Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Dop i Sundsvall

Förra helgen var knäpp, först en uppslitande begravning i Skellefteå och sen dop i Sundsvall. Det var också i Sundsvall jag på riktigt kände att hösten är här. Flammande färger och en klar himmel, jag älskar hösten om jag är rätt klädd för den.

Först tvingade jag mamma att fota mig och sen maken, jag är generellt dålig att ta bilder på mig själv nu när jag är större än vanligt men jag måste sluta tänka på det. Vill ju fortfarande kunna gå tillbaka och se vad jag gjorde trots mjukheten. Stefan fångade solnedgången, mys!

På tal om mjukheten så har jag tagit hjälp med ett kostschema sen ett par veckor tillbaka och trots att jag vet att det kommer ta tid har jag redan sett resultat, det känns riktigt bra.

Kostachemat gör att jag valde att inte fika en mss godsaker på dopfikat, synd på ett sätt eftersom min syster är en fena på att baka men resultatet känns viktigare än en bulle eller två. Tänker dock fresta er. Jag vet att ni gillar bullar och snart äter jag det igen också!

Ser ni vad bedårande? Och gott, det vet jag av tidigare erfarenhet.

Kostschemat fick sig en pizza på kvällen dock, helt okej det också. Pizza är ändå livet!

Klockan har rasslat iväg igen! Sov gott!

Ta med barn till begravning - tänk på det här.

Det här med att människor dör.

Det är så definitivt, ett slut och sen bara mörker.

Jag har kommit på att jag varit på alldeles för många begravningar och det skaver att många av dom är på grund av cancer. En 29-årig kompis, en 28-årig kollega, en chef i 60-årsåldern och nu min morbror. De resterande två jag varit på var farfars och sen en kompis som blev ihjälslagen av sin man. Kanske kommer jag berätta mer om just hemskheten i den sista men det är inte idag.

Min morbror blev lite trött förra hösten, du vet så där som en blir när hösten kommer. Tyvärr var det inte bara brist på D-vitamin utan det visade sig vara cancer. På ett år gick han från frisk till att endast finnas i våra minnen. Det är orättvist. En människa som varit med i hela min barndom, som skojade, var en jäkel på att spela fotboll med oss barn, snäll, omhändertagande och med ett bullrande humör. Nu finns han inte mer. Skit-cancer.

Jag ville gå begravningen och det enda alternativet var att ta med båda barnen och åka upp. Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag fick fler och fler frågor om jag skulle ta med Miriam på begravningen. För mig var det självklart att hon skulle vara med och att det handlade om att förstå att det kunde vara jobbigt och vara nära henne som en tröst.

Det var känslomässigt tufft för oss alla, det är så på en begravning. Begravningen var väldigt fin och var en borglig istället för en i kyrkan så inga tunga domedagsord utan varmt, nära och vackra låtar. Miriam satt först nära mig och grät stilla men när bebisen valde att vara med så kröp hon ihop nära min syster Julia som gav det viktiga stödet.

Miriam ville ta bilder på min morbror för att minnas dagen och det var en del av hennes process. Hon har redan visat mig bilderna flera gånger och vi har pratat om att det var ledsamt men fint.

Här är mina tips på om du tänker ta med barn på begravning:

  • Bra om barnen förstår vad som händer så över 6 år tycker jag.
  • Bebisar kan vara med om du går ut sekunden de börjar skrika, respekt.
  • Förbered barnet på hur en begravning är uppbyggd med musik, tal och gråt.
  • Låt barnet sitta nära dig och gråta, bekräfta gråten med din närhet.
  • Påminn barnet om att personen lever i minnet hos oss som är kvar.
  • Ge en ros som barnet kan lägga på kistan/vid urnan.
  • Prata om livet och döden både innan och efter.
  • Låt barnet komma till dig med frågor.

Har du förslag på fler saker som kan vara fint att tänka på gällande barn på begravningar så säg till.

Jag vill avsluta med att påminna om att cancer är en sjukdom som drabbar en av tre personer, ditt bidrag hjälper. Jag ger mina pengar till Barncancerfonden.

