Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Scouting

Snart är badsäsongen här!

Idag hade vi klädsim tillsammans med scouterna och även om det säkert var 15-16 grader i vattnet fanns det en känsla av friskhet i både luft och vatten som berättar att snart börjar kallbadssäsongen. Jag längtar!

Jag funderar på att ännu en gång dra ihop ett stadigt badgäng så att det blir bad minst 2-3 gånger i veckan. Skriv till mig på Instagram om du vill vara med.

Och scouterna, jag älskar scouterna. Så mycket slit många gånger men kvällar som idag är det värt allt. Först klädsim och sen grilla korv på muurikka. Njutning!

Miriam höll kanske inte med som ni ser på bilden...

Puss så länge! Så himla mycket som händer och jag tänker ofta att jag måste dela med mig av det. Det kommer.

 

Mitt liv som scout eller hur jag lever med Imposter Syndrome även på fritiden

”För att ditt barn ska antas till scoutkåren behöver du bli ledare”.

Så började mitt liv som scout. Eller kanske började det två år tidigare när jag ställde Miriam i kö till Hammarby Sjöscoutkår. Jag vill minnas att anledningen till att jag ställde henne i kön var för att Miriams kompis föräldrar hade satt den kompisen i kön och jag tyckte det lät najs om Miriam skulle lära sig segla och mer om naturen.

Jag tog meddelandet på allvar och bokade in mig på mig på kursen ”Leda scouting”. Fast egentligen nästan ett halvår efter att Miriam hade börjat som spårarscout. Jag kände mig kriminell som lämnade av Miriam när jag själv inte blivit ledare ännu. 

En helg mitt i vintern var det äntligen dags. Jag tog bussen långt ut till Danderyds Sjöscoutkårs stuga. Vi skulle under en presentationsrunda berätta hur länge vi varit scouter. Dom andra berättade om långa scoutliv från barnsben medan jag sa ”jag började med scouting idag”. Kanske var det någon som fnissade till men jag upplevde det som att jag bemöttes med mycket värme och en känsla av välkomnande. Och ändå var det här hela känslan av att jag var en låtsas-scout började. 

Jag gillar att vara ute i naturen och har inga problem med att vara kall, blöt, ha lite skit under naglarna och jag kan hålla mig lugn i oväntade situationer. Det är bra egenskaper för att vara scoutledare men det är inte allt som behövs. Det är scoutledaren som ska inspirera och lära alla nya scouter ALLT vad det innebär att vara scout. Jag är bra på att inspirera men det där med att lära dom allt från knopar till alla delar på en segelbåt har känts utmanande. Jag har varit ledare tillsammans med två helt olika personer - den ena har alltid varit scout och den andra är en erfaren seglare. På ett sätt har vi verkligen kompletterat varandra och samtidigt tror jag också att det gjort att jag fortfarande är sämst på att segla och inte är bäst på knopar. Däremot är jag numera väldigt bra på allt runt scouting och kan prata om scouthistoria, scoutlöftet och absolut. Jag kan också en del knopar också. 

”Du såg verkligen ut som en riktig scout”. Fick jag höra om hur jag såg ut på alla bilder och filmer jag la ut på min Instagram från Jamboree.

Komplimang eller inte så är det helt sant även fast det sitter långt inne. Jag kände mig som en scout under hela Jamboree - en nationell sammankomst där över 11000 scouter från Sverige, Europa och världen samlades i Skåne för en veckas läger. Det var som om det var på Jamboree det hände - att jag äntligen blivit just det det, en scout.

Att vara scout eller rättare sagt scoutledare är som du märker inget som kommit enkelt för mig. Jag är nästan alltid orolig över att jag ska avslöjas som en dålig scout som gör dåliga knopar som jag lärt mig via youtube eller som seglar sämre än mina upptäckarscouter. En person som blev scout som vuxen. Alltså en inte lika bra scout som många andra. Det låter kanske konstigt men jag upplever att det finns otroligt mycket prestige i att vara en riktig scout. Inte sällan ser du skjortor som är så urblekta att dom snart kommer ramla av kroppen den sitter på. Eller märken som varit en del av livet i 20 år som är fastsydda på en ny skjorta. Eller långa utläggningar om gamla läger och scout-händelser. Jag kan kontra med 3 år gamla upplevelser. Inte lika coolt. 

