Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Jacques

När barnet inte trivs på förskolan

Vi har ett dilemma. Jacques verkar inte trivas på sin nya förskola och det krossar mitt hjärta. Att höra hans lilla röst som säger att han inte vill gå till förskolan dagen efter, gråter och ber om att få stanna hemma.

Det värsta är också att Jacques ALLTID har älskat sin förskola. Ibland så mycket så att han kallade förskolan för sitt hem och frågade när han fick gå hem igen. Eller var besviken över att det var lördag och han inte fick gå dit.

Tyvärr lades Jacques förskola ner och en del av personalen och många av barnen flyttade till en annan skola i samma koncern. Lokalerna är fantastiska, egen kock finns, bra utrymme för utelek men det är också en väldigt mycket större förskola med flera avdelningar. Kanske är det just det som skapat Jacques känsla av otrygghet.

Jag har turen att inte behöva lämna men Stefan kommer ofta hem uppriven efter ännu en dag av desperat gråt från Jacques där han ber om att få följa med hem igen. Jag hade inte klarat av det.

Egentligen vet jag inte vad vi ska göra åt saken men blir det inte bättre till jul måste vi nog börja leta efter att byta till en annan. För det viktigaste i livet är just att skapa trygghet för sina barn och just nu är inte Jacques trygg nog.

Den känslan är vidrig.

Att hänga i en lekpark är tråkigt på riktigt

Nej, det är inte roligt att hänga i en lekpark med barn. Alla föräldrar som säger att dom gillar det ljuger. Men ändå envisas vi föräldrar att gå till parken, dag efter dag, vecka efter vecka. Och den enkla anledningen är - barnen älskar att vara i parken! Och det enda en förälder vill är att känna sig som en bra förälder. Jag skulle kunna gå över glödande kol för kidsen och det i princip det jag gör varje gång jag på egen hand går till en lekpark med Jacques. Vilket är varje söndag och oftast även en sväng på lördagen.

Jag gjorde en undersökning på Instagram förra veckan och det var inte en enda förälder som inte höll med mig om att det är lite som döden att vara i lekparken. MEN bara om du är där ensam. Har du med dig resten av familjen, en bra kompis, kanske en termos kaffe och har vädret på din sida kommer du ha en kanondag. För ärligt, hur underbart är det inte att vara utomhus!

Så istället för att ha tråkigt i parken nästa gång, bjud med en kompis och njut!

Hur ett barn blir blöjfri - ta med pottan överallt!

Egentligen borde det här bli ett inlägg om prestationsångest kopplat till föräldraskap eftersom den ångesten börjar med att plussa på stickan men det är det inte. Idag vill jag prata om min prestationsångest kopplat till att barnet blir blöjfri men också hur det gick till. Helvete, vilken skit det kan vara för många och så även för oss.

Kortfattat kommer här mina bästa tips för att barnet ska bli blöjfri;

  1. Känn av när barnet är redo, skippa stressen med ett mål en exakt ålder men när du bestämt dig för att köra då kör du på.
  2. Gör det på sommaren, det är lättare att tvätta shorts/underkläder än fyra lager av kläder inklusive ytterkläder.
  3. Ta med pottan om du är på äventyr. Att gå på toaletten görs överallt. Den rutinen är bra att få in.
  4. Var alltid positiv, skamma ALDRIG! Då är du skitdålig och förtjänar en snigel på ögat.
  5. Olyckor kommer ske, ha med ombyte.
  6. Fira varje droppe. En high-five eller en kram räcker bra.
  7. Tänk på att du kommer spara över 7000kr på ett år. Hallå motivation!

Nu kommer den längre berättelsen. Missa inte bilden på slutet.

