Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Miriam

Jag är så vit och så medveten

Kanske den knasigaste rubriken men det är det jag tänker. Att jag är så vit och så externt medveten om hur vit jag är.

Gång på gång tittar jag på min svarta bild på Instagram med taggen blackouttuesday och undrar om fler vita sitter perplexa som jag och tänker "Och nu då, vad gör jag nu?" En ensam liten bild gör ingen skillnad om inget action tas efteråt. Då blir det bara banalt, löjligt och som att en bara följde det som skrevs just då.

Århundraden av olikheter pga hudfärg, rasism och orättvisor och det enda jag som vit kunde åstadkomma var en svart bild.

Det är därför jag satt där och tittade på bilden, tittade på andra vitas bilder och vad de åstadkommit efter det och fick en unken smak i munnen. De tystnade och gick tillbaka till sitt vanliga liv (corona-Style absolut men ändå). Det får mig att förstår att kanske uppfattas även jag som att jag bara gått tillbaka till mitt.

så därför började jag där jag kunde - i min omedelbara närhet. Jag började prata ännu mer med Miriam om rasism och de fruktansvärda orättvisor som kommer sig av att vara född svart. Jag har ingen erfarenhet men jag har en uppgift att se till att framtiden ser bättre ut än den gjort hittills. Vi pratar om hur rasism yttrar sig, att man alltid ska säga ifrån om någon uttrycker sig rasistiskt även om det är någon i ens närhet som familj och vänner. Vi pratar om allt hemskt som hänt i historien, vad som fortfarande händer varje dag och jag berättar om de saker jag upplevt av rasism. Det är ingen facit, inget jakt efter gillamarkeringar utan ett måste. Vi måste alla förstå att med vithet kommer privilegier och är vi medvetna om det kan vi börja förändra saker på riktigt, inte bara en svart vägg av tystnad på sociala medier.

Jag inser att Miriam lever i en skyddad värld här i Sjöstan och de flesta av hennes och våra vänner är vita. Hur blev det så? Jag tänker att det kommer från så många delar och det blir också så uppenbart att det ser ut så. Usch, fan. Jag har ju inte kommit någonstans egentligen. Bara ett upprepande av andra innan mig. Det är skavigt att våga möta min egen vithet

Jag vet inte vad jag vill säga med det här mer än att jag är inte tyst och liksom återvänt. Jag har börjat. Det är något. Gör något du också.

Jag har varit mamma i 9 år

Nio år, det är en halv evighet på ett sätt och bara ett andetag på ett annat. Jag minns mitt liv innan Miriam men det var inget liv. Det var när hon kom som jag kunde förstå den där djupa rena kärleken. Kärleken till mitt barn.

Varje år har haft sin charm; som när hon vid 9 månaders ålder bestämde sig för att börja amma igen (hon hade slutat vid 6 månader) och blev arg när det var tomt. Eller som när hon rotade igenom min väska vid ett års ålder och hittade mitt läppglans. Sen den dagen fick jag aldrig ha läppglans ifred. Egentligen knappt numera heller.

Jag minns också alla våra resor ihop. Hur hon stod på en Grand Cru-odling i Champagne och ogillade druvorna, när hon dansade sig igenom Boardwalken i Santa Cruz med århundradets dyraste ansiktsmålning på sig.

Resan till kinesiska muren är bäst. Vi sa att hon kunde vänta nere så gick jag och Stefan upp i omgångar. Efter en kort stund hör jag hennes rätt bestämda röst. Då har alltså Miriam - nyss fyllda fem år, klättrat upp för trappsteg lika höga som hon själv. Sådan är hon, alltid kavat och orädd.

Jag har lagt upp en höjdpunkt på Instagram som heter Miriam 9 år. Titta på den. ‚̧ԳŹ

Det senaste 2 åren har varit en prövning för oss alla men mest för henne. Att få en lillebror och samtidigt se den hon trodde var en nära vän vara med om att frysa ut och inte vara hennes vän när det väl gäller har varit svårt. Vi är inte ute ur det ännu men i hennes samtalsterapi får hon bra redskap för att hantera det och förhoppningsvis så blir det ett naturligt avslut när trean tar slut.