Fast är det coolt att vara scout? Många (alla som inte är scout eller fattar något om scouting) skulle svara nej på den frågan men det är fel. Hur jävla coolt är det inte egentligen! En scout kan så extremt mycket av det som många kunde förr men som nu inte förs vidare till nya generationer. 

Jag har dom senaste 4 åren många gånger önskat att mina föräldrar satt mig i scouterna som barn så att allt skulle sitta i ryggmärgen istället för som ett nytt märke på skjortärmen. Nu är det inte så men så kommer det vara för Miriam. Omtanken om naturen, att alltid tänka lösningsorienterat, kunna både bygga någonstans att bo, veta var och hur en eld ska byggas och vara trygg i det. Sen alla roliga äventyr - stora som små, och gemenskapen. Helt otroligt om en tänker efter. Numera är jag en del av den gemenskapen och det känns häftigt så klart. Men ändå, känslan av att vara en dålig scout finns alltid där.

Inför varje möte pluggar jag som om det vore ett prov i skolan eller en viktig presentation på jobbet. Jag blir frustrerad när det inte är jag som planerar möten och jag faktiskt inte vet vad jag förväntas göra. Det är då det kan komma något i stil med ”kan du ta surrningsstationen?”. Panikkänsla och jag måste lite som i smyg påminna mig om hur det nu var en perfekt trefot ska surras eller något mer komplicerat som en bro. 

Jag förstår inte varför jag alltid sätter mig i såna här situationer - även på min fritid. Eller egentligen vet jag. Svaret stavas Miriam. När Miriam skulle börja spela fotboll och Stefan inte kunde följa med pga jobb var det jag som hängde på till träningen. När det efterfrågas fler tränare och INGEN räcker upp handen märker jag bara hur min hand åker upp. Helt sjukt eftersom jag aldrig någonsin spelat fotboll. Helt plötsligt var jag fotbollstränare för ett knattelag inom Hammarby Fotboll. Jag gjorde exakt likadant då som jag gjort nu. Youtube, dokument, böcker och fråga runt. Jag kände mig alltid som en bluff när jag skulle visa en dribbling eller förklara spelet. Tydligen lyckades jag ändå vara så pass övertygande för både barnen och föräldrarna eftersom jag på riktigt fick frågan om jag hade spelat i svenska fotbollslandslaget. Kanske var det tur att Miriam valde att sluta spela när hon var 8 år eftersom tjejerna började bli bättre än mig.

Just där befinner jag mig i min roll som scoutledare. Miriam ska gå upp till äventyrare som är hennes femte år som scout och jag ska med. Då är det helt plötsligt inte pirriga 8-åringar som aldrig hållit i en kniv eller gjort en enda knop som jag ska guida. Nu ska jag istället vara den som lär ut hur en hanterar en yxa och såg på ett säkert sätt för att ta bevismedlet för yxa och såg. Knopar då? Nu pratar vi apnävar och komplicerade skeppsknopar istället för stoppåtta, och dubbelt halvslag. Jag är livrädd.

Ska jag försöka avsluta lite positivt kanske? 

Jag tror min känsla för att vilja vara tillräckligt kompetent för min roll är det som gör mig till en bra scoutledare. Det handlar nog mer om att jag måste hitta en balans i det och förstå att jag visst passar in och kanske ibland inte kunna allt. För det kan jag inte utan att först lära mig själv.

Så om det är något jag vill ge som tips till alla föräldrar därute - sätt ditt barn i scouterna och var med som en aktiv vuxen. Både du och ditt/dina barn kommer ha så roligt! Och låt mig avsluta med hur scouterna pratar om ledarskapet inom scouterna:

Vill du ha världens roligaste uppdrag? Att vara scoutledare handlar främst om att göra aktiviteter med scouterna i din grupp. Att ge unga möjlighet att utvecklas och växa är viktigare än att genomföra en aktivitet korrekt. Du behöver inga förkunskaper. Vi lär dig!

Läs mer om Scouterna här.