. Han som nu är så självklar i våra liv, som om han alltid varit en del av den här familjen. Och samtidigt har han varit här en sån kort stund, tycker verkligen det är fantastiskt att jag numera har två barn. Och det tillsammans med min stora kärlek, wow!

Jacques var bedårande i sin frack-body (som jag hittade på Cubus igår) och ärvda byxor med glitter-revärer. Symboliken med att det var vårt andra dop fick vara att Miriam hade på sig klänningen jag hade när vi döpte henne.

Vi var ca 60 personer på Kråkberget efter dopet och till fika var det räddat fika - fika som egentligen skulle ha kastats eller gjorts kakor av, och frysta godsaker från Picard. Om jag får tipsa om något så är det just det: släpp prestigen ibland, vi hade varken tid eller ork att baka eget och vårt fika var nog det godaste på länge.

Vi hade bett våra gäster om att donera till välgörenhet i Jacques namn och jag är verkligen tagen av hur många som kom och hur många barn i världen som tack vare våra generösa gäster kommer få det lite bättre.

Nu sova. Kram

Sista dagarna på landet

Så kom den sista helgen på landet innan vi äntligen fick flytta hem till lägenheten igen. Sedan dess har allt gått i en rasande fart så det är först nu jag tagit mig tiden att tänka på vad vi gjorde sista helgen.

jag anmälde Miriam till Tough Viking kids i våras och tanken var att jag skulle springa med henne men med allt så blev det ändå Stefan. Som tur var kom hennes bästa kompis Linn och mamma Erika med.

Det har varit en fantastisk sommar på många sätt och på andra sätt inte alls bra utan istället avslöjande och nästan sorgliga. Som tur är överväger det fantastiska det sorgliga och i sinom tid ska nog allt lösa sig till det bästa.

Jag kommer sakna de vackra kvällsdopen mest och de mysiga middagarna men nu komme hösten med all sin prakt och jag njuter varje sekund av allt roligt som är på G.