Miriams resa mot att bli blöjfri

Pinsamt nog så minns jag inte allt kring Miriam men jag minns vissa delar. Som att hon ville kissa på pottan framför tvn, gärna iklädd prinsessklänning och peruk. Eller att hon var stolt över sina nya trosor med prinsessor på men hade en ovana att vilja bajsa i trosorna istället för på toaletten. Så extremt äckligt. Jag löste det genom att säga att om hon tänkte bajsa i trosorna tänkte jag kasta dom. Jag hann kasta tre par innan hon började använda pottan/toaletten. Jag minns också att hon slutade en sommar och var en fena på att kissa rakt fram som en kille - vilket hon fortfarande kan. Hon firade den bedriften genom att kissa på sin kusin och sin faster, snällt! Hon fick också ett återfall och kissade igenom vinteroverallen minst en gång. Dockk var hon nästan alltid torr på natten.

Miriam blev blöjfri sommaren 2013 när hon skulle fylla tre. Jag trodde dock att jag skulle bli en sån där skrytande mamma med en blöjfri ettåring. Det var det jag ville, det gick ju inte, ångest. Men vet du, det gick över det med.

Blöjfri - en strategi 

Jacques är 4,5 år och vi hade som mål att han skulle vara blöjfri förra sommaren. Intresset från hans sida fanns dock inte där och jag var ledig en vecka. Inte optimalt. Han ville inte ens testa. Han älskade sina blöjor.

Härligt nog påverkade inte det honom alls. Trots att han var den enda av kompisarna på både förskolan och utanför som hade blöjor var han nöjd. Han älskade att byta blöja liggandes på bädden. Tror det hängde ihop med att det var en mysig stund.

Jag däremot har haft ångest över det. Som om jag på något sätt misslyckats som förälder eftersom jag inte fokuserade tillräckligt. Det gick så långt att han fick nattskräck enbart dom nätterna när jag under dagen och kvällen pratat om guldstjärnor på väggen eller en godis efter varje besök på pottan. Så jag slutade. Sen började Miriam få upp videos på TikTok med smarta blöj-tips som hon delade med sig av och jag var nära att köpa hemliga lappar som bara skulle aktiveras av vätska om dom låg i pottan. Jag älskar TikTok men det hjälpte inte mig i ångesten.

Jag köpte ljudboken om att bli blöjfri på tre dagar (har läst boken innan) men tog mig inte för att lyssna. Vi släpade en potta genom Sverige och till polen UTAN att försöka ordentligt en enda gång!

Men så en dag (i söndags, idag är det onsdag) kände jag bara att det var nog. Nu jävlar ska det ske!

Jag tog av honom blöjan och sa att nu är det slut. Han blev ledsen och mitt hjärta värkte men jag stod på mig. Jag tvättade shorts hela dagen och varje gång det hände blev han ledsen. Vi pratade om det och jag peppade lugnt och fint. Stefan tog fram pottan och åkte hem och hämtade kalsonger. Mer handtvätt och golvtorkning. Dag ett var avklarad och resultatet var en lyckad bajskorv och två riktiga kissningar på pottan. SEGER!

Sen åkte jag till jobbet på måndagen och lämnade resten av jobbet till Stefan - projektet var startat och nu gällde det bara att hålla. Han satte klockan var 30e minut, då frågade han Jacques om han var kissnödig. Han kissade inte varje gång men det blev deras grej. Jag fick bevis skickat till mobil, kanske inte det roligaste att öppna ett meddelande och mötas av en bild på bajs men för Jacques var det viktigt. Pottan var med och när dom åkte bil stannade dom och pottan plockares fram. Rutin och trygghet med den egna pottan.

Det finaste av allt: när jag mötte upp dom i bilen på måndagskvällen tittade Jacques på mig och sa med stolthet i rösten "Mamma, nu är jag en kille som har kalsonger." Jag smälte!

Visst hände det olyckor den dagen också. Och dagen efter. Men dag fyra passerade utan olyckor (pottan var med på äventyr även då) och idag kissade han stående för att testa. Som alla kvinnor så föredrar jag om män och killar sitter ner på toaletten men han måste få upptäcka glädjen med att stå så att han sen lätt kan kissa i en buske när vi är ute. För tro det eller ej - pottan på äventyr är bara temporärt!

Hoppas du som läser har fått lite nya tips och kanske lite hopp om ett blöjfritt liv. Speciellt om du som jag hade prestationsångest över att min son var den enda som inte var blöjfri. Jag startade projekten och Stefan genomförde det men det går lika bra att göra allt på egen hand.

