Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Tröttheten

Den kom ikapp mig. Tröttheten alltså. Jag tror jag helt enkelt bränt mitt eget ljus i båda ändarna alldeles för länge och när jag nu inte har något att parera den med så tog den över.

Det är mänskligt att försöka pusha sig själv framåt för hårt för länge men då behöver en också vila. Det har varit dåligt med riktig vila 2020. Nytt jobb och så corona som förändrade hela spelplanen; både på jobbet och privat. Inget blev som det skulle bli, alla planet omkullkastades och det blev stökigt. Nu är ju jag extremt adaptiv men även jag har gränser. Privat påverkades vi som familj och den berättelsen kommer jag berätta när den är redo att berättas. Jobbmässigt vet du, iallafall om du följer mig på Instagram. Det har hustlats, kämpats och kreerats non stop. När semestern kom var jag helt slut och anledningen till att vi egentligen satt två veckor i en stuga var för att jag inte klarade av något annat. Jag behövde vila, läsa, träna och umgås med min familj för att fylla på depåerna med energi.

Nu vet jag att de inte fylldes på. Det var bara en illusion av det.

Efter semestern har det varit så otroligt roligt med allt! Jag älskar mitt jobb, mina scouter, TEDxStockholm, familjen, Friendcation, aktiviteter och allt annat. Jag borde vetat bättre när jag inte orkade träna och allt jag ville var att yoga, meditera och den typen av träning. Det var kroppen som sa att den inte hade mer energi. Att den också är en del av den jag är behöver vila och återhämtning för att palla den höga hastigheten jag alltid valt att hålla.

I fredags tog den slut. Jag var helt apatisk på kvällen, fick huvudvärk och den ryggvärk jag känt ett tag blommade ut. På lördagen sov jag mig igenom halva dagen och blev sen inte pigg igen, hur mycket jag än försökte. Kärleken kände det här och lät mig vara själv utan att fråga om de aktiviteter och projekt jag egentligen planerat för helgen.

På söndagen kändes det lite bättre så jag kunde vara lite aktiv.

Jag fick även in en lättare träning och återvände då till det jag sagt till en vän i tisdags: jag har förlorat min tränings-identitet. Det är en konstig känsla. Träning är inte en naturlig del av min vardag då den inte får plats i mitt hårt inrutade liv. Jag hade skrattat åt mig själv för 10 år sen och igen påmint mig själv om att den behövs för både fysisk och psykisk hälsa. Tänk att jag som är så smart lät den rinna mig ur fingrarna. Så knäppt.

Nu förstår jag dock att tröttheten är ett tecken på att jag måste chilla lite med alla aktiviteter jag har för mig och istället ge mig själv tid till det som får mig att må bra: vila och träning. Det är bra.

Jag vet att det för många behöver gå så extremt mycket längre innan kroppen säger nej och jag är väldigt tacksam över att jag inte är sån utan att hela mitt väsen protesterat tidigt när depåerna av energi tar slut och inte går på tomgång innan kollaps.

Heja kroppen. ‚̧ԳŹ

Skriv en kommentar