Tack för alla minnen morbror Haldor. ‚̧ԳŹ

Jacques & LoveBugs - sötaste bilderna

Det här inlägget presenteras i samarbete med Ottos Barnmat.

Bilderna, visst får de en att smälta! Tanken med bildkavalkaden var att välja ut en bild till flödet på Instagram men ärligt - en bild räcker inte. Tur då att bloggen finns. Här kan alla bilder få plats. Tycker de är coola samtligt som de är söta. De visar hur en bebis på runt 6-7 månader typiskt undersöker något spännande: med händerna och med munnen.

Det Jacques undersöker är yoghurten LoveBugs från Ottos barnmat. Det är vår nya favorit som mellanmål. Jag har sedan tidigare berättat om den goda vällingen från Ottos som Miriam drack när hon var liten och som nu Jacques dricker. De har släppt en riktigt smarrig yoghurt för barn från 6 månader och uppåt. Det är osötad ekoyoghurt i grunden, frukt och havre som syras som yoghurt och sen massa goda bakterier för magen, LoveBugs. Genialt ja och gott. Jacques äter ofta lite mer än halva och sen slevar jag i mig resten, alla vinner. Om din butik inte har den så fråga efter den. Det är inte svårare än så. Det var på det sättet som jag och Stefan fick in vår efterlängtade fjällfil hallon på vår ICA. Vi tjatade varje gång vi var där och sen knappt en månad senare: Voilà.

Jag vet, ännu fler bilder. Jag kan inte sluta titta på honom, underbara bebis!

Okej nu ska jag sluta spamma och gosa ner mig med kärleken i soffan.

Just ja, Jacques har slutat att amma helt. Det kommer ett helt inlägg om det eftersom jag fortfarande känner mig alldeles ledsen och inte helt säker på vad jag tycker om det.

Musikern Jacques

Tänk att Jacques varit med oss i hela sju månader nu. Tiden bara flyger förbi. Det är på gott och ont tycker jag men härligt att det finns så mycket liv i honom. Tydligen också en massa rytmer.

Min kärlek Stefan kan spela gitarr, inte på det sättet att han uppträder eller regelbundet repeterar men då och då tar han fram den och spelar. Nu har vi upptäckt att Jacques älskar när han blir spelad för. Hans ansikte lyser upp, han ler med hela ansiktet så att de vita små tänderna syns och sparkar med fötterna i takt med musiken.

Jag ska se till att främja det från min sida genom att sjunga mer sånger med klara rytmer och dansa med honom. Det gör både honom och mig glad. Jag är så förälskad i min son!

ser du glädjen i hans ögon när han får sitta med pappa och spela gitarr?

Scoutmamman är redo

Alltså jag vet inte vad som hände men plötsligt är jag scoutledare, ALLTID REDO. Ibland är det som om jag bara snubblar in i saker utan att det egentligen är meningen. Jag är ingen scout, visst jag gillar naturen och har ett hållbarhetstänkande men släng ut mig i skogen i 48 timmar och jag kommer ut som ett vrak med stirrig blick; rädd för ormar, kryp och hungrig då jag inte kan skilja en flugsvamp från en ätbar en.

Det var precis så här jag blev fotbollsledare. Jag gled in på första träningen med Miriam och förfasades över att ingen ställde upp och var ledare. Jag räckte darrande upp handen och på den vägen är det. Varför ska det alltid vara jag som ställer upp. En kan ju tycka att alla föräldrar vill engagera sig i sina barn. Det är fel. Många föräldrar vill lämna av sina barn och sen scrolla loss på mobilen i en timme. Usch och fy. Tur då att jag både kan engagera mig och sen scrolla när barnen inte är där.

Nåväl, nu spenderar jag varje torsdagskväll i båten du ser på bilden där hag febrilt lär mig segla. Japp, hon har gått och blivit sjöscout och nej jag kan inte segla. Fortsättning följer...

Scoutledare Agnes redo!