Prestationsångest som gäller hela föräldraskapet tar vi en annan gång.

Pizzamannen Jacques

Det är knixigt med barn nummer två. På något sätt trodde jag att det skulle vara likadant med barn nummer två. Det är helt fel kan jag meddela så här 4 år in i andra barnet. Nu är jag ju inte dum utan märkte det långt tidigare men samtidigt trodde jag att Jacques successivt skulle bli mer som Miriam, iallafall när det gäller lätthet med mat.

Jacques är svår med mat. Försök ge honom något annat än lax, korv, pizza eller köttbullar och han kommer lägga armarna i kors, rynka på ögonbrynen och säga NEJ. Absolut, hamburgare och pommes går också bra. Fast utan bröd och topping då så klart.

Sås är uteslutet - om det inte är på förskolan där han glatt slevar i sig både sås och olika sorters grönsaker. Hemma äter han bara morot, inte ens gurka går ner.

Och om vi ska prata om frukt kan vi lika gärna låta bli. Han gillar inte jordgubbar, äpplen, bananer eller apelsiner. Ibland kan en enstaka tugga vattenmelon eller hallon gå ner men helst inte.

Det här är rätt drygt tycker jag. Speciellt med tanke på att Miriam åt allt. Det var bara att ställa fram ett fat med paprika, morot, nötter och annat snacks och hon åt glatt. Nu blir det hela tiden så att vi måste tänka på det. Inte bara beställa lite blandad mat och tänka att han hittar något. Nej, pizzamannen får oftast pizza om det finns på menyn. Det är lättast för alla. För varenda förälder vet att det enda som betyder något är om ditt barn är mätt och tryggt.

Vi är också på semester i Sopot efter en vecka i Astrid Lindgrens fotspår, campingliv i Blekinge och cityliv i Kalmar. Mycket härligt!

När barnet inte får luft

Paniken sprider sig när Jacques hosta får honom att kippa efter andan och jag märker att han knappt får luft. Han blir också panikslagen, så rädd att han börjar gråta och desperat försöker få luft. Jag springer snabbt efter andningsmasken med inhalatorn men i min panik lyckas jag inte förstå att den sitter fel från början och jag försöker febrilt sätta ihop den. DET GÅR INTE!

Med Jacques i famnen går jag snabbt ut i vardagsrummet, ringer Stefan och frågar hur långt bort han är och får höra "30 minuter". Jag tänker för mig själv att det inte räcker. Att jag måste försöka göra något. Som tur är försommarnatten kall så jag bär ut honom på balkongen. Invirad i filtar blir andningen lättare. Från rosslande små flämtanden till ett mer väsande läte. Tänk dig ungefär som zombies i The Walking Dead.

Det är svårt att beskriva lättnaden i att se och höra sitt barn kunna andas igen. Så pass mycket att han kan ta in det jag säger. Att vatten hjälper i små doser. Vid varje hostning en klunk vatten. Sen igen och igen.

Pappan kommer hem. Fråga mig inte hur fort han körde men hem kom han, snabbare än 30 minuter. Han lyckas sätta ihop andningsmasken och Jacques får några motvilliga puffar. Det känns inte som att det hjälper men faran är över för den här gången.

Tänk om det kommer en gång när det inte är kallt ute, Stefan inte är hemma och andningsmasken inte hjälper?

Det var den tanken som fick Stefan att lyckas lösa en tid hos vår läkare idag. Säga vad en vill om vården men vi lyckas ändå få dom att ta oss på allvar till viss del. "Han låter bra" säger dom. Tur att jag inte var där. Då hade jag med iskall stämma sagt att jag gärna tar hennes nummer och ringer henne nästa gång när jag panikslagen mitt i natten försöker få honom att lugna ner sig nog för att få i sig vatten.

Vi fick med oss några tuggtabletter hem som kan lindra akut nästa gång. Hoppas inte vi kommer behöva använda dom.

Jag fruktar natten men fick en massa stöd och fina berättelser om andras barn som det blivit bättre för med åldern. Jag håller tummarna för det.