Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Hur mycket bryr du dig om vad andra tycker?

Det är en intressant fråga som jag trodde handlade om mognad och ålder. Jag märkte att så var det inte för mig förra året. Jag trodde jag hade växt ifrån känslan av fomo men så var det inte. Det bjöds in till en händelse som jag hade velat vara med på och det sticker fortfarande lite att jag inte var det.

Men annars känner jag mig faktiskt rätt lugn med min fomo. Snarare så att jag känner tvärtom. Alltså fy fan vad skönt att jag inte behöver det där. Inte behöva anstränga mig, synas, vara där det händer eller få inbjudningar till grejer som låter roligt men som också innebär en massa jobb under tiden.

Jag har helt tappat stinget till vad som sker i stan. Eller snarare så är det så jag uppfattas utifrån numera. Och det är skönt, så mycket lugnare. Jag är bara jag, inget annat.

Missförstå mig rätt nu. Jag håller mig fortfarande väldigt uppdaterad med nya restauranger, cafeer och barer men det är bara ett eget intresse. Och en service till nära och kära som fortfarande frågar om var dom ska gå. Jag blir lika glad varje gång och gör lika grundlig research som när jag jobbade med att ha koll på sånt. Det är fantastiskt!

Så nu undrar jag: Hur mycket bryr du dig om vad andra tycker? Och viktigare - vad är det folk frågar dig om? På vilket sätt är du bäst? Hoppas du vet det. Du förtjänar att vara bäst.

Världens godaste lasagne - Stefans

Hej hej hållå. Nu har det kommit för många frågor om recept på Stefans "no recipe" lasagne att jag tvingade honom att skriva ner det. Enjoy! Och som med alla recept - lägg till, ta bort, modifiera exakt hur mycket du vill. Puss

Stefans lasagne - den godaste jag vet!

Dag 1:

Koka nedan i kastrull:

3 paket krossade tomater
2 stora gula lökar eller röda (whatever) hacka
1/2 fl rödvin (inget blask)
2 vettiga morötter - riv
Timjan
Basilika
Oregano
Salvia
(Ovan 4 örter torkade och adderas i mängdordning, mest timjan, mindre basilika osv. efter känsla)
1/2 dl kalv/oxfond alt 50/50 köttfond/grönsaksfond
1/2 dl Maggisoja
1/2 dl tomatpuré
1/2 dl balsamico vinäger
En massa vrid svartpeppar (säkert 50 på pepparkvarnen)
1/2 msk cayennepeppar

Fräs/stek nedan:

1000gr nötfärs
6 vitlöksklyftor (riv)
Stek färs i smör och rapsolja krydda med salt och peppar i med vitlöken ,fräs med en stund sen i tomatsåsen. Låt småputtra en timme eller mer om det önskas. Smaka av, jag vill ha min köttfärssås lite kryddig med bra syra. Ev mer peppar och vinäger.

Låt köttfärssåsen svalna och skicka in i kylen över natten så köttfärssåsen får ”gifta” sig.

Varför jag vill ha köttfärssåsen kryddig är för att bechamel är rätt snäll och dödar djup och kryddighet (vem vill ha en mesig lasagne) Tänk också på att färska lagagneplattor inte ”suger” lika mkt vätska som torra. Valet av lasagneplattor avgör alltså hur fast du vill ha din körtfärssås alt hur mkt bechamel du kör på.

Dag 2:

Bechamel:

50 gr smör
5 msk vetemjöl
(Gör bottenredning)
1-liter standardmjölk

Vispa på duktigt tills såsen sjuder, låt sjuda 6-8 min så mjölkmagen kokat bort, krydda med muskotnöt salt & peppar (jag kör svartpeppar)

I med två påsar färdigriven mozzarella, vispa tills dessa blandat sig väl med bechamel.

Bygg lasagne i stor ugnsform.
Först rapsolja och lasagneplattor (jag kör färska för mindre tid i ugnen)
Sen är det bara på med köttfärssås, ostbechamel, lasagneplattor repeat (vettig lasagne 5 lager)
När sista lagret är lagt så ska det topps med bechamel och köttfärssås sen en god smakrik ost typ präst eller vad du har tillhands.

In i ugnen på 200grader (varmluft i ca 25-30 min)
Händer att jag drar ner till 175 grader om den börjar bli för välgräddad efter 20 min.

Låt svalna något eller låt den svalna helt och värm på lagom till innan servering.

Voilà! #lasagnabrutale

Ångesten av att vara förälder

Egentligen skulle vi kunna kalla det "Vad fan var det som hände?".

Jag har alltså varit mamma i 12 år. Och det går inte en dag utan att jag tvivlar på mitt föräldraskap.

Har jag varit tillräckligt tydlig?

Är jag för hård?

Är jag för snäll?

Hur mår hon egentligen?

Borde jag ställa högre krav?

Tänk om hon blir kidnappad?

Tänk om hon dör?

Du hör, det är inte lätt. Och då lever vi ett relativt tryggt och ordnat liv. Visst, vi oroar oss för elpriset, klimatet och kriget i Europa men vi somnar varmt och tryggt varje kväll.

