Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Mammaliv

När barnet inte får luft

Paniken sprider sig när Jacques hosta får honom att kippa efter andan och jag märker att han knappt får luft. Han blir också panikslagen, så rädd att han börjar gråta och desperat försöker få luft. Jag springer snabbt efter andningsmasken med inhalatorn men i min panik lyckas jag inte förstå att den sitter fel från början och jag försöker febrilt sätta ihop den. DET GÅR INTE!

Med Jacques i famnen går jag snabbt ut i vardagsrummet, ringer Stefan och frågar hur långt bort han är och får höra "30 minuter". Jag tänker för mig själv att det inte räcker. Att jag måste försöka göra något. Som tur är försommarnatten kall så jag bär ut honom på balkongen. Invirad i filtar blir andningen lättare. Från rosslande små flämtanden till ett mer väsande läte. Tänk dig ungefär som zombies i The Walking Dead.

Det är svårt att beskriva lättnaden i att se och höra sitt barn kunna andas igen. Så pass mycket att han kan ta in det jag säger. Att vatten hjälper i små doser. Vid varje hostning en klunk vatten. Sen igen och igen.

Pappan kommer hem. Fråga mig inte hur fort han körde men hem kom han, snabbare än 30 minuter. Han lyckas sätta ihop andningsmasken och Jacques får några motvilliga puffar. Det känns inte som att det hjälper men faran är över för den här gången.

Tänk om det kommer en gång när det inte är kallt ute, Stefan inte är hemma och andningsmasken inte hjälper?

Det var den tanken som fick Stefan att lyckas lösa en tid hos vår läkare idag. Säga vad en vill om vården men vi lyckas ändå få dom att ta oss på allvar till viss del. "Han låter bra" säger dom. Tur att jag inte var där. Då hade jag med iskall stämma sagt att jag gärna tar hennes nummer och ringer henne nästa gång när jag panikslagen mitt i natten försöker få honom att lugna ner sig nog för att få i sig vatten.

Vi fick med oss några tuggtabletter hem som kan lindra akut nästa gång. Hoppas inte vi kommer behöva använda dom.

Jag fruktar natten men fick en massa stöd och fina berättelser om andras barn som det blivit bättre för med åldern. Jag håller tummarna för det.

Picknick med Stockholms bränneri

Jag skulle vilja skriva att sommaren är kommen, speciellt efter min weekend i Madrid men det var ren och skär tur att Stockholms Bränneri lyckades matcha in en kväll i maj med sol och blå himmel.

När jag fick inbjudan till lansering av deras nyaste produkter - drinkar på burk, var min första fråga om kidsen kunde följa med eftersom det stod picknick. Hade svaret blivit nej hade vi tyvärr behövt stanna hemma. Kan inte prioritera event över mina barn hur gärna jag än vill ibland. Barnvakt ska användas med omsorg och hur mycket jag än älskar Stockholms Bränneri hade det inte varit anledning nog att kalla in gardet.

Tillsammans med min vän Maria traskade jag och kidsen uppför Skinnarviksberget och på den vackraste delen, lite dolt från toppen var eventet. Mysigt inrett med mattor, vimplar, sommarplock och så klart nästan hela gänget från bränneriet.

På plats fanns även min fina vän Viktoria och en nyfunnen vän Louise. Ungefär som jag vill att det ska vara. Event är roliga men ibland lite ytliga. Därför uppskattar jag att ha vänner på plats också.

Jag älskar att göra små aktiviteter med barnen men vardagarna blir det oftast mer rutin än aktivitet så jag kände hur mycket dom uppskattade att vara med. Jacques käkade Majskakor och ville helst vara med Maria medan Miriam satt nära Vickan och pratade om livet. Tänk så lyckligt lottad jag är som är mamma till dom två och har vänner som vill vara med mina barn.

Tillbaka till anledningen till picknicken.Först och främst så släpps burkarna på systemet nu på onsdag (också samma dag som jag fyller 40 år) så häng på beställningslåset 10.00 och haffa alla sommarfesters bästa dryck, här är länken. Ladda sen upp med is, picknick eller grillat och vänner. Smörj lite solskydd på näsan, och kanske spelas det gitarr. Njut av att du lever och har ynnesten att kunna skratta, gråta, vara arg och älska. Alla smaker är briljanta men mitt hjärta slår nu lite extra för Pink Paloma och Red Spritz.

Känner du sommaren banka på? Snart är kalla maj bortglömt och vi kan se fram emot ljumma kvällar, lite mygg, en och annan geting, doft från skog och blommor och energin som flödar.

Underbara sommar, jag längtar efter dig.

Flexibelt jobb och vab

Puh, fredag och jag har landat i soffan. Det har varit en intensiv vecka igen. Jag borde nog sluta säga det eftersom varje vecka är intensiv i mitt jobb. Och ingen dag är den andra lik. Älskar att jobba globalt. Fast den här veckan har varit lite mer intensiv än vanligt då det både varit jobb-event, kvartalsrapports-släpp och så lite vab på det.

Eller vab och vab. Jag kunde jobba hemma hela dagen, ta en promenad med Jacques i vagn över lunchen och sen vid 15 ta med Jacques ut och måla lite med gatukritor. Det märktes att han var sjuk då han inte ville leka i lekparken men gärna satt ute på den varma marken och målade.

jag träffar ju Jacques varje dag så det inte alltid jag märker stora steg i hans utveckling men igår kom det. Han ritade ett A, pekade på det och sa A, ritade sen I och sa I. Sen tränade vi på flera olika siffror och bokstäver. Jag ritade först och han härmade. Blir lika förundrad som med Miriam över hur lätt det ändå är att göra lärande roligt.

