Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Jacques

När barnet inte får luft

Paniken sprider sig när Jacques hosta får honom att kippa efter andan och jag märker att han knappt får luft. Han blir också panikslagen, så rädd att han börjar gråta och desperat försöker få luft. Jag springer snabbt efter andningsmasken med inhalatorn men i min panik lyckas jag inte förstå att den sitter fel från början och jag försöker febrilt sätta ihop den. DET GÅR INTE!

Med Jacques i famnen går jag snabbt ut i vardagsrummet, ringer Stefan och frågar hur långt bort han är och får höra "30 minuter". Jag tänker för mig själv att det inte räcker. Att jag måste försöka göra något. Som tur är försommarnatten kall så jag bär ut honom på balkongen. Invirad i filtar blir andningen lättare. Från rosslande små flämtanden till ett mer väsande läte. Tänk dig ungefär som zombies i The Walking Dead.

Det är svårt att beskriva lättnaden i att se och höra sitt barn kunna andas igen. Så pass mycket att han kan ta in det jag säger. Att vatten hjälper i små doser. Vid varje hostning en klunk vatten. Sen igen och igen.

Pappan kommer hem. Fråga mig inte hur fort han körde men hem kom han, snabbare än 30 minuter. Han lyckas sätta ihop andningsmasken och Jacques får några motvilliga puffar. Det känns inte som att det hjälper men faran är över för den här gången.

Tänk om det kommer en gång när det inte är kallt ute, Stefan inte är hemma och andningsmasken inte hjälper?

Det var den tanken som fick Stefan att lyckas lösa en tid hos vår läkare idag. Säga vad en vill om vården men vi lyckas ändå få dom att ta oss på allvar till viss del. "Han låter bra" säger dom. Tur att jag inte var där. Då hade jag med iskall stämma sagt att jag gärna tar hennes nummer och ringer henne nästa gång när jag panikslagen mitt i natten försöker få honom att lugna ner sig nog för att få i sig vatten.

Vi fick med oss några tuggtabletter hem som kan lindra akut nästa gång. Hoppas inte vi kommer behöva använda dom.

Jag fruktar natten men fick en massa stöd och fina berättelser om andras barn som det blivit bättre för med åldern. Jag håller tummarna för det.

När planer raseras och bitterheten sprider sig

Det kanske var en lågoddsare men Jacques lyckades smitta mig med sin förkylning. Kände redan igår kväll att det började göra ont i nacken, i körtlar och att huvudvärken kom smygande. Jag hoppades på det bästa eftersom det var både babyshower och middag med ett gäng tjejer planerat.

När jag vaknade imorse var förkylningen ett faktum. Så istället för att packa lådan med skojiga lekar och vara med när älskade Nikita skulle överraskas skickade jag istället lådan med en vän och gav instruktioner till en annan. Middagen som varit bokad 1,5 månad fick ske utan mig.

Mitt nöje blev att vara hemma med Jacques och det klart att jag kände mig lite bitter och ledsen men det går inte att vara på dåligt humör tillsammans med solstrålen Jacques. Han mår prima igen, lite hostig kanske men full av energi. Vi har gräddat våfflor, ritat, tejpat, tränat och sen lyckades jag få krascha i soffan framför senaste Batman.

Det är alltså inte alls synd om mig egentligen. Och som en klok kvinna skrev till mig på Instagram: 'Det kommer nya planer'. ❀

Laddar för att skriva ett sånt där lite jobbigt inlägg om kroppen igen. Känner att hysterin inför sommaren kommer och alla, verkligen alla, är värda mer än kroppsångest.

Ska kolla igenom vad jag skrivit om tidigare och skapa något nytt. Det är tyvärr ett aldrig sinande ämne.

Kan vi inte bara bestämma oss för att 2022 är året vi lägger det bakom oss?