Det är också på kvällen det är svårast att vara förälder. Jag vet inte riktigt om jag delat detta men jag har ett katastrof-tänkande som gör sig tillkänna precis innan jag ska somna. Du vet känslan av att falla som kan komma innan sömnen kommer? Istället för känslan av att falla slår en iskall nattsvart ångest till och känslan är att barnen dör. Alltid på ett märkligt sätt - dom drunknar, ramlar ner från balkongen, blir skjutna eller försvinner spårlöst. Det är en vidrig känsla.

Under en period fick jag det varje kväll och jag hade svårt att ta mig ur den men så började jag prata om känslan med Stefan. Till slut kunde jag börja hantera ångesten när den kom genom att väldigt sakligt förklara för mig själv att den inte var verklig. Det var bara en märklig tanke i huvudet, inget annat.

Nu minns jag inte ens när ångesten senast knackade men jag vet att den absolut kommer komma ikväll eftersom jag nu tänker på den medan jag skriver.

Oj, vilket märkligt inlägg det här blev. Kom in för att skriva om min fantastiska Miriam och istället hamnade vi mitt i min ångest. Lite så fungerar jag, jag tänker ytligt men skrapar sönder den och går rätt in i djupet.

Miriam är underbar. Livet innan henne var ett halvt liv. Hon är det bästa som har hänt mig. Det är Jacques också så klart men det är ändå Miriam jag tänkte prata om. Min, fina, stora tjej.

Kram till alla föräldrar där ute. Och till alla er med ångest. Du är inte ensam.

Den som säger att det är kul att baka med barn ljuger

Hårda ord så här på en söndag, men ack så sanna! Och ändå matas vi dag efter dag, helg efter helg och år efter år med gulliga tillrättalagda filmer och bilder där mammor och barn med tindrande ögon bakar ihop. Sociala medier är verkligen inte bra på det sättet. Du ser detta vackra tillrättalagda medan du själv knappt orkar med att barnen är med när du lagar middag bestående av makaroner och stekt falukorv. Vad skapar det för känsla hos en människa? Eller människa - vi pratar om föräldrar som sedan dag ett lärt sig att kalla det dåliga samvetet för en vän i mörkret. Vi behöver inte mer ångest.

Ska vi ta det från början? Jag är ingen Grinch utan jag förstår att barn tycker det är kul att vara med. Jag uppmuntrar det. Miriam var en fena på att göra sallad när hon var liten och Jacques skjuter fram pallen varje gång han ser mig i köket. Och jag övar på mitt tålamod. Förklarar, berättar, guidar, hjälper och försöker att inte tappa det när det inte blir som jag tänkt mig. För med barn blir det aldrig som du tänkt dig. Det blir alltid tvärtom.

Lägg till bakning. Bakning som kräver att du måttar rätt, väger rätt, jäser rätt och har rätt temperatur. Det går faktiskt att höfta med bakning men räkna inte med att du får ett bra resultat. Jag vill väga exakt, låta det jäsa, kavla, puffa och njuta av resultatet. När Jacques är med är det snarare så att jag håller fast vid ett halmstrå för att få det resultat jag vill ha.

Nu stoppar vi igen. Jag vill poängtera att jag ALDRIG ALDRIG ALDRIG ger sken av mina känslor av total hopplöshet när jag bakar med kidsen. Dom får vara med så länge dom vill, jag ler lite stelt och låter dom hållas. Jag vet att dom kommer tröttna och snart lämna köket och baket.

FRIHET! Jag sätter i mina Soundcore från Anker i öronen, slår på en dokumentär och njuter av bakningen. Helt ensam, utan små kladdiga händer.

Puss

När barnet inte trivs på förskolan

Vi har ett dilemma. Jacques verkar inte trivas på sin nya förskola och det krossar mitt hjärta. Att höra hans lilla röst som säger att han inte vill gå till förskolan dagen efter, gråter och ber om att få stanna hemma.

Det värsta är också att Jacques ALLTID har älskat sin förskola. Ibland så mycket så att han kallade förskolan för sitt hem och frågade när han fick gå hem igen. Eller var besviken över att det var lördag och han inte fick gå dit.

Tyvärr lades Jacques förskola ner och en del av personalen och många av barnen flyttade till en annan skola i samma koncern. Lokalerna är fantastiska, egen kock finns, bra utrymme för utelek men det är också en väldigt mycket större förskola med flera avdelningar. Kanske är det just det som skapat Jacques känsla av otrygghet.

Jag har turen att inte behöva lämna men Stefan kommer ofta hem uppriven efter ännu en dag av desperat gråt från Jacques där han ber om att få följa med hem igen. Jag hade inte klarat av det.

Egentligen vet jag inte vad vi ska göra åt saken men blir det inte bättre till jul måste vi nog börja leta efter att byta till en annan. För det viktigaste i livet är just att skapa trygghet för sina barn och just nu är inte Jacques trygg nog.

Den känslan är vidrig.