Eftermiddagen i parken betydde att jag behövde jobba några timmar på kvällen men tänk vilken tur jag har som kan göra så. Jag tar det inte för givet egentligen men kommer aldrig mer jobba på ett jobb som inte ger den typen av flexibilitet.

Helgen är här, planer finns. Roliga sådana! Hoppas du också får en fin helg.

Ofrivilligt ensamstående i en tvåsamhet

Otroligt laddad titel på det här inlägget och jag ska varsamt förklara utan att trampa någon på tårna, eller för den delen såra min kärlek.

Jag är verkligen lyckligt lottad som kunnat bli mamma, inte bara en utan två gånger. Det är ingenting jag tar lätt på och det går inte en dag utan att jag luktar någon av mina barn i håret och känner lyckan sprida sig i kroppen. Det är inte vad det här handlar om.

Det handlar om tvåsamheten. Jag och Stefan valde tillsammans att skaffa barn ihop. Vi har valt att leva tillsammans med varandra och har nu levt ihop i snart 13 år. Det har inte varit enkelt och det har funnits stunder då jag tittat på honom och känt att jag inte har något snällt att säga. Jag tänker inte sätta oss själva på några höga hästar men vi valde ändå att fortsätta kämpa för varandra och gick i terapi och tog oss igenom det. Inte bara för att vi har barn ihop - även om jag inte förstår den där kampen för kärlek utan barn. Då skulle det ju faktiskt vara möjligt att bara vända sig och gå och välja att aldrig mer ha kontakt. Har en barn, kommer det alltid finnas någon form av kontakt. Förhoppningsvis bra för barnens skull men det är inte sanningen. Vi valde att stanna med varandra för att kärlek är kärlek.

Jag kan ärligt talat säga att jag älskar Stefan och livet utan honom hade varit ett halvt liv.

Tillbaka till tvåsamheten och föräldrarollen. Den är inte enkel. Det ska handlas och lagas mat, tvättas kläder, läsas läxor, planera för skolor och kalas, aktiviteter, hämtning och lämning samt så klart pussas och kramas på barnen, säga till dom att uppföra sig, att dom är älskade, gå mellan när det är tjafs och så läggningen. Att lägga våra barn tar minst 1,5 timme. Först Jacques med läsning, klappning och ligga kvar tills han sover. Sen samma sak med Miriam. Det är en ynnest att båda våra barn vill somna nära nära men det betyder också att tiden flyger ikväll på kvällen. Ibland kommer jag ut från läggningen som i ett töcken för att städa undan i köket, hänga upp tvätten och sen bara andas innan jag själv borde sova.

Och det här har till 95 % hamnat på mig. Kalla det en klassisk kvinnofälla om du vill men det är inte så enkelt. Stefan jobbar på ett jobb som innebär långa kvällar. Det är inte ovanligt att han kommer hem vid 03 och jobbar 6 dagar i veckan. Hans fem % innebär lämning av Jacques så sen måste han upp för att lämna på dagis. Stefans återhämtning är obefintlig och då är det svårt att kunna koncentrera sig på flera saker samtidigt. Hans koncentration är på jobbet och jag drar lasset hemma. Mitt jobb kräver också mycket av mig men jag kan jobba hemifrån och gör det, ibland långt in på nätterna eftersom mellan 17-22 är det fokus på barn.

Det gör att vi hamnar i dålig balans. Stefan har dåligt samvete för att han inte är en aktiv del av familjen hemma och jag är frustrerad över att jag inte valt att ha det så här. Hade vi levt separerade hade jag haft så här en vecka och sen haft en vecka där jag kunde ta hand om mig själv. Fast det hade inte varit ett alternativ eftersom jag hade varit djupt olycklig utan mina barn.

Förstår ni dilemmat?

Visst hade ni önskat att jag här hade kommit med en lösning, men nej. Jag har ingen lösning. Jag bara fortsätter sätta fötterna framför varandra, låter veckorna och livet svepa förbi. Visst, jag njuter av min tid med mina barn och vi har tur med närvarande familj som ställer upp så jag kan vara med på jobbgrejer och annat ibland på kvällstid. Men oftast är jag så jävla trött på att ha det så här. Jag vill ju leva i tvåsamhet, inte leva som ensamstående när det inte är det liv jag valt.

Nu ska den här lite gnälliga mamman lägga sig. Senare än beräknat, precis som det här inlägget. Kram

Jacques - den envisaste personen jag känner

Miriam var en mysig liten person som barn. Hon åt allt, sov bra och var allmänt lycklig.

Jacques är inte så. Han är väldigt petig med maten och äter bara det han bestämt sig för. Oftast är det lax, kyckling, pizza, blockoblej (broccoli), köttbullar. Bara morot som grönsak och inte en gnutta potatis, ris, pasta eller bröd. Får han inte vad han vill lägger han armarna i kors och säger "no" och går från bordet. Kul kille, verkligen.

Och hans humör.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på hans vilja eller ovilja till att på något sätt göra något som han själv inte vill. Då kastar han saker, väser ngåot ohörbart bakom natten och går gärna iväg och smäller igen dörren efter sig.

Nästa sekund är han världens mysigaste och vill kramas. Han kallar mig mamma älskling och sitter nära nära i soffan.

Livet som mamma är verkligen känsomässigt uttömmande.