När jag kom hit för första gången kändes det något som att stiga in i fotograf Anders Pedersens värld och hans porträtt av publivet i 70-talets Hamburg. Det var långt från lika murket och slitet, men det var något med klientelen, atmosfären och livligheten som fick mig att fastna och återvända.
Priserna är riktigt bra och maten är vällagad, enkel men vällagad. Senast tog jag deras långkok på oxkind och den riktigt smälte sönder i munnen. Det kan vara svårt att få matplats direkt men baren är inbjudande och här sitter man gärna i väntan på ett bord.
Det finns många skäl att gå hit men för mig är det nog som jag nämnde för klientelen. En något mognare publik från kulturvetarkretsar, journalister, en och annan kändis (ja, stället ägs av den duktiga och vackra skådisen Tintin Anderson och hennes bekanta verkar komma förbi titt som tätt), och så oss vanliga då. Det är nästan alltid fullt, men all inredning och vissa tjocka manlig stammisar verkar dämpa ljudvolymen till en behaglig nivå. Atmosfären är som på Pelikan men inte ljudnivån, något sånt. Här tar man några öl med vännen, men det går lika bra att ta hit sin date och det vet jag andra som håller med mig.
När jag kom hit för första gången kändes det något som att stiga in i fotograf Anders Pedersens värld och hans porträtt av publivet i 70-talets Hamburg. Det var långt från lika murket och slitet, men det var något med klientelen, atmosfä...