Flexibelt jobb och vab

Puh, fredag och jag har landat i soffan. Det har varit en intensiv vecka igen. Jag borde nog sluta säga det eftersom varje vecka är intensiv i mitt jobb. Och ingen dag är den andra lik. Älskar att jobba globalt. Fast den här veckan har varit lite mer intensiv än vanligt då det både varit jobb-event, kvartalsrapports-släpp och så lite vab på det.

Eller vab och vab. Jag kunde jobba hemma hela dagen, ta en promenad med Jacques i vagn över lunchen och sen vid 15 ta med Jacques ut och måla lite med gatukritor. Det märktes att han var sjuk då han inte ville leka i lekparken men gärna satt ute på den varma marken och målade.

jag träffar ju Jacques varje dag så det inte alltid jag märker stora steg i hans utveckling men igår kom det. Han ritade ett A, pekade på det och sa A, ritade sen I och sa I. Sen tränade vi på flera olika siffror och bokstäver. Jag ritade först och han härmade. Blir lika förundrad som med Miriam över hur lätt det ändå är att göra lärande roligt.

Eftermiddagen i parken betydde att jag behövde jobba några timmar på kvällen men tänk vilken tur jag har som kan göra så. Jag tar det inte för givet egentligen men kommer aldrig mer jobba på ett jobb som inte ger den typen av flexibilitet.

Helgen är här, planer finns. Roliga sådana! Hoppas du också får en fin helg.

Järvsö på skidor tillsammans med familjen

Hemkomna efter en vecka i Järvsö med klanen på min sida och den var precis så bra som vi hade hoppats på! Eftersom det är svårt att få in allt roligt i ett inlägg så tänker jag här fokusera på skidåkningen. Fast först, är ni en klan på 12 personer som vi var kan jag med värme rekommendera det här boendet. Då med tanke på närheten till "byn" också och inte att bara köra rakt ut i pisten. Det eftersom vi hade en variation av personer med oss och inte alla åkte skidor (läs pappa). Som alltid - är ni matlagare så tar ni så klart med er egna knivar och räknar med att det inte är som hemma. Fullt utrustat kök är olika från person till person och i vårt sällskap har vi många matlagare så vi bad om extra uppläggingsfat, skålar, bestick osv.

Påskveckan i år (2022) låg sent så det var sista veckan öppet i backen och det klart att det märks. Är det 15 grader och sol är det inte direkt lätt att hålla backar och spår i toppskick men känslan är änndå underbar. Visst, efter lunch blir det rätt uppkört men det måste en väl ändå förstå när skidåkning sker i mitten av april.

Järvsöbacken är lagom för skidåkning om det är många nivåer av skidåkning - från fyraåriga nybörjare till 43-åringar med mycket skidvana. Det finns två områden och det är lätt att åka mellan. Men den största anledningen att åka till Järvsö är den familjära stämningen på servicen du får på bokningen och av stugvärdarna på plats. Älskade servicen när jag senast var på plats i mars 2020 och är lika nöjd den här gången. Dom kan svara på alla frågor och vill verkligen att du ska ha en bra vistelse. Du bokar allt på Järvsö.se.

Jacques skidåkning

Det var inte första gången Jacques stod på ett par skidor men förra gången han fick på sig dom skrek han så mycket att han nästan svimmade. Det var mars 2020 och också i Järvsö så jag var lite lätt spänd. Dock var han ju då bara strax över två år och nu hade vi pratat länge om skidåkning och han hade redan provat både pjäxor och skidor hemma. Vi fick ärva från min kompis Julia, otroligt snällt!

Så första dagen med pappa Stefan i backen var han otroligt peppad och älskade att åka knapplift med pappa. Att hans första upplevelse med ett transportband började med ett fall och en mamma (japp, det var jag) som lyckades missa att han inte ens kom av bandet så jag fick lyfta honom uppochner behöver vi inte prata om. Eller att han fick näsblod. Jag vet, årets mamma slog till igen! Tur att pappan kom och löste av mig fort.

