Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Augusti 2020

Hudkostymen som aldrig stämmer

Det här inlägget har legat som ett inkast i flera veckor, nu måste det bara få publiceras.

Jag såg mig själv i spegeln för några dagar sedan och det var precis efter en sån där lugn stund med läsning. Hjärnan var inte tränad just då utan helt oskyldigt omedveten. Jag ryggade tillbaka av min egen spegelbild. Inte för att jag tycker att jag är ful utan helt enkelt pga av att för första gången så stämde bilden överens med hur jag alltid ha sett mig själv, förr i tiden hade jag sagt tjock. Nu vet jag bättre än att använda ordet tjock som ett skällsord. Jag såg ut som jag gör. Det kan låta sorgligt men för mig har jag alltid tyckt att jag inte varit tillräcklig, alltså kroppsmässigt.

Hudkostymen har aldrig passat med det jag sett i spegeln. Det är sorgligt hur mycket skinn, ben, fett, muskler, organ osv osv kan påverka ett helt mående. Oavsett hur jag har sett ut, vad jag än har vägt så har alltid spegelbilden sagt att jag är tjock. Ständigt denna strävan efter att vara smal - ett livslångt kämpande för något helt obetydligt.

Min strävan efter att vara smal har gjort att jag maniskt tränat bort ”överflödskalorier”, försökt bli bulimiker genom att kräkas och vägt allt jag stoppat i munnen. Jag säger försökt eftersom jag verkligen tycker det är äckligt att kräkas så det var en kort karriär - läs några dagar. Det har också fått mig att testa olika preparat och droger för att dämpa hungern, få mer energi och även köpa rena bantningsmedel olagliga i Sverige via nätet. Det var inte smart. Visst hamnade jag på en väldigt låg kroppsvikt men självhatet och ångesten gjorde att jag verkligen inte stod ut med mig själv. Då är det väldigt svårt att behöva vara vaken hela tiden eftersom det är de biverkningar den typen av droger och preparat har. Då fick jag helt plötsligt ta en tablett för att kunna sova och jag hamnade i en cirkus som lätt hade kunnat eskalera till ett djupt missbruk. Det gick så långt att min pappa kom till Oslo för att hämta mig då en dåvarande kompis ringde honom och sa ”jag tror din dotter försöker ta självmord”. Det är fruktansvärt så här efteråt och det är också väldigt längesen. Jag kom hem från Oslo våren 2005. Det är 15 år sedan.

Tillbaka till hudkostymen.

Vad betyder den egentligen? På riktigt? Jag vet inte svaret men jag vet att hela samhället präglas av den där jävla hudkostymen. Generation efter generation dukar under av ångest, självskadebeteende och destruktiva tankar.

För mig blev det bättre iochmed att jag fick barn men jag är ändå förstörd för livet. Nu kan jag se på kroppen som det redskap den är och så länge jag orkar träna, hoppa, springa och göra allt jag vill så får den se ut som den gör.

Kanske är det här inlägget ett sätt att liksom byta hudkostymen? Att bryta med det gamla sättet att se på kroppen, att bli fri.

Jag vill vara fri, jag tänker vara fri. Jag kastar mig loss!