Miriam - min älskade Miriam. Tack för att jag får vara din mamma.

Han kan inte gå

Lagom utlämnande titel på det här inlägget men det är sanningen. Jacques kan inte gå än. Han tar sig mellan möbler men på väldigt vingliga ben och går helst på knäna.

Vi kommer nu få en remiss till sjukgymnast för att bedöma om det är något som är fel eller om han bara behöver extra hjälp. Han är helt normal i övrigt och checkar av alla boxar som ett barn i hans ålder borde.

Om jag är orolig? Ja så klart jag är. Jag är hans mamma och jag älskar honom så otroligt mycket. Jag och Stefan har målat upp de värsta av scenarion men det är osannolikt att det blir så. Men tänk om han inte kommer kunna gå, att det är något fel på hans fötter (som jag trott länge). Fan alltså. Blir alldeles ledsen när jag tänker på det.

om vi bortser från bristen på steg så är han verkligen helt underbar; sjunger alla typer av sånger, håller takten, pratar meningar med två-tre ord, pussar, slåss och älskar sin pappa mest av allt. Tänk så han förgyllt vårt liv.

Miriam min Miriam är också helt okej. Håller henne lite för mig själv ett tag. Känner att hon behöver det.

Äntligen sommarlov

Äntligen kom dagen då Miriam fick lämna skolan bakom sig för 10 veckor av välbehövligt sommarlov. Vilken pärs det har varit och även om vi tar en paus från det så kommer det vara minst lika tufft att ta tag i när hösten och årskurs tre börjar. Hela min kropp har längtat efter sommarlovet. Inga fler morgnar med ont i magen för att veta om Miriam kommer krampaktigt krama mig och be om att få följa med mig till jobbet och oförstående föräldrar som inte alls tycker det egentligen rör dom. För mig har det inte spelat någon roll vad andra tycker och tänker om något. Miriam har mått dåligt, det är det enda jag bryr mig om.

Det kanske låter banalt och enkelt men jag är inte intresserad av att höra utlägg om vad som stämmer eller inte. Det akuta har varit Miriams mående och med andningspausen från skolan kan vi alla slappna av och hitta tillbaka till oss själva och vår familj. När en person i en familj på fyra personer mår dåligt mår all dåligt och Miriam är en så generös, empatisk och klok tjej så det rubbade balansen.

Kommer kanske berätta mer framöver men nu ska jag väcka världens bästa Miriam.

Tvåbarnschocken slår till igen

Jag vill vara en snäll person, det har vi pratat om förr. Samtidigt vill jag inte vara en mjäkig person som folk kan sätta sig på. Det kan vara något av ett dilemma ibland. Jobbmässigt har jag lättare att hantera det med enda undantaget att jag inte har något tålamod och hatar dålig arbetsmoral. Då kan jag inte vara snäll. Fast det får nog bli en annan historia...

Jag vill också vara snäll mot min underbara dotter men för tillfället är det så otroligt svårt eftersom hon befinner sin i någon form av pre teen state och inte lyssnar på mig förrän jag har försökt säga till snällt fem gånger och sen skriker med min hårda hemska röst. Då blir hon ledsen och säger "Du är alltid arg". Jag blir knäpp. Min man blir också knäpp och han är så mycket mer iskallt elak än vad jag är. Jag kan liksom se att hon kryper ihop när han hamnar i samma stadie som det jag beskriver ovan. Det gör mig ledsen, Miram ledsen och även Stefan.

Tro nu inte att vi är elaka föräldrar utan vi kämpar på och påminner varandra om att Miriam är vår nummer ett, vårt bästa i livet, vår förstfödda. Det är bara slitsamt i livet just nu. Det kommer passera och tills det gör det så gör vi vad vi kan. Pratar med varandra, med vänner, med Miriam och försöker göra livet lättare.

Vi hade inte det här problemet innan vi fick Jacques så det har något att göra med att hela familjebalansen rubbades för Miriam + att det händer en hel del saker i skolan med vänner som kanske inte är så bra. Stackars fina Miriam.

Om du själv hamnar där vi är just nu så testa att dela upp er. Det fungerar bra för oss så idag ska jag och Miriam på bio och fika. Härligt!