Själva åkningen första dagen var mest Stefan som bar honom nerför alla backar. Sen när Jacques favorit, min syster Julia kom, var han tvungen att försöka stå på egna ben och det gick rätt bra. Han lyssnar mer på henne än på oss, det är väldigt tydligt efter den här veckan.

Vi hade anmält Jacques till skidskola tillsammans med sin kusin och första dagen gick det bra men dag två la han sig ner och skrek tills han fick tre korvar och en våffla i magen. Dag tre var han peppad men när den skulle börja sa han "min mage är hungrig" och tryckte fyra korvar. Lite skidåkning blev det men inte i skidskolan. Nya tag nästa år helt enkelt. För oss är det viktigt att det blir lustfyllt och bara roligt med skidåkning så vi är nöjda. I hans värld kan han åka skidor. Det här med att stå helt själv, bromsa, ploga och åka lift kommer han lära sig till slut.

Min skidåkning

En heldag i längdspåret med mamma var min absoluta höjdpunkt vad gäller skidåkningen. Det visste jag sen innan då längdåkning är mer skonsamt och inte sliter lika hårt om en åker i vårt lagom snabba tempo med stopp för vyer, vatten och mys. Harsa är verkligen så otroligt vackert och hade inte det varma vädret gjort att det var en del genomslag i spåren hade jag gärna åkt en dag till.

Utförsåkningen var jag så nervös för. Senast jag försöket var april 2018 - sex veckor efter förlossningen och det blev platt fall. Hade noll styrka i ben och mage och stod till slut bara och grät i backen efter att ha kissat på mig. Jag tog mig ner en gång men sen var det slut.

Det var helt annorlunda den här gången. En gång i tiden var jag rätt bra på att åka utför eftersom jag åkt hela livet men nu var det som att börja om från början. Jag kände att jag egentligen visste hur det skulle gå till men muskelminnet fanns inte. Jag började om med att ploga, be om hjälp i knappliften och bara åka gröna backar. Det hjälpte inte heller att det var så uppkört i backen. Nästa säsong ska jag åka mer och även i kalla vinterbackar. Då borde det lossna. Och absolut köpa mig en egen utrustning. Jag kommer inte växa ur dom och det är otroligt viktigt med sköna breda pjäxor för mig.

Resultatet blev tre dagar i backen (varav en hel del vilande pga för kassa pjäxor och trötta fötter), en dags längdåkning i okej spår och sen tyvärr 45 minuters harvande i dåliga spår. Jag är så otroligt nöjd och längtar redan till nästa vinter.

Jag skulle kunna göra ett helt inlägg om bara Miriam och hur häftigt jag tycker det är att hon numera åker kanonbra och gärna åker upp själv för ett par åk. Det är frihet att kunna åka skidor och för henne har det verkligen lossnat i år. Jag drömmer redan om en vecka i alperna inom något år. Jacques får hänga på så klart men det är alltså möjligt att åka en hel dag tillsammans med Miriam numera.

Jag vill också slå ett slag för mitt fantastiska sällskap av maken, syster med familj, bror med tjej och föräldrar som gjorde veckan underbar.

Jacques - den envisaste personen jag känner

Miriam var en mysig liten person som barn. Hon åt allt, sov bra och var allmänt lycklig.

Jacques är inte så. Han är väldigt petig med maten och äter bara det han bestämt sig för. Oftast är det lax, kyckling, pizza, blockoblej (broccoli), köttbullar. Bara morot som grönsak och inte en gnutta potatis, ris, pasta eller bröd. Får han inte vad han vill lägger han armarna i kors och säger "no" och går från bordet. Kul kille, verkligen.

Och hans humör.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på hans vilja eller ovilja till att på något sätt göra något som han själv inte vill. Då kastar han saker, väser ngåot ohörbart bakom natten och går gärna iväg och smäller igen dörren efter sig.

Nästa sekund är han världens mysigaste och vill kramas. Han kallar mig mamma älskling och sitter nära nära i soffan.

Livet som mamma är verkligen känsomässigt uttömmande.